Hans Johansson

Gråmulen morgon, femton grader varmt och blåsigt. Regnet hänger liksom i luften. Lilia följde med ut på Morups tånge - vackrare plats finns inte. Idag var bara en liten kikare med. När vi nått ända ut vände vädret, vinden ven vänligare och solen strålade synnerligen skönt över morrisvovven, matten och maken. Och havet och triffen och stranden och stenarna ...

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
- men ej till människor! Jag längtar marken,
Jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

Verner von Heidenstam fick allt till det, han. Utan prepositioner försmäktar vi på denna ö.



Jodå, vi smygtittade på lite fåglar också genom en vanlig handkikare. Där var en massa kärrsnäppor och större strandpipare och förmodligen också den svartbenta strandpiparen, men vi gav oss inte tid att spana efter den - landskapets skönhet räckte nog och övernog.


Fyren vakar över oss på avstånd
under höga himmelsvalvet går vi,
och vi ensamhetens sällhet njuter
på en vidd av blommor, gräs och stenar
och en långgrund strand med vadarfåglar

Men om någon vecka går här kanske ett tjog hästar och en skock får eller några ystra ungdjur som ska bli kor och tjurar.

Hur som helst - sämre morgonpromenad kan man ha. Nu hem till kaffet och de tusen sinom tusen elevarbetena som oavlåtligen växder upp ur skrivbordsskivan i en aldrig sinande ström. Leve skrivkonsten!