Rapphönor
Häromdagen fick vi besök av nio rapphönor vid fågelmatningen. Det tyder på att det är ont om mat i markerna. Gruppen smög sig fram bakom staketet och stannade ganska länge. Det var svårt att fotografera så att det blev en godtagbar bild. En (!) enda lyckades. Efter en stund trippade de iväg till grannen.
Stararna håller sig kvar och kalasar på skinkrester. Som mest var där sexton stycken.
En av de många som som håller sig allert i närheten av fåglarna är denna rara lilla varelse. Han kan väl inte hjälpa att hans gener gör honom fågelintresserad?
Det finns fortfarande en del lappsparvar i trakterna av Morups tånge. Men majsåkern dominerades av ca 1000 råkor, kråkor och kajor. Oftast satt de bland majsen och åt men av och till for de i luften i stora, täta flockar.
Men plötsligt blir det orto i lägret, alla stiger till väders genast. En ormvråk ger sig rakt in bland svartfåglarna:
Den verkade inte ha fått något byte för den drog iväg ensam:
Lappsparvarna hade funnits bara en bit bort, kunde jag läsa på Svalan.
Stararna håller sig kvar och kalasar på skinkrester. Som mest var där sexton stycken.
En av de många som som håller sig allert i närheten av fåglarna är denna rara lilla varelse. Han kan väl inte hjälpa att hans gener gör honom fågelintresserad?
Det finns fortfarande en del lappsparvar i trakterna av Morups tånge. Men majsåkern dominerades av ca 1000 råkor, kråkor och kajor. Oftast satt de bland majsen och åt men av och till for de i luften i stora, täta flockar.
Men plötsligt blir det orto i lägret, alla stiger till väders genast. En ormvråk ger sig rakt in bland svartfåglarna:
Den verkade inte ha fått något byte för den drog iväg ensam:
Lappsparvarna hade funnits bara en bit bort, kunde jag läsa på Svalan.
Full fart i fågelhuset
Fågelhuset är den utmärkta matningsanordning vi har för fåglar. Den rymmer mycket frö och skyddar från regn och rusk. Småfåglar är ju de tilltänkta gästerna men listiga krågkor och råkor klarar av att balansera på staketet och sprätta frön långa vägar. Men så fort jag uppenbarar mig i fönstret flyr de, minst 20 meter bort. Upprepad skrämsel har dock en viss effekt, mer om detta i Mitt liv som fågelskrämma.
Idag var där t.ex. sexton starar. Är det en våraning? Nej, det är mitt svålpaket som lockar: den första julskinkans kvarlämnade fettrester placerade i en plastpåse, som sedan ombands med ståltråd och hängdes upp vid fågelhuset. Stararna slåss om att picka i sig julmaten. Men de drar sig snart undan och rödhaken passar på. Den är den mest orädda, jag kan stå på ena sidan staketet och fylla på nya frön medan denna den minsta av alla, sitter en knapp meter därifrån och tittar på.
Blåmesen agerar flaggvimpel utan stång. Blågul iver och minst av alla, t.o.m lite mindre än rödhaken.
Fler och fler domherrar kommer fram, nu är de sju samtidigt. Idag placerade jag mig i friggeboden med kamera och stativ är därifrån fick jag utmärkt utsikt. Den här honan har hittat hur mycket mat som helst och störtdyker ned från sin mätta och dästa boyfriend.
Just nu är fågelhuset målet!
Gulsparvar och blåmesar, grönfink och bofink och en hel skara koltrastar. Vackrast som kontrast till alla visslande domherrar:
Och så plötsligt är stararna tillbaka, lite avvaktande, innan kalaset börjar igen. Det är ett skådespel att följa dem - väl värt kostanden för frö, margarin och osaltade jordnötter. Ska man räkna in gästande katter i budgeten också, måntro? Jag är säker på att de hoppas på färsk fågel.
Idag var där t.ex. sexton starar. Är det en våraning? Nej, det är mitt svålpaket som lockar: den första julskinkans kvarlämnade fettrester placerade i en plastpåse, som sedan ombands med ståltråd och hängdes upp vid fågelhuset. Stararna slåss om att picka i sig julmaten. Men de drar sig snart undan och rödhaken passar på. Den är den mest orädda, jag kan stå på ena sidan staketet och fylla på nya frön medan denna den minsta av alla, sitter en knapp meter därifrån och tittar på.
Blåmesen agerar flaggvimpel utan stång. Blågul iver och minst av alla, t.o.m lite mindre än rödhaken.
Fler och fler domherrar kommer fram, nu är de sju samtidigt. Idag placerade jag mig i friggeboden med kamera och stativ är därifrån fick jag utmärkt utsikt. Den här honan har hittat hur mycket mat som helst och störtdyker ned från sin mätta och dästa boyfriend.
Just nu är fågelhuset målet!
Gulsparvar och blåmesar, grönfink och bofink och en hel skara koltrastar. Vackrast som kontrast till alla visslande domherrar:
Och så plötsligt är stararna tillbaka, lite avvaktande, innan kalaset börjar igen. Det är ett skådespel att följa dem - väl värt kostanden för frö, margarin och osaltade jordnötter. Ska man räkna in gästande katter i budgeten också, måntro? Jag är säker på att de hoppas på färsk fågel.
Dvärgsparv
Flyttfågel, övervintrar i s.ö Asien. Återvänder först i juni till sina häckningsplatser i nordost, längst upp i norr ... Men nu finns den i Mölndal i en alldeles förtjusande bäckravin med gångvägar, små broar och matningsplatser för fåglar. Här är den alltså, tillsammans med flockar av bergfink, bofink, domherre och koltrast. Enstaka höstfynd görs i Sverige. Men nu är det mitt i vintern, åtminstone temperaturmässigt. Men den verkar inte lida av detta, gott om mat har den och rörlig är den.
Vi har ju en äkta Hans Larsson-akvarell, som vi köpte häromåret på Getterön.
En hel drös med gråsiskor fanns också, sällan i Glommen men här i den kuperade terrängen är de vanligare än pilfinkar. Domherrar gör också sitt till för att skapa en glad stämning.
Vi har ju en äkta Hans Larsson-akvarell, som vi köpte häromåret på Getterön.
En hel drös med gråsiskor fanns också, sällan i Glommen men här i den kuperade terrängen är de vanligare än pilfinkar. Domherrar gör också sitt till för att skapa en glad stämning.
Metropolitan hemmavid
Så har vi då begått vår första opera på Metroplitan. Don Carlo av Verdi underhöll oss i närmare fem timmar på Falkenbergs Stadsteater. Två pauser med inslag från Ahlgrens bilfabrik och ett par korvar från Torgrillen inramade det mäktiga dramat mellan sonen och fadern (Filip II i Spanien), som båda förälskat sig i samma dam. Mäktigt. Jag börjar förstå storheten med detta sätt att delta i väldsmetropolernas utbud av högstående kultur. Inte bara de musikaliska insatserna slog an, scenerier och annan teaterrekvisita imponerade. "210:- för en biljett är väl överkomligt, särskilt i jämförelse med Metropolitans egna biljetter, som kan kosta närmare 3 000:- (resa och hotell oräknade). Men högt under taket kommer man undan för ett par hundra.
Opera är inte min starkaste sida. Men det handlar inte om sagoaktiga och ibland enfaldiga libretton (sug på den, Schiller!), musiken och artisterna lyfter fram långt mer av mänskliga problemställningar och dilemman än vad man skulle kunna tro. Att sitta i Stadsteaterns I Falkenberg salong ger en utomordentliga försteg mot att häcka på dyr parkettplats i Metropolitanoperan: man kommer karaktärerna så nära och kan följa varje nyans i framställningen. Det blir inte riktigt detsamma i youtube. Spotify har förvisso bättre ljudkvalitet men ingen bild. Kan filmströmmande Voddler vara lösningen? Man blir dock ganska sugen på att repetera spansk historia.
Lappsparvar vid Morups tånge - enligt skådare som varit med åtskilliga decennier har man inte sett så många lappsparvar samtidigt. Kanske är den bara delvis skördade majsåkern till detta. Eftersom det var för blött gick det inte att bärga hela skörden. Och nu flyger det glatt stora flockar med bl.a. lappsparvar och jublar över maten.
Stora flockar med ringduvor - med inslag av skogsduvor - är också gäster vid majsbordet, liksom bofinkar och bergfinkar.
Ett tiotal sångsvanar kom i plogformering och klöv den kalla luften ovanför majsplockarna. Skön syn:
Hemma vid vår egen lite påvrare fågelmatning kommer det i alla fall några domherrar och håller tillgodo.
En gråsiska har också vågat sig fram: under grönfinken sitter den med sin röda hjässa.
Opera är inte min starkaste sida. Men det handlar inte om sagoaktiga och ibland enfaldiga libretton (sug på den, Schiller!), musiken och artisterna lyfter fram långt mer av mänskliga problemställningar och dilemman än vad man skulle kunna tro. Att sitta i Stadsteaterns I Falkenberg salong ger en utomordentliga försteg mot att häcka på dyr parkettplats i Metropolitanoperan: man kommer karaktärerna så nära och kan följa varje nyans i framställningen. Det blir inte riktigt detsamma i youtube. Spotify har förvisso bättre ljudkvalitet men ingen bild. Kan filmströmmande Voddler vara lösningen? Man blir dock ganska sugen på att repetera spansk historia.
Lappsparvar vid Morups tånge - enligt skådare som varit med åtskilliga decennier har man inte sett så många lappsparvar samtidigt. Kanske är den bara delvis skördade majsåkern till detta. Eftersom det var för blött gick det inte att bärga hela skörden. Och nu flyger det glatt stora flockar med bl.a. lappsparvar och jublar över maten.
Stora flockar med ringduvor - med inslag av skogsduvor - är också gäster vid majsbordet, liksom bofinkar och bergfinkar.
Ett tiotal sångsvanar kom i plogformering och klöv den kalla luften ovanför majsplockarna. Skön syn:
Hemma vid vår egen lite påvrare fågelmatning kommer det i alla fall några domherrar och håller tillgodo.
En gråsiska har också vågat sig fram: under grönfinken sitter den med sin röda hjässa.
Julbord och sånt
Förra året var vi på ett tjusigt slott i Skåne, Örenäs slott tror jag det var, och 'begick' vårt julbord. Vi är lite ovana och man äter lätt för mycket. I år blev det mera lagom och när alla laxar/sillar (dock inte lakrits- eller vaniljsill), alla sorters skinkvarianter och annat som suttit på grisar och får, avsmakats och nersköljts med julmust light, fanns det inte plats för varken Janson eller revbensspjäll eller annat från varmrättsbordet. Och det är rätt skönt att slippa äta allt. Var vi var? Jo, Ekholmens restaurang i Vessigebraou, ett gammaldags värdshus med drag av Åh stiftsgård: rustik miljö med pålitliga rätter. Man får väl tillägga att prislappen mer låg åt budgethållet.
Man undrar om förra årets svinkalla vinter kommer i repris. Redan tidigt på morgonen huttrar ett femtiotal råkor, mest, några kråkor och kajor på staketet vid fågelmatningen och krafsar uppfordrande där det borde digna av solrosfrön. De mindre håller sig undan. Så det är bara att gräva dubbelt djupa tag i säcken och sleva upp så att även de stora svarta får sin beskärda del. Ja, en och annan gråtrut gör sig besvär, ty man är väl herre på täppan?
Men de listiga råkorna håller sig bara decimetrart ifrån den starkare truten.
Men till sist ger sig de stora fåglarna av och de mindre kommer fram, lite avvaktrande i början men sedan allt djärvare. Idag hade vi besök av både stare och domherre.
Så kom en plötslig björktrast, ditlockad av de andra fåglarna, tog lite frön och var borta i ett nu.
Nu är det kväll och en hastig förklylning har slagit upp med rinnande näsa och hosta. Det blir raklång på sängen, det brukar vara snabbaste vägen ur detta dilemma.
Man undrar om förra årets svinkalla vinter kommer i repris. Redan tidigt på morgonen huttrar ett femtiotal råkor, mest, några kråkor och kajor på staketet vid fågelmatningen och krafsar uppfordrande där det borde digna av solrosfrön. De mindre håller sig undan. Så det är bara att gräva dubbelt djupa tag i säcken och sleva upp så att även de stora svarta får sin beskärda del. Ja, en och annan gråtrut gör sig besvär, ty man är väl herre på täppan?
Men de listiga råkorna håller sig bara decimetrart ifrån den starkare truten.
Men till sist ger sig de stora fåglarna av och de mindre kommer fram, lite avvaktrande i början men sedan allt djärvare. Idag hade vi besök av både stare och domherre.
Så kom en plötslig björktrast, ditlockad av de andra fåglarna, tog lite frön och var borta i ett nu.
Nu är det kväll och en hastig förklylning har slagit upp med rinnande näsa och hosta. Det blir raklång på sängen, det brukar vara snabbaste vägen ur detta dilemma.
Snö och slask
Snön ligger tunn och slaskig på alla åkrar, Zlatan har gjort ett av sina konstfärdiga cykelsparksmål och skolåret börjar närma sig sitt slut. Det är som det alltid brukar vara, med andra ord.
För en dryg vecka sedan var vi i Helsingborg på konsert men minnena av det programmet börjar blekna bort. Dirigent var i alla fall en ung koreanska. Minnet av ett par mycket njutbara timmar har dock stannat kvar. Om man vill friska upp sitt minne genom att gå till Helsingborgs konserthus på nätet för att den vägen utforska konsertkvällar som avverkats drar man en nit. Allt sådant plockas kvickt bort. Det var inte riktigt som man trodde. Facebook verkar göra anspråk på att följa med ända in i evigheten - och där är det många som gärna vill slippa kompromenterande bilder och annat skvaller. Men det lär inte gå. I mitt favoritprogram Spanarna (P1 fredagar 15.03) påpekades att det Stasi la' ner alla möda i världen på att ta reda på om folks ovanor etc, det gör man själv med glatt hjärta och föga eftertanke: lägger upp sin egen akt med allsköns hemligheter - till allmänt beskådande. Fast som en del i släktforskningsmanin som nu breder ut sig kan det vara en tillgång: vad gjorde ens föräldrar innan man ens var en glimt i deras öga? 'Vem tror du att du är' kommer att få ett mycket mer konkret uttryck är många skulle önska sig.
Men att få friska upp minnet med det gamla konsertprogrammet - det gick inte. Men så kom istället rödhaken och friskade upp minnet från i våras då det var hela svärmar av denna kortflyttare. Vår pippi kan mycket väl stanna kring fågelmatningen hela vintern.
Jag håller på att vänja mig vid tanken på att det är mitt sista skolår jag avverkar. Det känns inte helt OK; alldeles för mycket av ens identitet är knutet till skolan. Men även jag måste inse att man inte kan hålla på långt över tiden. I veckan var jag med ett av barnbarnen på skolmässa i Halmstad och fick mängder med information om hur man tänker lägga upp undervisningen i detta nya gymnasiumn som startar hösten 2011. Förändring som tillstånd var ett mantra jag minns från en tid som skolledare. Det är ingen idé att spjärna emot. Man får huka sig när det blåser som mest och anta samma former som den övriga kustvegetationen och tycka att det är riktigt vackert med vindformade trän.
För en dryg vecka sedan var vi i Helsingborg på konsert men minnena av det programmet börjar blekna bort. Dirigent var i alla fall en ung koreanska. Minnet av ett par mycket njutbara timmar har dock stannat kvar. Om man vill friska upp sitt minne genom att gå till Helsingborgs konserthus på nätet för att den vägen utforska konsertkvällar som avverkats drar man en nit. Allt sådant plockas kvickt bort. Det var inte riktigt som man trodde. Facebook verkar göra anspråk på att följa med ända in i evigheten - och där är det många som gärna vill slippa kompromenterande bilder och annat skvaller. Men det lär inte gå. I mitt favoritprogram Spanarna (P1 fredagar 15.03) påpekades att det Stasi la' ner alla möda i världen på att ta reda på om folks ovanor etc, det gör man själv med glatt hjärta och föga eftertanke: lägger upp sin egen akt med allsköns hemligheter - till allmänt beskådande. Fast som en del i släktforskningsmanin som nu breder ut sig kan det vara en tillgång: vad gjorde ens föräldrar innan man ens var en glimt i deras öga? 'Vem tror du att du är' kommer att få ett mycket mer konkret uttryck är många skulle önska sig.
Men att få friska upp minnet med det gamla konsertprogrammet - det gick inte. Men så kom istället rödhaken och friskade upp minnet från i våras då det var hela svärmar av denna kortflyttare. Vår pippi kan mycket väl stanna kring fågelmatningen hela vintern.
Jag håller på att vänja mig vid tanken på att det är mitt sista skolår jag avverkar. Det känns inte helt OK; alldeles för mycket av ens identitet är knutet till skolan. Men även jag måste inse att man inte kan hålla på långt över tiden. I veckan var jag med ett av barnbarnen på skolmässa i Halmstad och fick mängder med information om hur man tänker lägga upp undervisningen i detta nya gymnasiumn som startar hösten 2011. Förändring som tillstånd var ett mantra jag minns från en tid som skolledare. Det är ingen idé att spjärna emot. Man får huka sig när det blåser som mest och anta samma former som den övriga kustvegetationen och tycka att det är riktigt vackert med vindformade trän.
Svartvitt och färg
Västvindarna har fört in en del havsfåglar inom synhåll för skådarna vid Glommens sten. Det är en skön känsla att stå där i blåsten; välklädd förstås, med kikarlinsen riktad utåt i hopp om att se någon mer ovanlig art. Men det "ovanligaste" som kommer inom synhåll är tretåiga måsar. Men det gör inte så mycket - känslan av hav och västvindar gör något med en och får en att känna sig renblåst. Havsmiljön utspelar sig nästan i svartvitt. Men kommer solen fram, sprakar färgerna.
Promenad utan hund tar emot. Men de dagliga gångturerna kan bli livsviktiga på sikt. På bara ett par dar har exemplen på folk i min ålder drabbats av stroke duggat tätt. Vad gör man? Låter bli kaffebröd och godis? Äter mer knäckebröd? Tar mindre portioner? Kameran får hänga med. En rödhake blir ett tacksamt objekt för objektivet.
Häromdagen kom både större hackspett och duvhök farande mellan villorna. Då var kameran hemma. Telefonens kamera kan visserligen prestera 8 mB men den kräver noggrann förberedelse och ett motiv som står still. Nej, man borde ha en riktig kamera med sig jämt.
Ett TV-program om Obamas fotograf visades nyligen. Han var ständigt i farten och tycktes fotografera allt. Det kunde bli många tusen bilder på en vecka. Regelbundet satte man upp fotografier i A3-format till personalens förtjusning. Det vore inte omöjligt att göra något liknande i sitt eget hem. Minnen - det verkar bara vara datorns hårddisk eller den externa terrabyte-jätteladan som ruvar på dessa medan albumen snarare blir färre i takt med att barnen får nya album med kärleksfullt urplockade bilder från våra gamla.
För en vecka sedan var vi i Falkenbergs fullsatta kyrka och lyssnade till Verdis Requiem. 175 medverkande med alla körer och musiker. Det blev en mäktig föreställning, den dittills största satsningen i sitt slag. Falkenbergs motettkör, kören Cantica Nova samt Halmstads oratoriekör svarade för sången - tillsammans med fyra utmärkta professionella solister och närmare en halv symfoniorkester med duktiga musiker. Det brukar inte vara tillåtet att fotografera i konsertsalar så därför ... Men det kanske hade varit annorlunda i en kyrka. Nästa gång!
Lilias födelsedag firades dels den 3 november, den 4:e samt sist och störst den 6;e i denna månad. Det är alltid lika roligt att träffa denna kombination där släkt och goda vänner utgör ett omistligt inslag. Två gästande hundar nosade förgäves efter Morris: Sixten och den spanska hittehunden som kusin Ulla tagit hand om.
Alla helgons dag firade vi med mässa i måndags den 1/11, i Halmstads katolska kyrka. Idag var vi på Släps kyrkogård och lade en krans på Rosas och Karl Eriks grav. På gravstenen finns ett par små fåglar i brons. Lilia är alltid så noga med att gnugga dessa - beröringens magi. Nu var inte kameran heller med - telefonens kamera fick rycka in:
Så for vi från Släps kyrkogård i det tilltagande skymningsljuset. Vi har ändå tillbringat närmare 30 år med regelbundna besök i den kyrkan. Många gravstenar har namn som vi varit vänner till. Minnen ...
Sommar, höst och vinter på en gång
Det kan faktiskt bli en och annan sommarlik dag när tröjan hamnar i ryggsäcken. Men i tisdags var det ingen sommar. En osynlig hinna av is hade lagt sig över trädäcket. Benen for rakt upp och alla strimmiga solrosfrön låg runt omkring mig. Man hinner tänka att man ska ramla så att man inte bryter något. Det gick bra, trots allt. Men den tjocka vinterjackan hade fungerat som stötdämpare. Jag får inte glömma den nästa gång jag ska fylla på fågelhuset. Och inte gå ut i morgontofflorna heller, framför allt inte på trädäcket.
Höstregnet pågick i två dar, starka vindar, fuktigt överallt. På Morups tånge måste man ha stövlar. En flock på ca 50 st snösparvar for omkring. Dessa är fotograferade med Canon D50 genom tuben med mitt delvis havererade 50 mm f/1,8 objektiv. Det går att använda trots att det gick i två delar och den interna elkabeln gick av. Men med vävtejp fungerar det - skärpan måste ändå ställas manuellt med hjälp av tuben. Bländarinställningen funkar ju inte men med hjälp av ISO-inställning och tid går det att pröva sig fram. Avståndet är ca 250 m och det blir ju rätt skapliga bilder under de förutsättningarna.
Den inre delen av viken är fullsatt av gråtrutar mest samt en och annan havstrut. En och annan kråka eller råka går omkring och inspekterar och verkar kunna hitta något ätbart.
Kustpiparen betraktar en av de ca 120 bläsänderna som har samlats vid tångens yttersta ände och varit där ett tag.
Den stora flocken är rätt skygg och kommer man för nära ger de sig av längre ut. Här tar man inga risker.
Vid parkeringen har en flock blandade småfåglar slagit sig ner i träden; hämpling, bergfink och grönfink.
Höstregnet pågick i två dar, starka vindar, fuktigt överallt. På Morups tånge måste man ha stövlar. En flock på ca 50 st snösparvar for omkring. Dessa är fotograferade med Canon D50 genom tuben med mitt delvis havererade 50 mm f/1,8 objektiv. Det går att använda trots att det gick i två delar och den interna elkabeln gick av. Men med vävtejp fungerar det - skärpan måste ändå ställas manuellt med hjälp av tuben. Bländarinställningen funkar ju inte men med hjälp av ISO-inställning och tid går det att pröva sig fram. Avståndet är ca 250 m och det blir ju rätt skapliga bilder under de förutsättningarna.
Den inre delen av viken är fullsatt av gråtrutar mest samt en och annan havstrut. En och annan kråka eller råka går omkring och inspekterar och verkar kunna hitta något ätbart.
Kustpiparen betraktar en av de ca 120 bläsänderna som har samlats vid tångens yttersta ände och varit där ett tag.
Den stora flocken är rätt skygg och kommer man för nära ger de sig av längre ut. Här tar man inga risker.
Vid parkeringen har en flock blandade småfåglar slagit sig ner i träden; hämpling, bergfink och grönfink.
Ingen pudel synes än ...
Vi hade ju räknat med att kunna ha en ny hundvalp i februari. Men icke, det bidde inga valpar denna gång utan vill vi ha en hund som räknar sina anor från Morris Härbovi-släkte får vi antagligen vänta till i juli. Men det är kanske lika bra det - vid det laget har nog den stora ledigheten inträffrat och skolböckerna ligger på hyllan - eller snarare i alla tillgängliga hyllor.
Som alternativ till alla konserter var vi på bio i lördags. I rymden finns inga känslor blev det, en rikigt bra film. Sjuåringen med sin flickmamma en bit bort hade bestämt lika roligt som vi gamlingar och det är ju ett bra betyg. Fast det var ju inte en 'rolig' film vi såg, snarare en allvarlig studie i hur det är att ha Aspbergers syndrom. Nu ska den också skickas till Hollywood som Sveriges Oscarsbidrag.
Annars verkar det vara en trend med olika former av psykiska varianter, inte minst bland känt folk. Stphen Fry, som får några år sedan 'kom ut' med sin bipolära läggning, toppar åter boklistorna i England med sin memoarer: The Fry Chronicles. Jag tycker att det ena exemplet efter det andra på böcker med psykiska besvär som viktig indgrediens har blänkt till när jag bläddrat igenom web- och papperstidningar senaste halvåret.
Det har blåst ordentligt senaste tiden och en hel del havsfågel har varit synlig. Mitt besök vid Glommens sten härom dagen resulterade i några havssulor, tretåiga måsar och en sillgrissla - alla dock på behörigt fotoavstånd som knappt ens räcker för identifiering. Det blir till att hålla till godo med ett ejderpar som guppade i vågorna:
Snålaste bilen? Det beror på hur bråttom man har. Men Aurishybriden går att köra billigt. Från Göteborg via Gottskär, där Lilia varit på lunchföredrag med en nevrologiförening, och hem, lyckades vi hålla bilen på 0,41 l/mil.
Det är ju ett gjädjeämne ändå.
Som alternativ till alla konserter var vi på bio i lördags. I rymden finns inga känslor blev det, en rikigt bra film. Sjuåringen med sin flickmamma en bit bort hade bestämt lika roligt som vi gamlingar och det är ju ett bra betyg. Fast det var ju inte en 'rolig' film vi såg, snarare en allvarlig studie i hur det är att ha Aspbergers syndrom. Nu ska den också skickas till Hollywood som Sveriges Oscarsbidrag.
Annars verkar det vara en trend med olika former av psykiska varianter, inte minst bland känt folk. Stphen Fry, som får några år sedan 'kom ut' med sin bipolära läggning, toppar åter boklistorna i England med sin memoarer: The Fry Chronicles. Jag tycker att det ena exemplet efter det andra på böcker med psykiska besvär som viktig indgrediens har blänkt till när jag bläddrat igenom web- och papperstidningar senaste halvåret.
Det har blåst ordentligt senaste tiden och en hel del havsfågel har varit synlig. Mitt besök vid Glommens sten härom dagen resulterade i några havssulor, tretåiga måsar och en sillgrissla - alla dock på behörigt fotoavstånd som knappt ens räcker för identifiering. Det blir till att hålla till godo med ett ejderpar som guppade i vågorna:
Snålaste bilen? Det beror på hur bråttom man har. Men Aurishybriden går att köra billigt. Från Göteborg via Gottskär, där Lilia varit på lunchföredrag med en nevrologiförening, och hem, lyckades vi hålla bilen på 0,41 l/mil.
Det är ju ett gjädjeämne ändå.
Svindlande toner från fyra sekler
Helsingborgs symfoniorkester överraskar ständigt. I torsdags (14/10) var vi där och lyssnade till Andrew Manzes tolkningar av en Buxtehudebearbetning av Tobias Broström - det blev toner från början av 1700-talet. Det var så tanken med kvällen såg ut: att vi skulle få musikaliska smakprov från fyra seklers början.
2000-talet representereades av Marie Samuelssons Flygande linjer och dån från 2009. Har nu öronen hjälpligt vant sig vid verk av Schönberg, Sjostakovitch och andra mer eller mindre moderna tonsättare, var detta en utmaning. Det var imponerande att se hur musikerna lyckades hålla sig inom musikstycket när det föreföll att vara så lite som band dem samman. Men det kanske beror på att jag själv är inskolad på en mer harmonisk repertoar - inte minst inom körmusiken, där man är rätt beroende av att höra de olika stämmorna för att själv på pejling på tonhöjd och tempo. Ett smakprov från ett liknande stycke finns på Youtube.
Om vår egen tids musik präglas av en mycket speciell tonbild, gick det att vara tryggt hemmastadd vid Joakim Nikolaus Eggerts Bernadottekantat från 1810, det året då Jean Baptiste Bernadotte valdes till kronprins i Sverige. Konserthuskören sjöng en högstämd text, på gränsen till pekoral: Gläds, Svea! - Länge nog den molnhöljda tiden / Flög tung och blodig fram, ... Det intressanta var, påpekade man, att denna kantat har fått ligga ospelad i 200 år. Nu har den efter gediget arbete åter gjorts spelbar. J. N. Eggert var född på Rügen och var tysk genom detta. Dock tillhörde ön Sverige på den tiden... Kronprinsen var i vart fall fransman.
Vill man kan man göra Buxtehude till svensk - han föddes ju ändå i Helsingborg. Men danskarna gör anspråk på honom eftersom han var född av danska föräldrar och verksam i Mariakyrkan i Helsingör en tid. Fast i uppslagsverken räknas han som dansk-tysk kompositör. Han levde dock under en händelserik tid och fick vara med om konsekvenerna av Freden i Roskilde 1658. Vid det laget hade han flyttat tillbaka till Helsingborg och arbetade som organist i Mariakyrkan, på pappans gamla tjänst. Men pga. omständigheterna i samband med att Skåne blev svenskt, återvände han till Danmark. Det blev dock en ny Mariakyrka som fick höra honom spela och glädjas åt hans många kompositioner: den i Lübeck.
Under sista delen av denna konsertkväll framfördes Jean Sibelius 3:e symfoni i c dur från 1906. Så var cirkeln sluten och fyra århundradens musik hade spelats upp för oss. Av någon anledning kom en av presentatörerna in på det svenska i kulturen - men snarare för att visa hur den internationella smältdegeln är så rikt sammansatt. Sibelius hade svenska som modersmål men han var från Finland. Kvällens dirigent, Andrew Manze är engelsman och många i orkestern räknar sina anor från många olika länder. Hade den gamle biskopen Tegnér ändå rätt i sin hotfulla slutsats:
All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.
2000-talet representereades av Marie Samuelssons Flygande linjer och dån från 2009. Har nu öronen hjälpligt vant sig vid verk av Schönberg, Sjostakovitch och andra mer eller mindre moderna tonsättare, var detta en utmaning. Det var imponerande att se hur musikerna lyckades hålla sig inom musikstycket när det föreföll att vara så lite som band dem samman. Men det kanske beror på att jag själv är inskolad på en mer harmonisk repertoar - inte minst inom körmusiken, där man är rätt beroende av att höra de olika stämmorna för att själv på pejling på tonhöjd och tempo. Ett smakprov från ett liknande stycke finns på Youtube.
Om vår egen tids musik präglas av en mycket speciell tonbild, gick det att vara tryggt hemmastadd vid Joakim Nikolaus Eggerts Bernadottekantat från 1810, det året då Jean Baptiste Bernadotte valdes till kronprins i Sverige. Konserthuskören sjöng en högstämd text, på gränsen till pekoral: Gläds, Svea! - Länge nog den molnhöljda tiden / Flög tung och blodig fram, ... Det intressanta var, påpekade man, att denna kantat har fått ligga ospelad i 200 år. Nu har den efter gediget arbete åter gjorts spelbar. J. N. Eggert var född på Rügen och var tysk genom detta. Dock tillhörde ön Sverige på den tiden... Kronprinsen var i vart fall fransman.
Vill man kan man göra Buxtehude till svensk - han föddes ju ändå i Helsingborg. Men danskarna gör anspråk på honom eftersom han var född av danska föräldrar och verksam i Mariakyrkan i Helsingör en tid. Fast i uppslagsverken räknas han som dansk-tysk kompositör. Han levde dock under en händelserik tid och fick vara med om konsekvenerna av Freden i Roskilde 1658. Vid det laget hade han flyttat tillbaka till Helsingborg och arbetade som organist i Mariakyrkan, på pappans gamla tjänst. Men pga. omständigheterna i samband med att Skåne blev svenskt, återvände han till Danmark. Det blev dock en ny Mariakyrka som fick höra honom spela och glädjas åt hans många kompositioner: den i Lübeck.
Under sista delen av denna konsertkväll framfördes Jean Sibelius 3:e symfoni i c dur från 1906. Så var cirkeln sluten och fyra århundradens musik hade spelats upp för oss. Av någon anledning kom en av presentatörerna in på det svenska i kulturen - men snarare för att visa hur den internationella smältdegeln är så rikt sammansatt. Sibelius hade svenska som modersmål men han var från Finland. Kvällens dirigent, Andrew Manze är engelsman och många i orkestern räknar sina anor från många olika länder. Hade den gamle biskopen Tegnér ändå rätt i sin hotfulla slutsats:
All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.
Fåglar igen
Morups tånge lockar alltid med sin speciella skönhet. Det brukar alltid löna sig att vara här en eller annan timme. Ibland ser det helt tomt ut - förutom de ständigt närvarande vitfåglarna. Men ibland kommer en flock grågäss flygande. De stora fåglarna skapar genast ett intressant avbrott i stillheten. Dessa hade gått i vattenlinjen ett tag men uppfattade mig som ett potentiellt hot och lyfte och drog sina färde.
Lika bra det, så farlig som jag var. De mäktiga ardennerhästarna, som jag har en viss respkt för, håller sig på avstånd idag. De gör sig bäst på håll, gärna i siluett mot horisonten sista solstrålar.
Knölsvanar gör sig också bra där de ligger, parvis, och stilla betar vattenväxter. Dessa fanns i Valjeviken, där Lilia tillbringat ett par veckor med idel träning.
Många småfåglar är fortfrarande på sin höstflyttning. Bergfinkarna ska ner i Europa och gör sig ingen brådska. En del stannar i södra Sverige. En större flock med grönfinkar, bergfinkar och bofinkar for svirrande mellan träd och buskar vid parkeringen.
Andra flockar består av ängspiplärkor som drar fram mellan tångbankarna. De verkar ganska skygga men denna hade tydligen hittat en del att äta - jag fick fotografera i lugn och ro:
Ett drygt 50-tal kärrsnäppor for tätt över vattenspegeln och slog så ner och började sin ivrigt nervösa jakt på smådjur i vattenytan.
Den stränga vintern föregående år hade vi några storspovar som klarade kylan och isen. Kan detta vara en av vinterbadarna, som tänker uthärda en ny prövning?
Lika bra det, så farlig som jag var. De mäktiga ardennerhästarna, som jag har en viss respkt för, håller sig på avstånd idag. De gör sig bäst på håll, gärna i siluett mot horisonten sista solstrålar.
Knölsvanar gör sig också bra där de ligger, parvis, och stilla betar vattenväxter. Dessa fanns i Valjeviken, där Lilia tillbringat ett par veckor med idel träning.
Många småfåglar är fortfrarande på sin höstflyttning. Bergfinkarna ska ner i Europa och gör sig ingen brådska. En del stannar i södra Sverige. En större flock med grönfinkar, bergfinkar och bofinkar for svirrande mellan träd och buskar vid parkeringen.
Andra flockar består av ängspiplärkor som drar fram mellan tångbankarna. De verkar ganska skygga men denna hade tydligen hittat en del att äta - jag fick fotografera i lugn och ro:
Ett drygt 50-tal kärrsnäppor for tätt över vattenspegeln och slog så ner och började sin ivrigt nervösa jakt på smådjur i vattenytan.
Den stränga vintern föregående år hade vi några storspovar som klarade kylan och isen. Kan detta vara en av vinterbadarna, som tänker uthärda en ny prövning?
Vid tre veckors ålder
Barnbarn är riktiga små underverk, alltså redan som mycket små. Men säger man underverk även om lite äldre barn? Man borde göra det i alla fall.
Att åka bil till Stockholm är ganska påfrestande; det tar drygt sju timmar med lite korta avbrott för kaffe och måltider. Tåg hade varit bättre men Lilia har inte en chans med rullator och de byten som ändå måste göras. Nu fick den nya Aurisen bekänna färg. Den är snabb och nästan ljudlös, en halvliter på milen blev det med landsvägskörning. Den går snålare i stadstrafik eftersom elmotorn mår bättre i lägre hastigheter och en trafikrytm med flera inbromsningar - så att man kan ladda batteriet.
Men nu till huvudpersonen. Alexander var vaken lite då och då och var mest tillfreds med att äta. Det kan man nu inte göra ovavbrutet, så han fick hålla tillgodo med pappas lillfinger som napp.
Alla ville hålla honom - bara så där mindes man hur de små barnen kändes innan de blivit ens fem kg tunga. Varats oändliga lätthet. Det är obegripligt att de ska kunna bli sådär två meter långa. Det är bäst att passa på att ha dem i knät när de är lite behändigare att hantera.
Farmor med Alexander i famnen - det gick så bra till en början men sedan kom väl hungerkänslorna att ta över och då finns det egentligen bara en signal för detta: vi skriker lite så kommer säkert mamma.
Så var det ordnat. Mätt och belåten kan man vara hur glad som helst. Så var det dagen efter medan farmor och farfar åt frukost på sitt hotell. Som tur var fanns kameran kvar i Alexanders närhet och här är resultatet:
Att åka bil till Stockholm är ganska påfrestande; det tar drygt sju timmar med lite korta avbrott för kaffe och måltider. Tåg hade varit bättre men Lilia har inte en chans med rullator och de byten som ändå måste göras. Nu fick den nya Aurisen bekänna färg. Den är snabb och nästan ljudlös, en halvliter på milen blev det med landsvägskörning. Den går snålare i stadstrafik eftersom elmotorn mår bättre i lägre hastigheter och en trafikrytm med flera inbromsningar - så att man kan ladda batteriet.
Men nu till huvudpersonen. Alexander var vaken lite då och då och var mest tillfreds med att äta. Det kan man nu inte göra ovavbrutet, så han fick hålla tillgodo med pappas lillfinger som napp.
Alla ville hålla honom - bara så där mindes man hur de små barnen kändes innan de blivit ens fem kg tunga. Varats oändliga lätthet. Det är obegripligt att de ska kunna bli sådär två meter långa. Det är bäst att passa på att ha dem i knät när de är lite behändigare att hantera.
Farmor med Alexander i famnen - det gick så bra till en början men sedan kom väl hungerkänslorna att ta över och då finns det egentligen bara en signal för detta: vi skriker lite så kommer säkert mamma.
Så var det ordnat. Mätt och belåten kan man vara hur glad som helst. Så var det dagen efter medan farmor och farfar åt frukost på sitt hotell. Som tur var fanns kameran kvar i Alexanders närhet och här är resultatet:
Faster Anna lyckas locka fram det ena skrattet efter det andra. Det blir helt säkert en glad gosse vi har framför oss.
Vi får återkomma med fler rapporter.
Vi får återkomma med fler rapporter.
Havsörn och helikopter
Det blev en mycket dramatisk dag, gårdagen. Jag åkte till Getterön för att vara i fotogömslet och kanske få någon spännande fågel i kameran. Men på vägen dit passerade jag en precis påbörjad polisavspärrning och såg en illa tilltygad sportbil. Den hade uppenbarligen voltat och såg förfärlig ut. Lite senare berättade man att Guldfyndsbutiken i Varberg blivit rånad och att de fyra rånarna försvunnit i hög fart. De kom tydligen inte så långt innan färden slutade i en tragisk olycka med en död och två svårt skadade. Jag hade kunnat ha tagit bilder på olycksplatsen men avstod.
Dramatiskt var det också i fågelvärlden. Från fotogömslet kunde jag se de tusentals gäss som fanns nästan överallt. Plötsligt var alla i luften och starkt kacklande.
Vad kunde ha orsakat detta? Först i datorn upptäckte jag havsörnen som skrämt upp hela fågelskaran. Den flyger överst till vänster. Ingen ville bjuda på gåsmiddag idag, verkade det som
Vi kan alltid göra ett försök att komma lite närmare havsörnen - med datorns hjälp. Skä'rpan blir ju lidande förstås.
Vattenrallen håller till i de djupa vassruggarna som omger fotogömslet. Ibland kan den vara lite oförsiktig och ge sig ut någon meter. Men kameraslutarens lätta slammer räckte till för att skrämma in den i vassen igen.
Det var inte bara fåglar som fyllde luften: en polishelkopter landade på Getteröns flygplats och hovrade sedan lite överallt. Det var för att fånga in den fjärde rånaren - vilket också lyckades.
Morups tånge har fått ännu fler hästar, ardennerhästar. En av dem har fått flera utmärkelser och vunnit pris. Nu ska den hingsten bli modell för en staty i Polen, enligt Hallands nyheter. Jag kan förstå polackernas fascination - de här hästarna är ovanligt vackra på alla avstånd och i alla belysningar.
Oftast får vi skådare vara i fred för hästarna. Men de är sällskapliga och plötsligt kan man vara omgiven av en hel flock. De brukar dock dra sig undan om man schasar iväg dem.
Strandkanten vimlade av kärrsnppor, unga kustpiare och några större strandpipare. De ilade i snabba drag under ivrigt födosökande.
Nu är hösten här - den gamla ylletröjan under jackan har åter kommit till heders.
Dramatiskt var det också i fågelvärlden. Från fotogömslet kunde jag se de tusentals gäss som fanns nästan överallt. Plötsligt var alla i luften och starkt kacklande.
Vad kunde ha orsakat detta? Först i datorn upptäckte jag havsörnen som skrämt upp hela fågelskaran. Den flyger överst till vänster. Ingen ville bjuda på gåsmiddag idag, verkade det som
Vi kan alltid göra ett försök att komma lite närmare havsörnen - med datorns hjälp. Skä'rpan blir ju lidande förstås.
Vattenrallen håller till i de djupa vassruggarna som omger fotogömslet. Ibland kan den vara lite oförsiktig och ge sig ut någon meter. Men kameraslutarens lätta slammer räckte till för att skrämma in den i vassen igen.
Det var inte bara fåglar som fyllde luften: en polishelkopter landade på Getteröns flygplats och hovrade sedan lite överallt. Det var för att fånga in den fjärde rånaren - vilket också lyckades.
Morups tånge har fått ännu fler hästar, ardennerhästar. En av dem har fått flera utmärkelser och vunnit pris. Nu ska den hingsten bli modell för en staty i Polen, enligt Hallands nyheter. Jag kan förstå polackernas fascination - de här hästarna är ovanligt vackra på alla avstånd och i alla belysningar.
Oftast får vi skådare vara i fred för hästarna. Men de är sällskapliga och plötsligt kan man vara omgiven av en hel flock. De brukar dock dra sig undan om man schasar iväg dem.
Strandkanten vimlade av kärrsnppor, unga kustpiare och några större strandpipare. De ilade i snabba drag under ivrigt födosökande.
Nu är hösten här - den gamla ylletröjan under jackan har åter kommit till heders.
Toyota Today Tomorrow
Jag har nog berättat den här historien någon gång förr - men så här var det. För några år sedan, när vi bestämt oss för att inte ha två mercor eller volvobilar utan istället ha små bilar med minimal bränsleförbrukning, skaffade vi oss VW Lupo 3.0. 3.0 innebar att det skulle klara 100 km på bara tre liter. Vi hade nog tre stycken av den modellen och de var snåla att köra. Rekordet var nog 0,22 l/mil när jag kärde i Holland ca tio mil bakom långtradare. VW har två års garanti och volkswagenägare har placerat sig själva långt ner på listan över nöjda bilkunder. Det beror nu inte på att dessa personer är särskilt vrånga utan mer på att deras älsklingar inte alltid håller vad man tror att de lovar.
När verkmästaren höll en lång litania över alla tänkbara fel en Lupo kunde ha - alltmedan kassörskan plitade ner räkningens alla poster jag skulle betala för (det var egentligen inget fel på bilen men alla varningssystem hade blinkat och tjutit i några dar och nu var allt sprayat med 556) och höll på till dess 3.300:- hade nåtts, då (usch en sådan lång mening) hade jag bestämt mig. Min blick hade fallit på en lista över de mest nöjda bilägarna: Toyotaägare. Dagen därpå var vi på Gerts bilfirma i Varberg och blev förälskade i en metallicblå Yaris. Det var Yesterday, eller snarare dagen before yesterday. Det blev ett par, tre Aygo också. Och så vår nästa Yaris med miljöbilsstatus: 120 g/km och som kunde gå på en halvliter per mil för det mesta. Det var Yesterday. Bilförsäljaren Fredrik har sin betydelse här - förtroende som bara ha växt med tiden.
Nu tillhör den också gårdagen. Och Today har vi skaffat senaste modellen, Auris hybrid, som har samma drivlina som storebror Prius men med lite mindre kostym. Så nu går det med både elektricitet och bensin.
Men nu kanske det får räcka med bilbyten på ett tag.
Fåglarna har inte fått stor plats senaste tiden. Det beror delvis på att det har varit lite lite fåglar ett tag. Men jag har samlat på mig lite bilder.
För någon vecka sedan kunde vi se fjorton sandlöpare i stranden vid Glommens havsbad. De var kvar ett par dagar och gick i själva vattenlinjen och plockade i sig små kräftdjur.
Det är väldigt roligt att stå på ett ben.
Ett par lövsångare på väg söderut hade insektsjakt i buskarna. Med lite tålamod blev det rätt många bilder.
Nu gäller det att lägga på hullet för att klara resan till tropiska Afrika, dvs. söder om Sahara. Men tillräckligt lyckas ta sig hela långa vägen, övervintra i värmen och så komma tillbaka som Sveriges i särklass vanligaste fågel med 10 - 15 miljoner häckande par.
Vi är inga svampentusiaster numer. Man ska ha tid att gå i skogen och så ska man tycka om att tillaga dem också. Men f.a. har moderna svampböcker inte riktigt samma syn på alla läckerheter numer. Är man inte alöldeles uppdaterad, är det lätt att få något verkligt otyg i svamkorgen. Då är det enklare att fotografera. Även denna giftiga hatt kan ju vara riktigt dekorativ:
Ett par stenkvättor har hållits kring huset några dagar och försvann väl först i samband med de senaste dagarnas stormbyar. Nu ska de också slå följe med lövsångarna. I Fågelguiden avslöjas att de tillhör de verkliga långflyttarna: även de kanadensiska stenskvättorna ska också till Afrika. Det innebär att de måste flyga över Atlanten utan att kunna vila.
När verkmästaren höll en lång litania över alla tänkbara fel en Lupo kunde ha - alltmedan kassörskan plitade ner räkningens alla poster jag skulle betala för (det var egentligen inget fel på bilen men alla varningssystem hade blinkat och tjutit i några dar och nu var allt sprayat med 556) och höll på till dess 3.300:- hade nåtts, då (usch en sådan lång mening) hade jag bestämt mig. Min blick hade fallit på en lista över de mest nöjda bilägarna: Toyotaägare. Dagen därpå var vi på Gerts bilfirma i Varberg och blev förälskade i en metallicblå Yaris. Det var Yesterday, eller snarare dagen before yesterday. Det blev ett par, tre Aygo också. Och så vår nästa Yaris med miljöbilsstatus: 120 g/km och som kunde gå på en halvliter per mil för det mesta. Det var Yesterday. Bilförsäljaren Fredrik har sin betydelse här - förtroende som bara ha växt med tiden.
Nu tillhör den också gårdagen. Och Today har vi skaffat senaste modellen, Auris hybrid, som har samma drivlina som storebror Prius men med lite mindre kostym. Så nu går det med både elektricitet och bensin.
Men nu kanske det får räcka med bilbyten på ett tag.
Fåglarna har inte fått stor plats senaste tiden. Det beror delvis på att det har varit lite lite fåglar ett tag. Men jag har samlat på mig lite bilder.
För någon vecka sedan kunde vi se fjorton sandlöpare i stranden vid Glommens havsbad. De var kvar ett par dagar och gick i själva vattenlinjen och plockade i sig små kräftdjur.
Det är väldigt roligt att stå på ett ben.
Ett par lövsångare på väg söderut hade insektsjakt i buskarna. Med lite tålamod blev det rätt många bilder.
Nu gäller det att lägga på hullet för att klara resan till tropiska Afrika, dvs. söder om Sahara. Men tillräckligt lyckas ta sig hela långa vägen, övervintra i värmen och så komma tillbaka som Sveriges i särklass vanligaste fågel med 10 - 15 miljoner häckande par.
Vi är inga svampentusiaster numer. Man ska ha tid att gå i skogen och så ska man tycka om att tillaga dem också. Men f.a. har moderna svampböcker inte riktigt samma syn på alla läckerheter numer. Är man inte alöldeles uppdaterad, är det lätt att få något verkligt otyg i svamkorgen. Då är det enklare att fotografera. Även denna giftiga hatt kan ju vara riktigt dekorativ:
Ett par stenkvättor har hållits kring huset några dagar och försvann väl först i samband med de senaste dagarnas stormbyar. Nu ska de också slå följe med lövsångarna. I Fågelguiden avslöjas att de tillhör de verkliga långflyttarna: även de kanadensiska stenskvättorna ska också till Afrika. Det innebär att de måste flyga över Atlanten utan att kunna vila.
Välkommen Alexander! eller Nu är jag farfar!
Tårfylld glädje, går inte att beskriva bättre. Så känns det att ha sett de första bilderna på det nyaste barnbarnet. Kloka blå ögon och anletstdrag som går att känna igen. Visst är han vacker!
Det blir ytterligare ett födelsedagsbarn i septemberlistan. Lite praktiskt är det ju eftersom det är långt mellan Glommen och Stockholm. Faster Helena bor i Kungsbacka och fyller precis i kanten; sista augusti. Malmö där faster Emily bor kan länkas samman eftersom 24/9 går att klämma in i ett jättekalas. Faster Anna fyller i november. De fyra barnbarn som är lite äldre är jag morfar till - himla fint det också. Fast när de föddes fanns inga bloggar.
De glada föräldrarna hittar jag på en gemensam bild tagen vid midsommar:
Lilia är på träningsläger i Blekinge - eller hur man nu ska beskriva en utmärkt inrättning med en massa god mat, vattengympa och olika kroppsliga aktiviteter samt frågesport om man orkar. Du får hålla tillgodo med dessa bilder så länge.
Visst ser det underbart ut med en alldeles ny människa. Tack Johanna och David!
Det blir ytterligare ett födelsedagsbarn i septemberlistan. Lite praktiskt är det ju eftersom det är långt mellan Glommen och Stockholm. Faster Helena bor i Kungsbacka och fyller precis i kanten; sista augusti. Malmö där faster Emily bor kan länkas samman eftersom 24/9 går att klämma in i ett jättekalas. Faster Anna fyller i november. De fyra barnbarn som är lite äldre är jag morfar till - himla fint det också. Fast när de föddes fanns inga bloggar.
De glada föräldrarna hittar jag på en gemensam bild tagen vid midsommar:
Lilia är på träningsläger i Blekinge - eller hur man nu ska beskriva en utmärkt inrättning med en massa god mat, vattengympa och olika kroppsliga aktiviteter samt frågesport om man orkar. Du får hålla tillgodo med dessa bilder så länge.
Visst ser det underbart ut med en alldeles ny människa. Tack Johanna och David!
Music, music
Nu har musikåret börjat vid Helsingborgs konserthus. I år satsade vi stort, stora torsdagsserien med elva konserter.
Den första torsdagen inleddes med ett mycket givande program och en fullsatt salong.
Det första numret var en ourvertyr av en hittills okänd kvinnlig polsk tonsättare, Grazýna Bacewics. På Spotify hittade jag en hel del, dock inte ouvertyren, inter på Youtube heller. Men det var en intressant bekantskap. Nästa inslag var längre, Beethovens trippel-konsert med Kungsbackatrion som solister. Avslutningen stod den danske kompisitören Carl Nielsen för: Det Uudslukkelige. Dirigenten Andrew Manzes humoristiska inledningar till verken var mästerliga.
Den första torsdagen inleddes med ett mycket givande program och en fullsatt salong.
Det första numret var en ourvertyr av en hittills okänd kvinnlig polsk tonsättare, Grazýna Bacewics. På Spotify hittade jag en hel del, dock inte ouvertyren, inter på Youtube heller. Men det var en intressant bekantskap. Nästa inslag var längre, Beethovens trippel-konsert med Kungsbackatrion som solister. Avslutningen stod den danske kompisitören Carl Nielsen för: Det Uudslukkelige. Dirigenten Andrew Manzes humoristiska inledningar till verken var mästerliga.
Ostindiefararen Götheborg
Så blev det afton och det var dags för hundpromenaden - utan hund. Men Morris är med på något sätt ändå. Det var en fin kväll med klart väder, lugna vindar och ganska stilla dyningar. Vi horisonten syntes ett tremastat fartyg med ansenlig rigg. Det var inget mindre än ostindifararen Götheborg. När jag kollade på nätet kunde man se positionen och för den aktuella tiden seglade hon mellan Falkenberg och Varberg på väg till Göteborg.
Det var en mäktig syn. Vissa manövrer kunde jag se genom kamerans lins, ikväll förstärkt med en
extender som gav 2x förstoring = 600 mm.
Fågellivet på stranden är ganska ringa, några trutar, kråkor och ringduvor - och de alltid närvarande gräsänderna förstås.
Men en liten stenskväteta hade intagit gatlampan hemma:
Det var en mäktig syn. Vissa manövrer kunde jag se genom kamerans lins, ikväll förstärkt med en
extender som gav 2x förstoring = 600 mm.
Fågellivet på stranden är ganska ringa, några trutar, kråkor och ringduvor - och de alltid närvarande gräsänderna förstås.
Men en liten stenskväteta hade intagit gatlampan hemma:
Så är ekorrhjulet igång igen
Så har skolåret börjat. Årets halvtid på tre dagar i veckan har satt igång. Det är härligt! Blir det sista året jag jobbar? Jag kommer att ha fullt upp med att göra även utan elever - men hu så tomt.
Stränderna är ibland fulla av vadare som ilar omkring efter något ätbart. Mest talrik är kärrsnäppan, som vissa dagar finns i stora mängder. Andra dagar är det bara en handfull - men det brukar vara just denna fågel som dyker upp medan de andra arterna lyser med sin frånvaro.
Det är något som får kärrsnäppan att bli min favorit. Det kan vara utseendet men lika gärna beteendet: det outtröttliga födosökandet. Vi har bestämt något gemensamt. Annars brukar 'vanliga' fåglar snart bli ointresanta: dock inte denna.
Myrspovarna tillhör de mer vanliga vadarna så här års. De är alltid tacksamma att titta på och fotografera.
Det blir lätt serier av bilder: att lägga ut fler här skulle inte gå¨men ibland kan man kosta på sig att se hur elegant man hanterar vissa rörelser - som t.ex. att landa. Var det inte myrspovar som kunde flyga nonstop från Kanada till Nya Zealand?
En ensam prutgås hade hamnat bland kråkor och måsar häromdagen. Den kommer med viss regelbundenhet till Morups tånge - vid vissa tiodpunkter i stora flockar.
Ett besök i fotogömslet på Getterön blev rätt lyckat. Vattenrall finns i vassruggarna strax utanför och mitt korta besök bar frukt: här kommer den kutande så det stänker om det.
Strax efteråt kom en ungfågel med samma brådska, den korta sträckan mellan två vassruggar måste ovillkorligen avverkas på snabast möjliga tid.
Kvällens fågelkurs visade sig bli en samling av intresserade skådare - ensam i sitt slag verkar det. Den livaktiga fågelföreningen har inga kurser alls denna höst. Parkeringen vid silotornen brukar vara full av olika grupper som samlas men nu var det bara vi. Vad kan detta bero på?
Men vi som samlats från den 'gamla' kursgruppen fick en härlig kväll vid Grimsholmen. Sjöorrarna, ett femtontal, hade lagt sig ett hundratal meter ut från stranden, aningen för långt för att kreera skapliga bilder. Det verkade inte göra sig någon brådska. Danmark ligger nära och vem vet, den kanske övervintrar utanför Grimsholmen?
Det gula på hanarnas näbb är det säkra tecknet på att man hittat rätt.
Till sist såg vi en tornfalk i toppen av ett träd. Solen hade redan gått ner och tornfalken satt och såg in i den rodnande himlen. Mycket mänskligt - eller tornfalkslikt om man så vill.
Stränderna är ibland fulla av vadare som ilar omkring efter något ätbart. Mest talrik är kärrsnäppan, som vissa dagar finns i stora mängder. Andra dagar är det bara en handfull - men det brukar vara just denna fågel som dyker upp medan de andra arterna lyser med sin frånvaro.
Det är något som får kärrsnäppan att bli min favorit. Det kan vara utseendet men lika gärna beteendet: det outtröttliga födosökandet. Vi har bestämt något gemensamt. Annars brukar 'vanliga' fåglar snart bli ointresanta: dock inte denna.
Myrspovarna tillhör de mer vanliga vadarna så här års. De är alltid tacksamma att titta på och fotografera.
Det blir lätt serier av bilder: att lägga ut fler här skulle inte gå¨men ibland kan man kosta på sig att se hur elegant man hanterar vissa rörelser - som t.ex. att landa. Var det inte myrspovar som kunde flyga nonstop från Kanada till Nya Zealand?
En ensam prutgås hade hamnat bland kråkor och måsar häromdagen. Den kommer med viss regelbundenhet till Morups tånge - vid vissa tiodpunkter i stora flockar.
Ett besök i fotogömslet på Getterön blev rätt lyckat. Vattenrall finns i vassruggarna strax utanför och mitt korta besök bar frukt: här kommer den kutande så det stänker om det.
Strax efteråt kom en ungfågel med samma brådska, den korta sträckan mellan två vassruggar måste ovillkorligen avverkas på snabast möjliga tid.
