I havsviken

Nästan alla fåglar kommit re'n. Själv har jag inte ägnat dem särskilt mycket tid ov olika orsaker. Men igår
tog jag med mig bästa kameran på hundpromenaden och blev belönad. Sädesärlan har "frihjulet" inställt
och använder bara vingkraften sporadiskt. Det är väl att flyga grönt om något!
En silvertärna flyger över Glommens långgrunda havsbad och dyker då och då - i etapper - för att fånga något byte. Ibland kommer den i bra läge för att visa upp sina nästan genomskinliga handpennor.
Näbben är helt röd - utan svart spets. Men det är sådant man bara ser i datorn när man kan laborera med olika ljusförhållanden. Visst är det fascinerande med denna långflyttare - som närmast kommer från Antarktis och därmed är den som flyger längst varje år. Men vad gör man inte för att få midnattssol året om?
Och visst måste man bada, det går bara inte att låta bli. Men de tycks tåla det - några ordentliga ruskningar så att vattnet skvätter ur pälsen så verkar allt bra igen. Jag hade darrat och huttrat av det kalla vattnet.
På hemvägen passerar vi en råkkoloni. En tjusig råka sitter och iakttar världen och uppstämmer ett vackert kraxande när vi passerar. Fågelsång som fågelsång!
Senare, när det så smått började att kvällas ville jag ha naturen för mig själv, utan hundar som drog åt alla håll. Jag åkte jag ut en dryg timme till Korshamn vid Morups tånge för att se vad vadarvåren vinkade med. Det mest självklara är alla strandskator, svartvita och skränande, med brandgula näbbar som finns här under större delen av sommaren. Flera häckar här, en del drar vidare till andra stränder.
Men de svartvita eleganterna, med sin graciösa näbbföring, har också kommit. Elva stycken räknade jag in i gårkväll av skärfläckorna i Korshamn. De gick i sällskap av ett par rödbenor och några myrspovar, se senare med nästan lika långa näbbar men alldels raka. En går lite i bakgrunden.
Den lugna, grunda viken fylls plötsligt av snabbt accelererande gravänder. Det är lite långt avstånd för att man ska se vad som pågår men kameran arbetar, trycker iväg serier om tio bilder i sekunden. Det är en skön känsla att ha så bra utrustning det går. Det har gett en och annan överraskning. Som nu, när jag tittar på alla gravandsbilderna! Det är parningstider och det gäller att vinna den vackraste och mest lämpade honan. Här är det en rad pannknölade hannar som (för)följer en hona. Raggningsfrågan -Går du ofta hit? har nog inte ställts i kväll.
Här gäller det att vara först, störst och snabbast - och ha tjusigast knöl!
Över den mindre regnvattendammen kommer svalorna på låg höjd och stryker över vattenytan. På mitt avstånd ser jag bara att det är ladusvalor; hussvalorna med sina vita övergumpar är inte med den här gången. Men i datorn avslöjas att det också finns en och annan backsvala med, med sitt typiska bröstband och lite brunaktig färg.
På väg hem i solnedgången ser jag en storspov leta mat på en åker. Nu har jag kameran i beredskap. Sitter man i bilen brukar det gå lättare att får bra närbilder.
Lite skygg verkar den dock; det är väl kamerans slutarljud som hörs och skrämmer den något.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback