Varmt
Plötsligt är det 26 grader i skuggan. En svalkande bris får alla vindkraftverk att snurra extra fort och gräset att bölja sig. Jag stoltserar i mina nya shorts. Jobbet knagglar sig fram: halvfyllda klassrum med ömsom betygssnack, ömsom något viktigt som man måste undervisa om för att känna sig nyttig. - Å MVG ska ja ha, de tycker ja att ja e värd.
Så säger de nästan allihop.
Ute har gräset på allmänningen vuxit och den självgående gula gräsklipparen pilar fram och tillbaka. Sommaren är här.
Imorgon tar de studenten och sen är de borta. Så plötsligt. Men så är det varje år - ett antal individer man har lärt känna väl - och så är de borta. De är väl som flyttfåglarna: man studerar dfem ganska intensivt under den period de behagar slå sig ned i grunda viken och så endag så är de plötsligt borta. Kanske stannar de upp på hemvägen från tundran och ishavskusten för att trycka i sig lite extra proviant för hemfärden.
En större strandpipare som inte är helt utfärgad, gissar jag. Eller beror avvikelserna i dräkten på något annat?
Småsnäpporna tar en paus i födosökandet i sällskap av en kärrsnäppa. Nu har de varit här några dagar. Kanske är de borta imorgon?
Så säger de nästan allihop.
Ute har gräset på allmänningen vuxit och den självgående gula gräsklipparen pilar fram och tillbaka. Sommaren är här.
Imorgon tar de studenten och sen är de borta. Så plötsligt. Men så är det varje år - ett antal individer man har lärt känna väl - och så är de borta. De är väl som flyttfåglarna: man studerar dfem ganska intensivt under den period de behagar slå sig ned i grunda viken och så endag så är de plötsligt borta. Kanske stannar de upp på hemvägen från tundran och ishavskusten för att trycka i sig lite extra proviant för hemfärden.
En större strandpipare som inte är helt utfärgad, gissar jag. Eller beror avvikelserna i dräkten på något annat?
Småsnäpporna tar en paus i födosökandet i sällskap av en kärrsnäppa. Nu har de varit här några dagar. Kanske är de borta imorgon?
I pingstens tid
Lördag blev en fardag. dvs vi flydde hemmet. Eller snarare vi gav oss iväg för att Emily skulle ha party. Hon hade fyllt kylen med fläskfile och potatissallad och andra grilltillbehör. Vi fick i gengäld hälsa på i Lerkil och känna syrendoften från Lilias föräldrahem, de syrener som lätt kunnat dölja ett trevåningshus.
Så skulle vi äta ute och det blev en för oss välkänd grekisk restaurang med .. och sen gjorde vi det och sen gjorde vi det... Kanske kommer jag en dag om tio år (med det snart obligatoriska tillägget: Om jag får leva och ha hälsan eller det mer kristliga Om Gud vill), i alla fall, om tio år att minnas den dagen --- eller inte alls, oavsett vad jag skrivit: Nå, grillspetten smakade bra, potatisen smakade bra och det kändes bra att gå till ett ställe som trots de obejkväma stolarna, ger en känsla av Medelhavets centrum, Odyusseus grillspett och de stora tänkarnas tzatziki. Dock - vi kände oss lätt förälskade, ett tillstånd som kan höra de unga åldringarna till mer än tonåringarna. Där verkar allt vara på blodigt allvar och kraftigt pendla mellan liv och död. Men har man känt varandra i runt 40 år, har känslostormarna mojnat och skeppet flyter stadigare på en månblank vattenspegel. Fast jag är säker på att det finns hur många 60+are som helst som inte håller med.
Livet börjar vid 60 har man ju hört, eller 65 med för den delen. Jag är av den mycket bestämda uppfattningen att livet börjar i konceptionsögonblicket och fortsätter så till dess att vår herre behagar flytta in det i evigheten. Var läste jag någonstans diskussionen mellan en protestantisk präst, en katolsk dito och en judisk församlingsföreståndare om när livet börjar? -Vid 18 veckan, svarade protestanten, politiskt helt korrekt, i konceptionsögonblicket sa' katoliken. Den judiske prästen menade att det dröjde till dess att barnen flyttat hemifrån och hunden var död.
Vi fick i alla fall fira mässa denna pingstafton och det var stort. Men vi skulle hålla oss hemifrån ett tag till. Bio - så längesedan? Men en riktig date, om så "bara" med den åldrande hustrun, kan ju inte avslutas utn bio. Men ingenstans fanns någon film som talade till våra skönhetstörstande själar. Jo, en, Se upp för dårarna eller något sådant. Så vi och fyra andra bänkade oss i Sveabiografens stolar och deltog i denna sagoaktiga historia om en turkisk superkirurg som inte fått utöva sin proffession i Sverige utan fått hålla tillgodo med att köra tunnebana. Och den handlade om dottern som ville bli polis och, ja lite annat smått och gott. Jag tror att de flesta av de fem andra åskådarna lipade rejält på slutet - av sann glädje över den fiktiva lycka som regissören Helena Bergström åskådliggjort för oss. Så ska en riktig komedi vara - glädjetårar. Mera sånt! Tillropet "Se upp för tårarna" kanske man skulle inleda vissa komedier med. Vi behöver ett antal rejäla snyftare för att hålla längtans tårkanaler i gott skick. För utan längtan blir det inget gott liv, oavsett när vi anser att det börjar.
Fåglarna har fått vara i fred för mina nyfikna blickar ett par dar. Och idag, på mors dag, ska vi iväg till något halländskt ställe med bokskog i närheten och käka lunch. Trots det kan jag inte låta bli att presentera några pippiar: en hämpling, tre kustsnäppor, en brunand i sällskap med viggar och ett viggpar till sist.
En kär hälsning till alla bloggläsare i hänrycknings tid!
Så skulle vi äta ute och det blev en för oss välkänd grekisk restaurang med .. och sen gjorde vi det och sen gjorde vi det... Kanske kommer jag en dag om tio år (med det snart obligatoriska tillägget: Om jag får leva och ha hälsan eller det mer kristliga Om Gud vill), i alla fall, om tio år att minnas den dagen --- eller inte alls, oavsett vad jag skrivit: Nå, grillspetten smakade bra, potatisen smakade bra och det kändes bra att gå till ett ställe som trots de obejkväma stolarna, ger en känsla av Medelhavets centrum, Odyusseus grillspett och de stora tänkarnas tzatziki. Dock - vi kände oss lätt förälskade, ett tillstånd som kan höra de unga åldringarna till mer än tonåringarna. Där verkar allt vara på blodigt allvar och kraftigt pendla mellan liv och död. Men har man känt varandra i runt 40 år, har känslostormarna mojnat och skeppet flyter stadigare på en månblank vattenspegel. Fast jag är säker på att det finns hur många 60+are som helst som inte håller med.
Livet börjar vid 60 har man ju hört, eller 65 med för den delen. Jag är av den mycket bestämda uppfattningen att livet börjar i konceptionsögonblicket och fortsätter så till dess att vår herre behagar flytta in det i evigheten. Var läste jag någonstans diskussionen mellan en protestantisk präst, en katolsk dito och en judisk församlingsföreståndare om när livet börjar? -Vid 18 veckan, svarade protestanten, politiskt helt korrekt, i konceptionsögonblicket sa' katoliken. Den judiske prästen menade att det dröjde till dess att barnen flyttat hemifrån och hunden var död.
Vi fick i alla fall fira mässa denna pingstafton och det var stort. Men vi skulle hålla oss hemifrån ett tag till. Bio - så längesedan? Men en riktig date, om så "bara" med den åldrande hustrun, kan ju inte avslutas utn bio. Men ingenstans fanns någon film som talade till våra skönhetstörstande själar. Jo, en, Se upp för dårarna eller något sådant. Så vi och fyra andra bänkade oss i Sveabiografens stolar och deltog i denna sagoaktiga historia om en turkisk superkirurg som inte fått utöva sin proffession i Sverige utan fått hålla tillgodo med att köra tunnebana. Och den handlade om dottern som ville bli polis och, ja lite annat smått och gott. Jag tror att de flesta av de fem andra åskådarna lipade rejält på slutet - av sann glädje över den fiktiva lycka som regissören Helena Bergström åskådliggjort för oss. Så ska en riktig komedi vara - glädjetårar. Mera sånt! Tillropet "Se upp för tårarna" kanske man skulle inleda vissa komedier med. Vi behöver ett antal rejäla snyftare för att hålla längtans tårkanaler i gott skick. För utan längtan blir det inget gott liv, oavsett när vi anser att det börjar.
Fåglarna har fått vara i fred för mina nyfikna blickar ett par dar. Och idag, på mors dag, ska vi iväg till något halländskt ställe med bokskog i närheten och käka lunch. Trots det kan jag inte låta bli att presentera några pippiar: en hämpling, tre kustsnäppor, en brunand i sällskap med viggar och ett viggpar till sist.
En kär hälsning till alla bloggläsare i hänrycknings tid!
Spurt
En vecka kvar och de aningen skoltrötta treorna har tagit sin examen. Men en del, kanske många, går också omkring med ett vemodigt drag inför en av de större förändringarna som väntar - den trygga skoltillvaron är efter tolv år slut. Stämningen är så mättad att man nästan kan ta på den.
Nu är i alla fall de betygen satta.
Morris och jag tog oss ut på tången. Nu var där både hästar och ungdjur. Två föl gnabbades medan
gnabbades medan märrarna betade tryggt. Hästar är fantastiskt vackert men ändå är jag glad över att inte vara ansvarig. Hur många veterinärbesök det kan krävas har man i alla fall en svag aning om från alla elevsamtal. Många elever har egen häst.
Myrsnäpporna är kvar, nio stycken var i farten ikväll. Kärrsnäpporna stod och sov ibland men helt plötsligt var de uppe och flög ett antal svängar, slog sig ned i vattenbrynet och började äta. Tre kustsnäppor anslöt sig lite på avstånd. Fyra roskarlar finns fortfarande kvar. Nu satt de tillsammans på en sten och chillade.
Kvällen la sig sakta tillrätta och sög åt sig alla ljud. En hämpling avslutade besöket.
Nu är i alla fall de betygen satta.
Morris och jag tog oss ut på tången. Nu var där både hästar och ungdjur. Två föl gnabbades medan
gnabbades medan märrarna betade tryggt. Hästar är fantastiskt vackert men ändå är jag glad över att inte vara ansvarig. Hur många veterinärbesök det kan krävas har man i alla fall en svag aning om från alla elevsamtal. Många elever har egen häst.Myrsnäpporna är kvar, nio stycken var i farten ikväll. Kärrsnäpporna stod och sov ibland men helt plötsligt var de uppe och flög ett antal svängar, slog sig ned i vattenbrynet och började äta. Tre kustsnäppor anslöt sig lite på avstånd. Fyra roskarlar finns fortfarande kvar. Nu satt de tillsammans på en sten och chillade.
Kvällen la sig sakta tillrätta och sög åt sig alla ljud. En hämpling avslutade besöket.
Stillhet
Morris är alltid lika glad när kopplet pker fram. Ivrigt ställer han sig vid dörren, svansen går. Idag har den svartbente strandpiparen varit synlig för fjärde gången ner på tången. Tja, man kan ju lika gärna ... Med regndroppar pånäsan körde vi ner, regnet drog bort mot söder och bildade en mäktig bakgrund med gråblå molnfond mot blåa vågor. Här glömmer man allt, bokstavligen. Den lilla contaxen är tillbaka från Kanarieöarna. AV en tillfällighet stötte jag ihop med en f.d. granne som kunde sälja tre batterier till denna utgångna med skarptecknande kamera med Zeissoptik.
Kustsnäppa, kustpipare och myrsnäppa skulle finnas - och det fanns. Kustsnäppan och myrditon var nya för mig i år. Här står en myrsnäppa blickstilla och ska väl till att somna.
Lite längre bort, i kretsen av 70 - 80 kärrsnäppor, fanns kustnäpporna. Bilderna blev inget vidare men man ser ju vad det är. Till sist en rödbena under en paus i minglandet. Den första lilla bilden bjuder på både
kustsnäppa, myrsnäppa och kärrsnäppa. Nummer två föreställer en kustpipare.
Morris håller sig still, han har inte ens lust att gräva utan lägger sig i skymningsgräset. Snäll vovve!
Man ska gå medan det är som bäst. Det låter från snärtigt kraftiga strandskatetrumpetanden, storspovarna joddlar med och de större strandpiparna kvillrar sin låt, blandat med rödbenornas tju - hu, tju - hu. Så går vi i den tätnande skymningen. Fyren får en röd sol bakom sig och hela naturen blir så himla kitschig:
På ängarna intill går ungdjur och betar. Kan det vara bättre? Eller måste man ha ett visst mått av lidande för att det ska kännas verkligt? Det får bli törnsångarens påminnelse.
Kustsnäppa, kustpipare och myrsnäppa skulle finnas - och det fanns. Kustsnäppan och myrditon var nya för mig i år. Här står en myrsnäppa blickstilla och ska väl till att somna.
Lite längre bort, i kretsen av 70 - 80 kärrsnäppor, fanns kustnäpporna. Bilderna blev inget vidare men man ser ju vad det är. Till sist en rödbena under en paus i minglandet. Den första lilla bilden bjuder på både
kustsnäppa, myrsnäppa och kärrsnäppa. Nummer två föreställer en kustpipare.
Morris håller sig still, han har inte ens lust att gräva utan lägger sig i skymningsgräset. Snäll vovve!
Man ska gå medan det är som bäst. Det låter från snärtigt kraftiga strandskatetrumpetanden, storspovarna joddlar med och de större strandpiparna kvillrar sin låt, blandat med rödbenornas tju - hu, tju - hu. Så går vi i den tätnande skymningen. Fyren får en röd sol bakom sig och hela naturen blir så himla kitschig:
På ängarna intill går ungdjur och betar. Kan det vara bättre? Eller måste man ha ett visst mått av lidande för att det ska kännas verkligt? Det får bli törnsångarens påminnelse.
Änder och vadare
Kvällsturen på tången var mer än skön: frisk blåst från sydväst, värme i vinden även om en varm mössa gjorde promenaden riktigt skön. Morris strävar och sliter för att hinna med så många löptikspår som möjligt. Men han måste vara kopplad i naturreservatet så jag får parera bäst jag kan.
På vägen genom gräsmarkerna pågår ett drama - det är minst lika stort som något kärleksdrama i Hänt i veckan. Här fick jag agera paprazzi. Förrra gågnen jag passerade den kvdratmeterstora pölen pågick samma envig: vem ska få komma till den här gången? Då tog jag inga kort men nu kunde jag inte låta bli. Två gräsandshanar slåss om en hona så att fjädrarna ryker.
Vi får se om kampen går vidare.
Lite längre ut finns ett hundratal kärrsnäppor. De har funnits här ett tag och väntar väl bara på lämpligt väder att flyga vidare till nordligare tundror. Ideliga flygturer genomfördes, bara på några minuter. Snabbt upp i luften för att sedan landa på ungefär samma ställe och fortsätta käkandet.
Ibland följer några av de större strandpiparna med. Det känns som vore det uppbrott i luften. Och vi vet inte om det är samma individer som funnits här ett antal dagar eller om detta är nya fåglar som kommit. Den svartbente strandpiparen är ånyo borta. Kanske han finns i en flock på väg mot norr. Ett par andra skådaare anslöt sig och små treliga smtal uippstod.
Ett celebert besök . Vackra är myrspovarna i sommardräkt. Honorna är ljusare. Två hannar dök upp:
Vi har varit borskämda med myrspovar senaste tiden - flera tiotal har passerat revy. Få se om vi får syn på någon i juli när vi så småningom hamnar i Kirkenäs i samband med Hurtigrutten.
Roskarlar badar livligt i strandkanten, småtärnan pustar ett ögonblick för att åter vara snabbast på vingarna med tvära kast ner i vattenytan för att få mat.
Nu rycker Morris mer än vanligt - han vill röra på sig. Bäst vi går hem.
På vägen genom gräsmarkerna pågår ett drama - det är minst lika stort som något kärleksdrama i Hänt i veckan. Här fick jag agera paprazzi. Förrra gågnen jag passerade den kvdratmeterstora pölen pågick samma envig: vem ska få komma till den här gången? Då tog jag inga kort men nu kunde jag inte låta bli. Två gräsandshanar slåss om en hona så att fjädrarna ryker.
Vi får se om kampen går vidare.
Lite längre ut finns ett hundratal kärrsnäppor. De har funnits här ett tag och väntar väl bara på lämpligt väder att flyga vidare till nordligare tundror. Ideliga flygturer genomfördes, bara på några minuter. Snabbt upp i luften för att sedan landa på ungefär samma ställe och fortsätta käkandet.
Ibland följer några av de större strandpiparna med. Det känns som vore det uppbrott i luften. Och vi vet inte om det är samma individer som funnits här ett antal dagar eller om detta är nya fåglar som kommit. Den svartbente strandpiparen är ånyo borta. Kanske han finns i en flock på väg mot norr. Ett par andra skådaare anslöt sig och små treliga smtal uippstod.
Ett celebert besök . Vackra är myrspovarna i sommardräkt. Honorna är ljusare. Två hannar dök upp:
Vi har varit borskämda med myrspovar senaste tiden - flera tiotal har passerat revy. Få se om vi får syn på någon i juli när vi så småningom hamnar i Kirkenäs i samband med Hurtigrutten.
Roskarlar badar livligt i strandkanten, småtärnan pustar ett ögonblick för att åter vara snabbast på vingarna med tvära kast ner i vattenytan för att få mat.
Nu rycker Morris mer än vanligt - han vill röra på sig. Bäst vi går hem.
Nu går solen ur sitt moln och skiner
Gråmulen morgon, femton grader varmt och blåsigt. Regnet hänger liksom i luften. Lilia följde med ut på Morups tånge - vackrare plats finns inte. Idag var bara en liten kikare med. När vi nått ända ut vände vädret, vinden ven vänligare och solen strålade synnerligen skönt över morrisvovven, matten och maken. Och havet och triffen och stranden och stenarna ...
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
- men ej till människor! Jag längtar marken,
Jag längtar stenarna, där barn jag lekt.
Verner von Heidenstam fick allt till det, han. Utan prepositioner försmäktar vi på denna ö.
Jodå, vi smygtittade på lite fåglar också genom en vanlig handkikare. Där var en massa kärrsnäppor och större strandpipare och förmodligen också den svartbenta strandpiparen, men vi gav oss inte tid att spana efter den - landskapets skönhet räckte nog och övernog.
Fyren vakar över oss på avstånd
under höga himmelsvalvet går vi,
och vi ensamhetens sällhet njuter
på en vidd av blommor, gräs och stenar
och en långgrund strand med vadarfåglar
Men om någon vecka går här kanske ett tjog hästar och en skock får eller några ystra ungdjur som ska bli kor och tjurar.
Hur som helst - sämre morgonpromenad kan man ha. Nu hem till kaffet och de tusen sinom tusen elevarbetena som oavlåtligen växder upp ur skrivbordsskivan i en aldrig sinande ström. Leve skrivkonsten!
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
- men ej till människor! Jag längtar marken,
Jag längtar stenarna, där barn jag lekt.
Verner von Heidenstam fick allt till det, han. Utan prepositioner försmäktar vi på denna ö.
Jodå, vi smygtittade på lite fåglar också genom en vanlig handkikare. Där var en massa kärrsnäppor och större strandpipare och förmodligen också den svartbenta strandpiparen, men vi gav oss inte tid att spana efter den - landskapets skönhet räckte nog och övernog.
Fyren vakar över oss på avstånd
under höga himmelsvalvet går vi,
och vi ensamhetens sällhet njuter
på en vidd av blommor, gräs och stenar
och en långgrund strand med vadarfåglar
Men om någon vecka går här kanske ett tjog hästar och en skock får eller några ystra ungdjur som ska bli kor och tjurar.
Hur som helst - sämre morgonpromenad kan man ha. Nu hem till kaffet och de tusen sinom tusen elevarbetena som oavlåtligen växder upp ur skrivbordsskivan i en aldrig sinande ström. Leve skrivkonsten!
Allt har sin tid
Det blev ytterligare en kontakt med svartbent strandpipare. Ett telefonsamtal till den gode vän som tidigare kört långa vägar för att se den men misslyckats, ledde nu till tre kryss för honom: fjällpipare, vitvingad tärna och svartbent strandpipare. Min inställning till "kryss" håller väl på att förändras. Naturupplevelsen i sig är så storartad och om man ser ett antal olika fåglar för femtioelfte gången spelar ingen roll - de är intressanta ändå. Men att se fler och mer sällsynta arter skapar ett sug efter att få ytterligare rariteter. Tanken på att ha en fickpipare tillgänglig har korsat min panna. Vad skulle då hända? Plong - vadarsvala i Dalarna, plong - iberisk gransångare ... Och så skulle man säkert åka på det ena eller andra larmet.
Något som fångar mitt intresse är kommentarer till bilder, där de erfarna skådarna får diskutera en fågels ålder utifrån det ena eller andra kriteriet utifrån dräktens beskaffenhet. Det verkar som om denna erfarenhet uppstår bland fågelskådare som träffas regelbundet och diskuterar sina erfarenheter. Att hitta den där innehållsrika (pocket)boken som innehåller det mesta grundläggande om ruggning, olika dräkter och annat dithörande är en dröm jag har. Finns den? Tacksam för tips.
Men allt lärande tar tid. Det som manifesteras i kommentarerna från de mer erefarna bygger på kanske ett livs samlade erfarenheter av träget skådande. Det är inget man kommer ikapp på några år.
Något som fångar mitt intresse är kommentarer till bilder, där de erfarna skådarna får diskutera en fågels ålder utifrån det ena eller andra kriteriet utifrån dräktens beskaffenhet. Det verkar som om denna erfarenhet uppstår bland fågelskådare som träffas regelbundet och diskuterar sina erfarenheter. Att hitta den där innehållsrika (pocket)boken som innehåller det mesta grundläggande om ruggning, olika dräkter och annat dithörande är en dröm jag har. Finns den? Tacksam för tips.
Men allt lärande tar tid. Det som manifesteras i kommentarerna från de mer erefarna bygger på kanske ett livs samlade erfarenheter av träget skådande. Det är inget man kommer ikapp på några år.
Ösregn - bra för gräsmatten
Idag for vi till Göteborg och firade mässa i Kristi Konungens Kyrka. Tyvärr var ingen av våra gamla vänner där så vi åkte genast hemåt. Men granne, som vet det mesta om fåglar, tipsade om vitvingad tärna och fjällpipare. Två km hemifrån, vid Thuressons gårdsbutik, stod ett tiotal bilar vid sidan av vägen och 14 fjällpipare gick omkring på ett obeväxt fält. Svåra att se. Det tyckte Nikonkameran också, nästan alla bilderna var suddiga utom en, som nästan gick att använda. Jag gissar att kameran behöver bättre ljus för att fokusera på motivet.
Jag märkte samma tendens när jag försökte få in roskarlar som gick i en tångbank - jag tror inte ens tångbanken visste vad som var fågel och vad som var tång. Blurriga bilder då med. VAd gör man? Ökar ISO-talet? I värsta fall håller kameran på att lägga av.
På Munkagårdsfloen var det vitvingad tärna som fyllde parkeringsplats och torn. Med lite tur kunde man krångla in alla sin fem ben mellan de tripodala skådarna. Och där var den, mycket elegant med sin svarta "body" och vita vingar:
En riktig turdag, m.a.o. Dessutom fannsdrillsnäppa och gulärla förutom att det kryllade v skärfläckor med ungar.
Jag märkte samma tendens när jag försökte få in roskarlar som gick i en tångbank - jag tror inte ens tångbanken visste vad som var fågel och vad som var tång. Blurriga bilder då med. VAd gör man? Ökar ISO-talet? I värsta fall håller kameran på att lägga av.
På Munkagårdsfloen var det vitvingad tärna som fyllde parkeringsplats och torn. Med lite tur kunde man krångla in alla sin fem ben mellan de tripodala skådarna. Och där var den, mycket elegant med sin svarta "body" och vita vingar:
En riktig turdag, m.a.o. Dessutom fannsdrillsnäppa och gulärla förutom att det kryllade v skärfläckor med ungar.
Ledig!
Våren är en bra tid, inte minst för att det uppstår lediga dagar lite då och då. Påsklov, första maj med klämdag. Kristi himmelsfärdsdag med klämdag, nationsladag - fast då är det sommar.
Morups tånge låg lika inbjudande som alltid. Morris och jag var den enda där, förutom fåglarna, under den första timmen. Listan blev ganska lång om man nu ville inventera allt. Det vackaraste och mest intressanta var ljusbukig prutgås i sällskap av en "vanlig" prutgås, ett hundratal sjöorrar som slagit sig ner i vattnet utanför udden och låg där med sina ropande läten, en sandlöpare dök upp, ja förutom myrspovar, kärrsnäppor, roskarlar, kentska tärnor och en skäggdopping som spretade sin huvudprydnad en bra bit ut.
Morris har hittat en egen lite sysselsättning när jag står och stirrar ut i fågelrymden. Han sätter igång och gräver i den fina sanden strax under gräset. Kanske är det vildkaniner som lämnat doftspr. Han håller sig i alla fall varm.
En rejäl strandkrabba vill inte bli kvällsmat för strandskatan. I kikaren kommer man menydeltagarna kusligt nära. Krabban försvarar sig framgångsrikt med sina klor. Jag vet inte hur det avlöper - jag har plötsligt fått syn på den ljusbukiga prutgåsen, branta bernicla hrota. Svalbard, Grönland står det i Fågelguiden. Den är en sällsynthet har jag förstått.
Mot slutet av seansen kom ett par andra skådare och pratade kamera mm. Om man vill kan man vara vid fyren och räkna lomstreck i morgon bitti klockan fem eller så. Om det inte regnar. Men det gör det.