Kvällens fågelkurs visade sig bli en samling av intresserade skådare - ensam i sitt slag verkar det. Den livaktiga fågelföreningen har inga kurser alls denna höst. Parkeringen vid silotornen brukar vara full av olika grupper som samlas men nu var det bara vi. Vad kan detta bero på?
Men vi som samlats från den 'gamla' kursgruppen fick en härlig kväll vid Grimsholmen. Sjöorrarna, ett femtontal, hade lagt sig ett hundratal meter ut från stranden, aningen för långt för att kreera skapliga bilder. Det verkade inte göra sig någon brådska. Danmark ligger nära och vem vet, den kanske övervintrar utanför Grimsholmen?
Det gula på hanarnas näbb är det säkra tecknet på att man hittat rätt.
Till sist såg vi en tornfalk i toppen av ett träd. Solen hade redan gått ner och tornfalken satt och såg in i den rodnande himlen. Mycket mänskligt - eller tornfalkslikt om man så vill.
Hjortkorv och fågelmärkning
På lördagsförmiddagen var vi i Halmstad på marknad. Hembakat bröd, grillad hjortkorv och honungsmarmelad är numer sådant som specialaffärerna tillverkar själva och säljer, gärna för 30:- kakan. Men korven var utmärkt. Faktiskt första gången jag ätit vilt-korv! Men kalvdans bjuder man inte upp till varken hos Ica eller Coop.
En del produkter var helt unika och säkert mycket goda. En liten påminnelse om att världens kanske bästa öl numera går i shorts fanns också. Visserligen brygger man inte på ett hantverksmässigt sätt men eftersom bryggeriet ligger i Falkenberg måste ju ändå denna lyckade reklamsatsning få komma med:
Ett par Pommacshorts hade balanserat upp denna outfit.
Under tidig söndag fick hobbyn spela huvudrollen. Det känns visserligen en smula främmande att inte gå till kyrkan på söndagsförmiddagen, men mässan firas först kl 17.00. Att ha en hobby är otroligt berikande - det är i alla fall vad jag upplever. Så har den fört mig till Getterön ett par gånger den här veckan. Jag fick vara i Stora gömslet och Lilia satt med DN i bilen och var nöjd med det. Efteråt fikade vi i Naturums café. Cafépriser är väl avsedda att skapa den där lyxiga känslan man får på riktigt dyra ställen - men jag kan intyga att kaffet inte är så mycket annorlunda hos den närmaste konkurrenten, Flygplatscaféet. En femma eller 24:- Men visst var det goda smörgåsar.
Småfläckig sumphöna var på plats, flera stycken. Det skulle bli ett kryss till i min lista. Tyvärr är det lite långt till sumphönans vassruggar men det är ju så det är.
Ringmärkning pågår. Näten vid det lilla fotogömslet hade fått många småfåglar som fastnat. En ung fågelvän lirkade försiktigt loss dem från maskorna innan de vägdes, mättes och fick en ring kring ena benet som tecken på den ornitologiska omvårdnaden. Det lilla fotogömslet var f.ö. fullsatt av teleobjektiv - det får bli en tur på måndag.
Denna måndag var det bra fotoväder och gott om plats i fotogömslet. Att jag har kunnat förbise det?
Den småfläckiga kom dock inte fram för att ställa upp för kameran men det fanns andra intresserade.
En sävsångare har landat framför våra linser på bara några få meters håll. Det rasslar i kameran när tio bilder i sekunden fångar in motivet.
Strax efteråt kommer en gulärla trippande. Mat, mat och åter mat. Flyttningen rycker allt närmare.
På gömslets tak vilar sig några backsvalor av och till. En av dem får representera alla de fåglar som fyllde luften med fart och fläng: mest ladusvalor. Och så denna, backsvalan:
En del produkter var helt unika och säkert mycket goda. En liten påminnelse om att världens kanske bästa öl numera går i shorts fanns också. Visserligen brygger man inte på ett hantverksmässigt sätt men eftersom bryggeriet ligger i Falkenberg måste ju ändå denna lyckade reklamsatsning få komma med:
Ett par Pommacshorts hade balanserat upp denna outfit.
Under tidig söndag fick hobbyn spela huvudrollen. Det känns visserligen en smula främmande att inte gå till kyrkan på söndagsförmiddagen, men mässan firas först kl 17.00. Att ha en hobby är otroligt berikande - det är i alla fall vad jag upplever. Så har den fört mig till Getterön ett par gånger den här veckan. Jag fick vara i Stora gömslet och Lilia satt med DN i bilen och var nöjd med det. Efteråt fikade vi i Naturums café. Cafépriser är väl avsedda att skapa den där lyxiga känslan man får på riktigt dyra ställen - men jag kan intyga att kaffet inte är så mycket annorlunda hos den närmaste konkurrenten, Flygplatscaféet. En femma eller 24:- Men visst var det goda smörgåsar.
Småfläckig sumphöna var på plats, flera stycken. Det skulle bli ett kryss till i min lista. Tyvärr är det lite långt till sumphönans vassruggar men det är ju så det är.
Ringmärkning pågår. Näten vid det lilla fotogömslet hade fått många småfåglar som fastnat. En ung fågelvän lirkade försiktigt loss dem från maskorna innan de vägdes, mättes och fick en ring kring ena benet som tecken på den ornitologiska omvårdnaden. Det lilla fotogömslet var f.ö. fullsatt av teleobjektiv - det får bli en tur på måndag.
Denna måndag var det bra fotoväder och gott om plats i fotogömslet. Att jag har kunnat förbise det?
Den småfläckiga kom dock inte fram för att ställa upp för kameran men det fanns andra intresserade.
En sävsångare har landat framför våra linser på bara några få meters håll. Det rasslar i kameran när tio bilder i sekunden fångar in motivet.
Strax efteråt kommer en gulärla trippande. Mat, mat och åter mat. Flyttningen rycker allt närmare.
På gömslets tak vilar sig några backsvalor av och till. En av dem får representera alla de fåglar som fyllde luften med fart och fläng: mest ladusvalor. Och så denna, backsvalan:
Det påminner om att tanka
Det är riktigt mycket vadare på stränderna vid Morups tånge idag. Iver, snabba näbbrörelser, ofta små rusningar - men allt med det enda syftet att få i sig så mycket näring som möjligt. Mest ungfågel från tundrorna i norr. De har antagligen aldrig sett en människa förut. Det märker man på att de inte verkar särskilt vaksamma eller rädda,
Jag kom till tången när en domedagsskur avlossade sitt regn. Det blev till att sitta kvar i bilen. Men sedan strålade solen över de grönskande ängarna, för all del våta. Hästflocken har fått så mycket friskt saftigt gräs att beta att den inte tar någon notis om några skådare.
Det är mycket brushane i flockarna. Håll till godo! Ljungpipare fanns också, bortåt ett dussin. De flesta var årsbarn och hade den där intensiva guldskimrande nyansen:
Grönbenorna finns även här. Lång näbb, vit mage och tydligt ögonbrynsstreck - och den långa näbben.
Kustsnäppor är det ganska gott om, här tillsammans med en brushane. Alla bilder här är tagna genom tuben med hjälp av en adapter och ett numer havererat 50 mm /F 1,8 objektiv. Det går att använda till digiscoping eftersom man måste använda manuell fokusering med hjälp av tuben. Ett rejäl tejpförband håller ordning på objektiv och adapter.
Men vackrast är de när de flyger, är i sitt rätta element.
Man borde ha fått vingar, åtminstone någon gång...
Jag kom till tången när en domedagsskur avlossade sitt regn. Det blev till att sitta kvar i bilen. Men sedan strålade solen över de grönskande ängarna, för all del våta. Hästflocken har fått så mycket friskt saftigt gräs att beta att den inte tar någon notis om några skådare.
Det är mycket brushane i flockarna. Håll till godo! Ljungpipare fanns också, bortåt ett dussin. De flesta var årsbarn och hade den där intensiva guldskimrande nyansen:
Grönbenorna finns även här. Lång näbb, vit mage och tydligt ögonbrynsstreck - och den långa näbben.
Kustsnäppor är det ganska gott om, här tillsammans med en brushane. Alla bilder här är tagna genom tuben med hjälp av en adapter och ett numer havererat 50 mm /F 1,8 objektiv. Det går att använda till digiscoping eftersom man måste använda manuell fokusering med hjälp av tuben. Ett rejäl tejpförband håller ordning på objektiv och adapter.
Men vackrast är de när de flyger, är i sitt rätta element.
Man borde ha fått vingar, åtminstone någon gång...