19 april och värme
Små utflykter med elmopeden, jag lufsar bredvid och håller ibland handen på ryggstödet för att hålla jämna steg. En och en halv, ibland två timmar ger vi oss ut, ner mot det solglittrande havet, in i naturreservatet. Det är säkrast att göra det nu - snart nog går där en flock hästar. Även om de inte brukar tränga sig på folk vet man aldrig.
Vi gick till den lilla dammen där jag ofta var med Morris och kunde sitta en timme eller mer för att invänta rätt fågel. Nu poserade en gråsparv ... ja tom. dessa stannfåglar börjar bli sällsynta. En nyuppsatt skylt förkunnade emellertid att dessa dammar för snart 100 år sedan var ett ca 10 m högt berg. Troligen det det bästa alternativet för att bryta loss stora stenblock som man fraktade ner till Glommens hamn och byggde kajer och pirar av. 1913 - 1919 pågick verksamheten med ett litet ånglok och en smalspårig järnväg. Det blev ingen persontrafik verkar det som, bara sten de ca två km som banan var lång.
Ett särskilt tack till dem som låtit många bänkar komma upp. Härifrån ser man ut över både havet och Pannebodammarna, där stenen bröts.
Efter denna stärkande promenad kunde jag räkna in inte mindre än tolv steglitser vid fågelmatningen. De har nu funnits där i drygt två veckor, från början två, snart sex och nu dubbla antalet. Men det är ingen hjärtlig kom-hit- och-smaka-på-stämning som råder - ganska bryska metoder tillämpas för att man ska få ha solrosfröna i fred:
Eller så är det hannarna som redan känner trycket av sitt revirbeteende. Men senare på eftermiddagen var där tolv stycken på mindre än en kvadratmeter.
En sträng herre kan ibland sitta och vaka över de tilltänkta middagsfröna och vänta på sin livskamrat - med outgrundlig min.
Grönfinken, eller -finkarna sitter också och väntar till lillturen. Hackordningen är uppenbar. Först kommer kråkorna och kanske jagar undanr råkorna, som jagar upp kajorna, som jagar undan småfåglarna. Så spatserar den fylliga svarta katten förbi och då är det ingen mer än fasantuppen som stannar kvar. Och så kommer jag med lite mer frö - och då försvinner de allihop.
Men vi har ett fröhus till som äntligen har börjat fungera. Varför det tagit några år kan jag inte förklara men nu har några upptäckt denna måltidsplats:
Det är den flottaste matanordning jag sett - en uppskattad födelsedagspresent. Att maten serveras vid fönsterbord ser man ju tydligt.
Vi gick till den lilla dammen där jag ofta var med Morris och kunde sitta en timme eller mer för att invänta rätt fågel. Nu poserade en gråsparv ... ja tom. dessa stannfåglar börjar bli sällsynta. En nyuppsatt skylt förkunnade emellertid att dessa dammar för snart 100 år sedan var ett ca 10 m högt berg. Troligen det det bästa alternativet för att bryta loss stora stenblock som man fraktade ner till Glommens hamn och byggde kajer och pirar av. 1913 - 1919 pågick verksamheten med ett litet ånglok och en smalspårig järnväg. Det blev ingen persontrafik verkar det som, bara sten de ca två km som banan var lång.
Ett särskilt tack till dem som låtit många bänkar komma upp. Härifrån ser man ut över både havet och Pannebodammarna, där stenen bröts.
Efter denna stärkande promenad kunde jag räkna in inte mindre än tolv steglitser vid fågelmatningen. De har nu funnits där i drygt två veckor, från början två, snart sex och nu dubbla antalet. Men det är ingen hjärtlig kom-hit- och-smaka-på-stämning som råder - ganska bryska metoder tillämpas för att man ska få ha solrosfröna i fred:
Eller så är det hannarna som redan känner trycket av sitt revirbeteende. Men senare på eftermiddagen var där tolv stycken på mindre än en kvadratmeter.
En sträng herre kan ibland sitta och vaka över de tilltänkta middagsfröna och vänta på sin livskamrat - med outgrundlig min.
Grönfinken, eller -finkarna sitter också och väntar till lillturen. Hackordningen är uppenbar. Först kommer kråkorna och kanske jagar undanr råkorna, som jagar upp kajorna, som jagar undan småfåglarna. Så spatserar den fylliga svarta katten förbi och då är det ingen mer än fasantuppen som stannar kvar. Och så kommer jag med lite mer frö - och då försvinner de allihop.
Men vi har ett fröhus till som äntligen har börjat fungera. Varför det tagit några år kan jag inte förklara men nu har några upptäckt denna måltidsplats:
Det är den flottaste matanordning jag sett - en uppskattad födelsedagspresent. Att maten serveras vid fönsterbord ser man ju tydligt.
Kommentarer
Trackback