Morups tånge låg lika inbjudande som alltid. Morris och jag var den enda där, förutom fåglarna, under den första timmen. Listan blev ganska lång om man nu ville inventera allt. Det vackaraste och mest intressanta var ljusbukig prutgås i sällskap av en "vanlig" prutgås, ett hundratal sjöorrar som slagit sig ner i vattnet utanför udden och låg där med sina ropande läten, en sandlöpare dök upp, ja förutom myrspovar, kärrsnäppor, roskarlar, kentska tärnor och en skäggdopping som spretade sin huvudprydnad en bra bit ut.
Morris har hittat en egen lite sysselsättning när jag står och stirrar ut i fågelrymden. Han sätter igång och gräver i den fina sanden strax under gräset. Kanske är det vildkaniner som lämnat doftspr. Han håller sig i alla fall varm.
En rejäl strandkrabba vill inte bli kvällsmat för strandskatan. I kikaren kommer man menydeltagarna kusligt nära. Krabban försvarar sig framgångsrikt med sina klor. Jag vet inte hur det avlöper - jag har plötsligt fått syn på den ljusbukiga prutgåsen, branta bernicla hrota. Svalbard, Grönland står det i Fågelguiden. Den är en sällsynthet har jag förstått.
Mot slutet av seansen kom ett par andra skådare och pratade kamera mm. Om man vill kan man vara vid fyren och räkna lomstreck i morgon bitti klockan fem eller så. Om det inte regnar. Men det gör det.
En helt vanlig tisdag
Nationella proven är färdigrättade! En skön känsla. Nu återstår bara sex klasser som ska lämna ifrån sig div arbeten på mellan fem och tolv sidor. Sen är det sommarlov!
Idag har firman sått om gräsfröet, gödslat och dessutom framhållit vikten att naturen inte ska ha sin gång. Regnar det inte ska det vattnas. Regnar det inte ... Men detta borde ju jag begripit själv för en dryg månad sedan, men gräsodling är inte min bästa gren. Om jag kan så, kommer jag inte, om jag inte kan så, kommer jag. Ha, ha, gamla ramsor.
Morris fick sin promenad på de vida ängarna kring Korshamn, Morups tånge. Idag verkade han vilja leka med (= jaga) en tofsvipa, men i naturreservat ska hundar vara kopplade. Jag tror tofsvipan blängde lite på oss för tt vi kanske oavsiktligt kom nära boet.
Spaning, spaning, ingen ljusbukig prutgås, ingen svartbent strandpipare. Men dt hade väl varit för mycket begärt med en tredje dylik. Däremot var där småtärna, silvertärna, fisktärna, roskarl (-ar), större strandpipare och kärrsnäppor i massor. Tänk att några tångbankar kan innehålla mat till alla dessa; de så icke, de skörda icke och ändå ...
Lilia ringer från Madrid och ska gå ombord om 20 minuter. Så kommer allt att bli normalt igen och det blir väldigt skönt.
Idag har firman sått om gräsfröet, gödslat och dessutom framhållit vikten att naturen inte ska ha sin gång. Regnar det inte ska det vattnas. Regnar det inte ... Men detta borde ju jag begripit själv för en dryg månad sedan, men gräsodling är inte min bästa gren. Om jag kan så, kommer jag inte, om jag inte kan så, kommer jag. Ha, ha, gamla ramsor.
Morris fick sin promenad på de vida ängarna kring Korshamn, Morups tånge. Idag verkade han vilja leka med (= jaga) en tofsvipa, men i naturreservat ska hundar vara kopplade. Jag tror tofsvipan blängde lite på oss för tt vi kanske oavsiktligt kom nära boet.
Spaning, spaning, ingen ljusbukig prutgås, ingen svartbent strandpipare. Men dt hade väl varit för mycket begärt med en tredje dylik. Däremot var där småtärna, silvertärna, fisktärna, roskarl (-ar), större strandpipare och kärrsnäppor i massor. Tänk att några tångbankar kan innehålla mat till alla dessa; de så icke, de skörda icke och ändå ...
Lilia ringer från Madrid och ska gå ombord om 20 minuter. Så kommer allt att bli normalt igen och det blir väldigt skönt.
Tågeländet - banverket reparerar
Ny tidtabell skickade iväg hemtåget fem minuter för den tid som sitter inristad i hjärnbarken. Väntan och sedan nästa förbindelse - med buss till Kungsbacka där tåget stod och väntade. En timme senare än vanligt.
Jag kontaktade Felix L. trädgårdsfirma och fick veta att man kommer i denna vecka för att så om gräsmattan.
Munkagårdsfloen var tom på skådare men en massa fåglar i den konstgjorda våtmarken. Fler och fler skärfläckor övervakar sina telningar som springer omkring bland trutar och skrattmåsar. En och annan unge borde väl gå åt.
Svalor pilade fram och åter. Backsvalor och ladusvalor mest. Hussvalor skulle finnas men jag såg inte en enda med vit övergump.En trana hade landat i kanten av vattnesamlingen. En tofsvipa gjorde ideliga försök att köra bort den stora gästen - kansle hade en unge passerat som groda? Till sist gav tranan upp och gav sig iväg bortåt en bit.
Det är kallt. Vinterhandskar och dito mössa är nödvändigt att ha.
Jag kontaktade Felix L. trädgårdsfirma och fick veta att man kommer i denna vecka för att så om gräsmattan.
Munkagårdsfloen var tom på skådare men en massa fåglar i den konstgjorda våtmarken. Fler och fler skärfläckor övervakar sina telningar som springer omkring bland trutar och skrattmåsar. En och annan unge borde väl gå åt.
Svalor pilade fram och åter. Backsvalor och ladusvalor mest. Hussvalor skulle finnas men jag såg inte en enda med vit övergump.En trana hade landat i kanten av vattnesamlingen. En tofsvipa gjorde ideliga försök att köra bort den stora gästen - kansle hade en unge passerat som groda? Till sist gav tranan upp och gav sig iväg bortåt en bit.
Det är kallt. Vinterhandskar och dito mössa är nödvändigt att ha.
Söndag
Klockan åtta var det fågelskådarsamling. Jag kom lite sent men anslöt mig. Svartbent strandpipare hade dykt upp - ett helt nytt exemplar med gul ring kring ena benet. Om det kommer en sådan vart tionde år känns det normalt, sa' man. Nu kommer det två på en vecka! Den här fågeln verkade lite piggare och gjorde snabba ruscher hit och dit i strandskafferiet.
Så ser den ut. Jag var faktiskt nere vid tången på kvällen tillsammans med en god vän. Vi letade ända in i mörkrets hjärta utan att återfinna den svartbente. Men istället fanns där en prutgås och tio kustpipare förutom alla andra vi redan sett. Självklart hade jag ingen kamera med, vi skulle ju bara titta på en självklar överfotograferad pippi. Men man lär väl sig ...
Äntligen blev det katolsk mässa. Förra söndagen (det känns som igår) var det tre fransmän här så det blev ingen kyrka. Men nu blev det äntligen av. Religion eller i mitt fall kristendom eller i mitt specialfall den katolska trosuppfattningen är något omistligt - helst borde man fira mässa varje dag. Och i denna onda värld, där var och varannan säger sig inte kunna tro på en god gud eftersom det finns så mycket ont, känns det ändå rätt skönt att den gud man tillber offrade sig själv och lät sig slås ihjäl, dvs. korsfästes, för att vi andra skulle slippa och dessutom få chansen till evigt liv. Det är att föredra framför en religion där man måste slå ihjäl andra och genom detta ta sitt eget liv, för att man menar sig tjäna sin gud bäst så.
Livet har med andra ord vissa oumbärliga fundament. Men de har inte tillkommit av en slump. Ett hyfsat långt liv har verkat detta: så mycket man fått ta emot av godhet, omtanke, kärlek och tro. Allt detta finns där som en rikedom, ansat och vårdat av änglar. Men ser man tillbaka finns det så mycket vånda, så tydliga svårigheter födda ur osäkerhet, rädsla, egen orförmåga, kanske mest av bristande tilltro till sig själv. Hade inte förlåtelsens och avlösningens ständigt förekommande närvaro funnits så påtagligt, hade livet liknat den kamp, trampkvarnslik med ibland traumatiska ångestpassager. Nu blev man buren där det var som svårast. Det kan man somna gott på!
God natt!
Så ser den ut. Jag var faktiskt nere vid tången på kvällen tillsammans med en god vän. Vi letade ända in i mörkrets hjärta utan att återfinna den svartbente. Men istället fanns där en prutgås och tio kustpipare förutom alla andra vi redan sett. Självklart hade jag ingen kamera med, vi skulle ju bara titta på en självklar överfotograferad pippi. Men man lär väl sig ...
Äntligen blev det katolsk mässa. Förra söndagen (det känns som igår) var det tre fransmän här så det blev ingen kyrka. Men nu blev det äntligen av. Religion eller i mitt fall kristendom eller i mitt specialfall den katolska trosuppfattningen är något omistligt - helst borde man fira mässa varje dag. Och i denna onda värld, där var och varannan säger sig inte kunna tro på en god gud eftersom det finns så mycket ont, känns det ändå rätt skönt att den gud man tillber offrade sig själv och lät sig slås ihjäl, dvs. korsfästes, för att vi andra skulle slippa och dessutom få chansen till evigt liv. Det är att föredra framför en religion där man måste slå ihjäl andra och genom detta ta sitt eget liv, för att man menar sig tjäna sin gud bäst så.
Livet har med andra ord vissa oumbärliga fundament. Men de har inte tillkommit av en slump. Ett hyfsat långt liv har verkat detta: så mycket man fått ta emot av godhet, omtanke, kärlek och tro. Allt detta finns där som en rikedom, ansat och vårdat av änglar. Men ser man tillbaka finns det så mycket vånda, så tydliga svårigheter födda ur osäkerhet, rädsla, egen orförmåga, kanske mest av bristande tilltro till sig själv. Hade inte förlåtelsens och avlösningens ständigt förekommande närvaro funnits så påtagligt, hade livet liknat den kamp, trampkvarnslik med ibland traumatiska ångestpassager. Nu blev man buren där det var som svårast. Det kan man somna gott på!
God natt!
Nu är jag hårdskådare av den iberiska gransångaren
Att vara hårdskådare - kan det vara liktydigt med att ha pippi på något? Efter de sedvanliga morgonceremonierna gav jag mig så iväg till Särdals strandskog, havandes en liten karta som Dagens fågel försett mig med. De var precis så detaljerad att jag hade en viss aning om vart jag skulle. Så småningom hittade jag en initierad ortsbo som fattade galoppen och hjälpte mig på traven: kör upp där, ta till höger där och fortsätt sedan osv. Då såg jag dem, tripoder med fasta kikare, bipoder med kikare runt halsen och en enda monopod med kamera på. En hade dessutom en antenn formad som ett stekpannelock av glas men större och av genomskinlig plast. Själv hade jag min lilla fickbandspelare, typ Walkman fast tvärtom, om man förstår vad man menar. Man får inte vara osv.
Sällad till sällskapet lyssnade jag och tänkte: Det här blir inte lätt. Hur kan man hitta en så liten fågel bland alla dessa belövade trädkronor? Och så ska man känna igen ljudet på den också. Men det var ett lätt ljud att höra skillnad på. Mycket tydligt, distinkt och rytmiskt lätt att komma ihåg. Så här lät det: pju, pju, pju, pedu, pedu, pedu (pedu). Rätt som det var satt den ovanför våra huvuden och lät. Det gick också att fotografera den:
Den iberiska gransångaren finns inte med i min fågelbok, så det är tur att jag har en mängd bilder så att den går att beskriva i raritetsrapporten (den avkrävs man när man påstår sig ha sett en ovanlig fågel - om man ska får räkna in fyndet bland sina övriga kryss)
.
Det var då ändå en fröjd, igår tofslärkan, idag den iberiska gransångaren.
Gräsklipparen vägrade att starta härom dagen. "Det är tängstiftet" sa min nyvunne vän, proffs på dylika apparater. Den startade. Nå gräset, det gräset, som vi betalt stora pengar för, vill inte växa. När Felix L. AB hade bearbetat och fördelat jorden och sått och vältat och vad allt man nu gjorde, fick jag rådet att inte vattna, låt naturen ha sin gång. Tre gånger frågade jag och tre gånger fick jag samma svar: vattna inte, låt naturen ha sin gång. Och naturen hade detta i form av lite regn dagen efter. Så kloka de är, tänkte man. Men det var ju då jag hade måst vattna för sedan kom det inte regn på ganska länge. Däremot en liten värmebölja med ibland 25 grader varmt och sol.
Det var väl då jag började ringa firman. Jodå, nu kunde jag pröva med vatten, varom inte skulle man komma hit och komplettera med lite livligare (= levande) gräsfrö.
"Gräsmattan", ursäkta sitatttecknen, ser precis lika dan ut nu som den gjorde den 2 mars, rajgräs i grova tuvor och kala fläckar på rätt stora ytor. Den tredje kom gräsmattegänget. Kanske man ska sätta citattecken här också? Jag kände mig tvungen att klippa det gräs som tagit sig igenom det tunna jordlagret - det är gjort nu. Men på sammanlagt en ganska mycket större yta växer det inget eller möjligen något vegetariskt nyttigt, skit samma, ogräs är det. Fast gräsfröna ser man. Så nu får de komma snart ... Men jag vill helst slippa skriva till konsumentombudsmän, kommunala diton, Hallands Nyheter (där älskar man denna sorts missgrepp av de etablerade firmorna, har jag förstått) och kanske till han med soptunnan i TV, Sverker eller vad han heter.
Ikväll är det något slags meloditävling på TV. Jag tror jag läser elevarbeten istället. Jag ska fråga Morris om han vill titta, annars blir det P2. Hårdskådarnörden är lite sparsmakad men han gillar sitt stuk.
Kom snart hem Lilia! Det är tomt i soffan, byrån är lomhörd och svarar inte alltid. Emily hälsar på vänner i Särö. Nu vill Morris gå ut en sväng.
Sällad till sällskapet lyssnade jag och tänkte: Det här blir inte lätt. Hur kan man hitta en så liten fågel bland alla dessa belövade trädkronor? Och så ska man känna igen ljudet på den också. Men det var ett lätt ljud att höra skillnad på. Mycket tydligt, distinkt och rytmiskt lätt att komma ihåg. Så här lät det: pju, pju, pju, pedu, pedu, pedu (pedu). Rätt som det var satt den ovanför våra huvuden och lät. Det gick också att fotografera den:
Den iberiska gransångaren finns inte med i min fågelbok, så det är tur att jag har en mängd bilder så att den går att beskriva i raritetsrapporten (den avkrävs man när man påstår sig ha sett en ovanlig fågel - om man ska får räkna in fyndet bland sina övriga kryss)
.
Det var då ändå en fröjd, igår tofslärkan, idag den iberiska gransångaren.
Gräsklipparen vägrade att starta härom dagen. "Det är tängstiftet" sa min nyvunne vän, proffs på dylika apparater. Den startade. Nå gräset, det gräset, som vi betalt stora pengar för, vill inte växa. När Felix L. AB hade bearbetat och fördelat jorden och sått och vältat och vad allt man nu gjorde, fick jag rådet att inte vattna, låt naturen ha sin gång. Tre gånger frågade jag och tre gånger fick jag samma svar: vattna inte, låt naturen ha sin gång. Och naturen hade detta i form av lite regn dagen efter. Så kloka de är, tänkte man. Men det var ju då jag hade måst vattna för sedan kom det inte regn på ganska länge. Däremot en liten värmebölja med ibland 25 grader varmt och sol.
Det var väl då jag började ringa firman. Jodå, nu kunde jag pröva med vatten, varom inte skulle man komma hit och komplettera med lite livligare (= levande) gräsfrö.
"Gräsmattan", ursäkta sitatttecknen, ser precis lika dan ut nu som den gjorde den 2 mars, rajgräs i grova tuvor och kala fläckar på rätt stora ytor. Den tredje kom gräsmattegänget. Kanske man ska sätta citattecken här också? Jag kände mig tvungen att klippa det gräs som tagit sig igenom det tunna jordlagret - det är gjort nu. Men på sammanlagt en ganska mycket större yta växer det inget eller möjligen något vegetariskt nyttigt, skit samma, ogräs är det. Fast gräsfröna ser man. Så nu får de komma snart ... Men jag vill helst slippa skriva till konsumentombudsmän, kommunala diton, Hallands Nyheter (där älskar man denna sorts missgrepp av de etablerade firmorna, har jag förstått) och kanske till han med soptunnan i TV, Sverker eller vad han heter.
Ikväll är det något slags meloditävling på TV. Jag tror jag läser elevarbeten istället. Jag ska fråga Morris om han vill titta, annars blir det P2. Hårdskådarnörden är lite sparsmakad men han gillar sitt stuk.
Kom snart hem Lilia! Det är tomt i soffan, byrån är lomhörd och svarar inte alltid. Emily hälsar på vänner i Särö. Nu vill Morris gå ut en sväng.
Svart rödstjärt och tofslärka
Tofslärka är också en sällsynthet. Förra gången missade jag den med 10 sekunder. Sammanlagt offrade jag 2½ timme nere i Falkenbergs hamn och stirrade in i en timmerlave med femmeter långa stockar, fyra meter på höjden.
Idag hade stockarna blivit ungefär dubbelt så många. Direkt efter ankomsten til Fbg placerade jag mig mitt emot timret. Troligen somnade jag lite då och då för jag vaknade av att det regnade väldigt. Men efter detta roade jag mig med att fotografera en svart rödstjärt och en stenskvätta, som litte då och då hoppade mellan stockarna.
Så fick vi med stenskvättan också. Väntan fortsatte. Men svart rödstjärt är inte så vanlig. Enligt kartan i Fågelguiden brukar den inte komma mycket längre norrut änb mellansverige. Man får veta att den gärna häckar i hamn- och industriområden, en ersättning för den bergiga terräng som är mest naturlig för den.
Och så kom den. Plötsligt hoppade tofslärkan utefter timmerstockarna, på marken, och fick i sig lite kryp här och var. Den är inte det minsta skygg. När jag blivit ensam med den, närmade jag mig försiktigt och vågade gå ca fyra meter från den utan att den då tagit till flykten. Det fick räcka. Den hoppade glatt vidare, fram och tillbaka.
Stannfågel, upplyser oss guiden. Blott en spillra kvar i Sverige (Malmö). Spillran har fått Falkenberg också som fäste i tillvaron. Utbredningskartan omfattar Danmark och hela kontinenten men egentligen inte Sverige. Måtte han hitta någon som lyssnar till hans sång.
Jag gjorde till sist ett besök på Skogskyrkogården för att eventuellt få ett par foton på gulhämplingen, men han höll sig borta. Dags att åka hem och ta hand om en hund. Om jag åker söderut till Särdal i morgon, norr om Halmstad, för att titta och lyssna på en iberisk gransångare, har jag väl kvalificerat mig till att kallas hårdskådare. Fast jag maskerar denna vurm med att bara vara intresserad av lite natur och av någon fågel ibland.
Idag hade stockarna blivit ungefär dubbelt så många. Direkt efter ankomsten til Fbg placerade jag mig mitt emot timret. Troligen somnade jag lite då och då för jag vaknade av att det regnade väldigt. Men efter detta roade jag mig med att fotografera en svart rödstjärt och en stenskvätta, som litte då och då hoppade mellan stockarna.
Så fick vi med stenskvättan också. Väntan fortsatte. Men svart rödstjärt är inte så vanlig. Enligt kartan i Fågelguiden brukar den inte komma mycket längre norrut änb mellansverige. Man får veta att den gärna häckar i hamn- och industriområden, en ersättning för den bergiga terräng som är mest naturlig för den.Och så kom den. Plötsligt hoppade tofslärkan utefter timmerstockarna, på marken, och fick i sig lite kryp här och var. Den är inte det minsta skygg. När jag blivit ensam med den, närmade jag mig försiktigt och vågade gå ca fyra meter från den utan att den då tagit till flykten. Det fick räcka. Den hoppade glatt vidare, fram och tillbaka.
Stannfågel, upplyser oss guiden. Blott en spillra kvar i Sverige (Malmö). Spillran har fått Falkenberg också som fäste i tillvaron. Utbredningskartan omfattar Danmark och hela kontinenten men egentligen inte Sverige. Måtte han hitta någon som lyssnar till hans sång.
Jag gjorde till sist ett besök på Skogskyrkogården för att eventuellt få ett par foton på gulhämplingen, men han höll sig borta. Dags att åka hem och ta hand om en hund. Om jag åker söderut till Särdal i morgon, norr om Halmstad, för att titta och lyssna på en iberisk gransångare, har jag väl kvalificerat mig till att kallas hårdskådare. Fast jag maskerar denna vurm med att bara vara intresserad av lite natur och av någon fågel ibland.
As time goes by
Jag längtar efter serien på BBC prime om det åldrande paret som med så små medel visar varandra respekt och humor. Den gick återigen tills för ett litet tag sedan. Eller är det egentligen Lilia jag längar efter - hon ringer en à två gånger om dan, korta glimtar från 34 grader i skuggan eller badliv på playan. Här får vi vara glada om vi kommer upp till femton mellan skurarna. Men snart är allt i sina invanda banor igen.
I morse gluttade jag i Hem ljuva hem, som kom igår. Lilias kåseri pryddes av en bild av Maurice som jag tog i vintras på stranden. Han iförd regnkappa, pudelmodell och med ett tankfullt leende på läpparna. Han tittade tillbaka på mig genom bilden. Och så läste jag kåseriet och visste genast vilka överraskningar jag skulle utsätta någon av klasserna för i nästa vecka. Men bilden av stekrövaren måste nyanseras något - på allra senaste tid har han snällt fogat sig i husses fågelskådning och kan hålla sig lugn en ganska lång stund utan att trassla in sig i Zeisstubens långa spindelben.
Idag är han nyklippt och ser smäckrare ut än vanligt. Regnskyddet kom på, mest för att han inte skulle frysa och så gick vi ut mellan drivor av l
På bilden ser man en rorskarl, turnstone på engelska, eftersom den lärt sig att vända på stenar för att komma åt det somo kryper inunder. Smart. De är dessutom svår att se genom sin effektiva kamouflagedräkt.
Ikväll var det hela elva skärfläckor, kanske alla de som (ännu?) inte fått ungar. Livet är ändå rätt bra. Om det nu inte var för att banverket ska reparera eller bygga om. Idag blev det buss från Varberg. Åker man 07.13 till Göteborg, slipper man byta till buss i Mölndal, som senare tågresenärer tvingas göra.
Tofsvipan är en ovanligt ståtlig fågel. Den är dock så vanlig att man sällan rapporterar den.
Det välsignade tåget
Bättre arbetsplats kan man inte ha. När man inte slumrar kan man se ut äver ett vårlikt grönskande landskap och rätt som det är kommer det en liten serveringsvagn och erbuder kexchoklad och kaffe. Ibland händer det - men inte idag. Då hade Burger King hittat vägen till mannes hjärta - genom magen förstås! Det går lätt att rätta nationella prov i den miljön.
Jag måste ju bara ner till tången och se om den svartbenta var kvar. Det var den. Morris la huvet extra mycket på sned och han fick följa med. Ett experiment för att se om tripoden skulle trassla in sina ben i hans koppel. Men han fattade galoppen och satt eller låg alldeles stilla bakom. Duktig vovve. Det blev korv och överbliven potatisgratäng efteråt. Duktig husse!
Jag kom lagom till småtärnornas parningsbestyr. De hade också sällskap av ett par silvertärnor,
de som flyttar från sydpol till nordpol. Och nu har de tagit lite rast här. Två tusen mil norrut och ungefär lika långt söderut när ungarna tränat upp sig för långflytten
Så kom det en massa större strandpipare farande på snabba långa vingar. Men på merken ser de ut som små lustiga bollar där de kilar omkring för att hitta mat. Gul näbb, svart halsduk och något slags flygarglasögon modell ä. Eleganta gula ben. Dessutom fanns där kärrsnäppor med sina svarta magar. Tofsviporna är kanske de skickligste flygarna med snabba, tvära kast. Har väl goda insikter hur man levererar ursäkter för att käka insekter.
En tretåig mås gör snabba kast ovanför ett skedandspar - men det var vid Munkagårdsfloen igår.
Ja, plikterna kallar. Lite kvar av arbetsdagen är det, det skvallrar vissa rättningshögar om. Men själen flyger fortfarande omkring i arbetsrummet med hjälp av de vingar som flyttfåglarna lämnade efter sig.
Jag måste ju bara ner till tången och se om den svartbenta var kvar. Det var den. Morris la huvet extra mycket på sned och han fick följa med. Ett experiment för att se om tripoden skulle trassla in sina ben i hans koppel. Men han fattade galoppen och satt eller låg alldeles stilla bakom. Duktig vovve. Det blev korv och överbliven potatisgratäng efteråt. Duktig husse!
Jag kom lagom till småtärnornas parningsbestyr. De hade också sällskap av ett par silvertärnor,
de som flyttar från sydpol till nordpol. Och nu har de tagit lite rast här. Två tusen mil norrut och ungefär lika långt söderut när ungarna tränat upp sig för långflytten
Så kom det en massa större strandpipare farande på snabba långa vingar. Men på merken ser de ut som små lustiga bollar där de kilar omkring för att hitta mat. Gul näbb, svart halsduk och något slags flygarglasögon modell ä. Eleganta gula ben. Dessutom fanns där kärrsnäppor med sina svarta magar. Tofsviporna är kanske de skickligste flygarna med snabba, tvära kast. Har väl goda insikter hur man levererar ursäkter för att käka insekter.
En tretåig mås gör snabba kast ovanför ett skedandspar - men det var vid Munkagårdsfloen igår.
Ja, plikterna kallar. Lite kvar av arbetsdagen är det, det skvallrar vissa rättningshögar om. Men själen flyger fortfarande omkring i arbetsrummet med hjälp av de vingar som flyttfåglarna lämnade efter sig.
Svartbent strandpipare
Detta lär vara en särdeles sällsynt fågel. Min namne som stod bredvid och njöt av Munkagårdsfloens våtlandskap och alla skärfläckor som låg och ruvade, fick plötsligt ett meddelande av vilket det framgick att en svartbent fanns på Morups tånge -där vi båda varit bara någon timma innan. Fast jag tog det lugn: Jag kommer om ett tag, är den kvar får du peka. Jo. Och så tittade jag på hänförande moderskärlek där en stolt skärfläcka passar sina små med
stor uppmärksamhet. Glupska trutar och kråkor är överallt ett hot och de små munsbitarna behöver en tigrinna till mor som sätter sig i respekt.
En bit ifrånfanns ett par herränder, som gjorde ideliga försök att få ihop det med fröken gräsand. Kanske den inte hade vaxat benen ordentligt? Men rödbenan hade vaxat sina dito - tydligen och det lyckades!!!
Det funkade - ser ni så benen blänker nypolerat! Men så var det den svartbenta lilla strandpiparen som trotsar statistiken och dyker upp, men "... är nu mycket sällsynt i Sverige". När jag kom dit var parekeringen full och en större samling två och trebenta ekipage syntes ute på tången. Några mötte jag och när jag hunnit ända ut i paradiskvällen, hade alla gått och jag fick leta ensam. Jag höll på att ge upp, där var ju bara vanliga strandpipare med sina gula näbbar. Men så var den där, mycket mindre och inte alls så rikt befjädrad.
Så svarta ben den har, mormor. Det är bara för att det inte ska synas att den gått i gyttja. För det gjorde den. Och i gyttjan fanns de underbaraste läckerheter en liten fågel kan önska sig. Ja, må den leva.
Men nu ska vi sova - med så mycket frisk luft i lungorna som denna dag har givit, blir det ingen konst.
God natt.
stor uppmärksamhet. Glupska trutar och kråkor är överallt ett hot och de små munsbitarna behöver en tigrinna till mor som sätter sig i respekt.
En bit ifrånfanns ett par herränder, som gjorde ideliga försök att få ihop det med fröken gräsand. Kanske den inte hade vaxat benen ordentligt? Men rödbenan hade vaxat sina dito - tydligen och det lyckades!!!
Det funkade - ser ni så benen blänker nypolerat! Men så var det den svartbenta lilla strandpiparen som trotsar statistiken och dyker upp, men "... är nu mycket sällsynt i Sverige". När jag kom dit var parekeringen full och en större samling två och trebenta ekipage syntes ute på tången. Några mötte jag och när jag hunnit ända ut i paradiskvällen, hade alla gått och jag fick leta ensam. Jag höll på att ge upp, där var ju bara vanliga strandpipare med sina gula näbbar. Men så var den där, mycket mindre och inte alls så rikt befjädrad.
Så svarta ben den har, mormor. Det är bara för att det inte ska synas att den gått i gyttja. För det gjorde den. Och i gyttjan fanns de underbaraste läckerheter en liten fågel kan önska sig. Ja, må den leva.
Men nu ska vi sova - med så mycket frisk luft i lungorna som denna dag har givit, blir det ingen konst.
God natt.
Å, vad du drar, Morris
Just nu står den lurvige hjälten på altanen utanför mitt rum och lapar i sig vatten. Han har gjort några försök att få mig på lekhumör genom att ta ett f.d, tuggben i käften, ställa sig långt med överkroppen och verka hot/lekfull, allt för att jag ska ta upp jakten på nonom i den nysådda gräsmattan. Då säger jag: Kom Morris, så får du något gott! Och det fårstår han, genast viker leklusten inför möjligheten att få en h alv prisnkorv eller så. Aha, är det därför den förbaskade "gräsmattan" inte tar sig - en viss hund lever rövare där med jämna mellanrum.
Strålande vårsol har det varit hela dagen. På Morups tånge måste man dock ha jacka eftersom havsvinden är kall, om än svag. Det har varit minst tre gånger så många skådare där som rariteter. Några har stått på pass sedan före soluppgången i hopp om att få se små- och storlom sträcka söderut - det är derass vecka nu - men endast några få passerade. Samtidigt vet vi att det plöstsligt kan landa hundratals vadare och ta sig ett mellanmål på strandmask och annart läckert.
I fyrskogen var det en lövsångare som sjöng så att hjärtat kunde brista. Här är han.
Och sjunger han tillräckligt vackert får han en hona och så är Sveriges i särklass vanligaste fågel ännu vanligare. Men i samma nejd voro också några ärtsångare. Det är möjligt att de redan hade raggat färdigt och ägnade sig åt en liten andrafrukost under en paus i kärleksbestyren. Söta är de i vart fall.
Utomhusmöblerna ser nyare ut nu än då vi köpte dem för ett år sedan. Tänk vad lite plastklet kan göra!
Så, nu är huset välstädat inför fransklärarnas besök imorgon. Vädret ska bli kanon och vi kommer att både bese Getterön med fågelögon och Morups tånge, helt omgiven av den ljusröda triffen.
Nu ligger Morris likt en sfinx i den nysådda gräsmattan. Mitt överkast ligger i tvättmaskinen av något till sfinxen relaterat skäl. Skymningen har så smått börjat falla.
Strålande vårsol har det varit hela dagen. På Morups tånge måste man dock ha jacka eftersom havsvinden är kall, om än svag. Det har varit minst tre gånger så många skådare där som rariteter. Några har stått på pass sedan före soluppgången i hopp om att få se små- och storlom sträcka söderut - det är derass vecka nu - men endast några få passerade. Samtidigt vet vi att det plöstsligt kan landa hundratals vadare och ta sig ett mellanmål på strandmask och annart läckert.
I fyrskogen var det en lövsångare som sjöng så att hjärtat kunde brista. Här är han.
Och sjunger han tillräckligt vackert får han en hona och så är Sveriges i särklass vanligaste fågel ännu vanligare. Men i samma nejd voro också några ärtsångare. Det är möjligt att de redan hade raggat färdigt och ägnade sig åt en liten andrafrukost under en paus i kärleksbestyren. Söta är de i vart fall.
Utomhusmöblerna ser nyare ut nu än då vi köpte dem för ett år sedan. Tänk vad lite plastklet kan göra!
Så, nu är huset välstädat inför fransklärarnas besök imorgon. Vädret ska bli kanon och vi kommer att både bese Getterön med fågelögon och Morups tånge, helt omgiven av den ljusröda triffen.
Nu ligger Morris likt en sfinx i den nysådda gräsmattan. Mitt överkast ligger i tvättmaskinen av något till sfinxen relaterat skäl. Skymningen har så smått börjat falla.
Sent
Att jag inte tog chansen att somna på tåget - då var jag så trött, så trött. Försökte läsa ett par uppsatser, jovars, det gick ju, men så är det alltid nån som kanske glömt något rätt avgörande viktigt, som borde varit med, som borde stått där, tydligt, som förutsattes finnas men som inte fanns. Då blir man trött. Men j ag hade ingen lust att åka till Halmstad bara för att sova på tåget. Nej, jag skulle hem och plantera nya blommor i utomhuskrukorna. De måste bli rött, vitt och blått för att hedra de franska lärarna som kommer hit på söndag. Dessutom har jag satt ihop drygt 50 fåglar med små miniatyrbilder, och namn på svenska, engelska och franska. Så får vi se vem som samlar flest kryss.
Gräset börjar faktiskt att märka av sig. Vatten gör underverk. Nu var jag ute sent, gick där och vattnade med min slang under aftonstjärnans skarpa ljus, Venus, som är himlens starkaste ljuspunkt nu när månen är borta. Kollar man faktaavdelningen får man veta att det är närmare 500 grader varmt och atmosfären innehåller en massa koldioxid och svavelsyra. Min längtan får ta sig andra föremål än denna himla kropp (avsiktlig särskrivning).
Tidigare ikväll målade (?) eller snarare strök eller beströk jag utemöblerna med någon vitaktig plastprodukt, vattenlöslig men som ska skydda träet och ge det en djup och skimrande lyster. Så har jag satt i 80 nya fingerkrokar i gardinerna så att de sitter ett par centimeter högre och döljer skenan, Samtidigt såg jag ett par korkade TV-program, varvid jag blev något dummare än förut.
Ett pratprogram med vuxna, eller snarare unga vuxna, dvs 30+ (men det måste ju för sjutton vara lätt medelålders människor) sitta och diskutera huruvida man skulle ha barn eller inte och glädjen med detta. Vad skönt att slippa fundera på sådant!
Nej, nu är klockan närmare ett på natten. Dags att säga god natt.
Gräset börjar faktiskt att märka av sig. Vatten gör underverk. Nu var jag ute sent, gick där och vattnade med min slang under aftonstjärnans skarpa ljus, Venus, som är himlens starkaste ljuspunkt nu när månen är borta. Kollar man faktaavdelningen får man veta att det är närmare 500 grader varmt och atmosfären innehåller en massa koldioxid och svavelsyra. Min längtan får ta sig andra föremål än denna himla kropp (avsiktlig särskrivning).
Tidigare ikväll målade (?) eller snarare strök eller beströk jag utemöblerna med någon vitaktig plastprodukt, vattenlöslig men som ska skydda träet och ge det en djup och skimrande lyster. Så har jag satt i 80 nya fingerkrokar i gardinerna så att de sitter ett par centimeter högre och döljer skenan, Samtidigt såg jag ett par korkade TV-program, varvid jag blev något dummare än förut.
Ett pratprogram med vuxna, eller snarare unga vuxna, dvs 30+ (men det måste ju för sjutton vara lätt medelålders människor) sitta och diskutera huruvida man skulle ha barn eller inte och glädjen med detta. Vad skönt att slippa fundera på sådant!
Nej, nu är klockan närmare ett på natten. Dags att säga god natt.
The gräsänklings blues
Nu är hustrun installerad på Vintersol på Teneriffa. På dagen har hon sol över havet, på natten är det fullmåne över samma vatten. Men det är henne väl unnt.
Det började i lördags. Då åkte vi tillsammans upp genom Sverige, samma väg som förra veckan, till Arlanda Hotellby för att sova över. Kvart över sex på morgonen skulle hon checka in. Det var här GPS:en kom in i bilden. När vi var i Stockholm senast körde vi vilse ett par gånger och det hade jag ingen lust att göra en gång till. Pressat tidsschema, fullkomligt okända vägar - kom man in på fel motorväg kanske det inte inte gick att vända på ett par mil. Och det funkade. Med detta handflatestora satellitstyrda lilla redskap inställt på Arlanda terminal 5 var det ingen konst i världen, det blev bara helt rätt.
När jag stod vid Hornborgasjön och skådade fågel på hemvägen ringde hon och satt och drack något gott i Madrid. Senare, när jag körde genom Varberg, ringde hon igen - från Teneriffa den här gången. Då kom jag på att piloterna också har GPS och kanske hade de vägledande signalerna varit samtidigt i samma satelliter.
Men dessförinnan hade jag missförstått den kvinnliga GPS-rösten och tagit av vid fel avfart, fått vända och tagit fel avfart igen. Så hade det kunnat hålla på och jag hade väl kört mellan de okända småorterna väster om Arlanda ännu. Det handlar om att förstå koden, vad hon menar med andra avfarten etc. Det löste sig. Nu litar jag på manicken.
Vägen väster om Arlanda, dvs över Västerås och Örebro är den tråkigaste man kan fara på. Ta inte den. Så ödsligt Sverige är, så tomt på folk och fä. Och så många 70-sträckor med kameror på höga pelare. Nu väntar jag bara på ett eller annat brev där jag får veta att jag överträtt hastighetsbegränsningen. Det blir knappast botgöring i form av några extra Fader vår eller Ave Maria.
Nå, den lilla Aygon knallade raskt hemåt och CD:n gick varm. Mankell och Hemingway var ledstjärnor för öronen. Men jag har ändå kommit fram till att bilkörning tillhör de tristaste sakerna man kan göra - med eller utan GPS.
Då var det mer intressant vid Hornborgasjön. Ett par hundra tranor hade dröjt sig kvar, en sångsvan, tre svarthalsade doppingar och en himla massa ankor av alla slag, dvs. änder och gäss. Några andra skådare hade också anslutit sig samt några som av någon outgrundlig slump sällat sig till kikarsläktet. "Varför tittar ni på änderna?" frågade en dam. Ja, vad svarar man? Finns det något bra svar?
Det hade varit 14500 tranor som mest i år. Medan vi skådade fåglarna, kom denna
skrattmås och skådade oss. Alla de andra trängdes i vassruggarna en bra bit nedanför oss men denna filur visade sina konster på räcket ett par meter från oss. -Titta, jag kan stå på ett ben!
Denna den andra maj, den första gräsänklingsdagen, gick av bara farten. Morris drog iväg mig på cykeln och vi måste bara besöka den spännande lilla dammen jag hörde om, ett smycke ibland enarna och dynerna. Kanske bara 20 meter i diamter låg den där och glittrade - havet i bakgrunden och nästan lummigt under de vindformade björkarna som precis slagit ut. Där i snåren, satt en sävsparv med sin vita hals och sitt svarta huvud. En nyanländ lövsångare flöjtade halvt vemodigt och tog upp kampen med en koltrast som högt uppflugen ansåg att förkvällen
var hans.
Nu har kvällen också gått. Det jag borde har har jag inte gjort och det jag inte gjorde, borde jag ha struntat i.
Imorgon är det bara en lektion pga studiebesök och spanskbesök. Då får jag ta i kapp. God natt Lilia, du kan ju läsa detta på någon dator.
Det började i lördags. Då åkte vi tillsammans upp genom Sverige, samma väg som förra veckan, till Arlanda Hotellby för att sova över. Kvart över sex på morgonen skulle hon checka in. Det var här GPS:en kom in i bilden. När vi var i Stockholm senast körde vi vilse ett par gånger och det hade jag ingen lust att göra en gång till. Pressat tidsschema, fullkomligt okända vägar - kom man in på fel motorväg kanske det inte inte gick att vända på ett par mil. Och det funkade. Med detta handflatestora satellitstyrda lilla redskap inställt på Arlanda terminal 5 var det ingen konst i världen, det blev bara helt rätt.
När jag stod vid Hornborgasjön och skådade fågel på hemvägen ringde hon och satt och drack något gott i Madrid. Senare, när jag körde genom Varberg, ringde hon igen - från Teneriffa den här gången. Då kom jag på att piloterna också har GPS och kanske hade de vägledande signalerna varit samtidigt i samma satelliter.
Men dessförinnan hade jag missförstått den kvinnliga GPS-rösten och tagit av vid fel avfart, fått vända och tagit fel avfart igen. Så hade det kunnat hålla på och jag hade väl kört mellan de okända småorterna väster om Arlanda ännu. Det handlar om att förstå koden, vad hon menar med andra avfarten etc. Det löste sig. Nu litar jag på manicken.
Vägen väster om Arlanda, dvs över Västerås och Örebro är den tråkigaste man kan fara på. Ta inte den. Så ödsligt Sverige är, så tomt på folk och fä. Och så många 70-sträckor med kameror på höga pelare. Nu väntar jag bara på ett eller annat brev där jag får veta att jag överträtt hastighetsbegränsningen. Det blir knappast botgöring i form av några extra Fader vår eller Ave Maria.
Nå, den lilla Aygon knallade raskt hemåt och CD:n gick varm. Mankell och Hemingway var ledstjärnor för öronen. Men jag har ändå kommit fram till att bilkörning tillhör de tristaste sakerna man kan göra - med eller utan GPS.
Då var det mer intressant vid Hornborgasjön. Ett par hundra tranor hade dröjt sig kvar, en sångsvan, tre svarthalsade doppingar och en himla massa ankor av alla slag, dvs. änder och gäss. Några andra skådare hade också anslutit sig samt några som av någon outgrundlig slump sällat sig till kikarsläktet. "Varför tittar ni på änderna?" frågade en dam. Ja, vad svarar man? Finns det något bra svar?
Det hade varit 14500 tranor som mest i år. Medan vi skådade fåglarna, kom denna
skrattmås och skådade oss. Alla de andra trängdes i vassruggarna en bra bit nedanför oss men denna filur visade sina konster på räcket ett par meter från oss. -Titta, jag kan stå på ett ben!
Denna den andra maj, den första gräsänklingsdagen, gick av bara farten. Morris drog iväg mig på cykeln och vi måste bara besöka den spännande lilla dammen jag hörde om, ett smycke ibland enarna och dynerna. Kanske bara 20 meter i diamter låg den där och glittrade - havet i bakgrunden och nästan lummigt under de vindformade björkarna som precis slagit ut. Där i snåren, satt en sävsparv med sin vita hals och sitt svarta huvud. En nyanländ lövsångare flöjtade halvt vemodigt och tog upp kampen med en koltrast som högt uppflugen ansåg att förkvällen
var hans.
Nu har kvällen också gått. Det jag borde har har jag inte gjort och det jag inte gjorde, borde jag ha struntat i.
Imorgon är det bara en lektion pga studiebesök och spanskbesök. Då får jag ta i kapp. God natt Lilia, du kan ju läsa detta på någon dator.