The gräsänklings blues

Nu är hustrun installerad på Vintersol på Teneriffa. På dagen har hon sol över havet, på natten är det fullmåne över samma vatten. Men det är henne väl unnt.

Det började i lördags. Då åkte vi tillsammans upp genom Sverige, samma väg som förra veckan, till Arlanda Hotellby för att sova över. Kvart över sex på morgonen skulle hon checka in. Det var här GPS:en kom in i bilden. När vi var i Stockholm senast körde vi vilse ett par gånger och det hade jag ingen lust att göra en gång till. Pressat tidsschema, fullkomligt okända vägar - kom man in på fel motorväg kanske det inte inte gick att vända på ett par mil. Och det funkade. Med detta handflatestora satellitstyrda lilla redskap inställt på Arlanda terminal 5 var det ingen konst i världen, det blev bara helt rätt.

När jag stod vid Hornborgasjön och skådade fågel på hemvägen ringde hon och satt och drack något gott i Madrid. Senare, när jag körde genom Varberg, ringde hon igen - från Teneriffa den här gången. Då kom jag på att piloterna också har GPS och kanske hade de vägledande signalerna varit samtidigt i samma satelliter.

Men dessförinnan hade jag missförstått den kvinnliga GPS-rösten och tagit av vid fel avfart, fått vända och tagit fel avfart igen. Så hade det kunnat hålla på och jag hade väl kört mellan de okända småorterna väster om Arlanda ännu. Det handlar om att förstå koden, vad hon menar med andra avfarten etc. Det löste sig. Nu litar jag på manicken.

Vägen väster om Arlanda, dvs över Västerås och Örebro är den tråkigaste man kan fara på. Ta inte den. Så ödsligt Sverige är, så tomt på folk och fä. Och så många 70-sträckor med kameror på höga pelare. Nu väntar jag bara på ett eller annat brev där jag får veta att jag överträtt hastighetsbegränsningen. Det blir knappast botgöring i form av några extra Fader vår eller Ave Maria.

Nå, den lilla Aygon knallade raskt hemåt och CD:n gick varm. Mankell och Hemingway var ledstjärnor för öronen. Men jag har ändå kommit fram till att bilkörning tillhör de tristaste sakerna man kan göra - med eller utan GPS.

Då var det mer intressant vid Hornborgasjön. Ett par hundra tranor hade dröjt sig kvar, en sångsvan, tre svarthalsade doppingar och en himla massa ankor av alla slag, dvs. änder och gäss. Några andra skådare hade också anslutit sig samt några som av någon outgrundlig slump sällat sig till kikarsläktet. "Varför tittar ni på änderna?" frågade en dam. Ja, vad svarar man? Finns det något bra svar?

image253

Det hade varit 14500 tranor som mest i år. Medan vi skådade fåglarna, kom dennaimage254
skrattmås och skådade oss. Alla de andra trängdes i vassruggarna en bra bit nedanför oss men denna filur visade sina konster på räcket ett par meter från oss. -Titta, jag kan stå på ett ben!

Denna den andra maj, den första gräsänklingsdagen, gick av bara farten. Morris drog iväg mig på cykeln och vi måste bara besöka den spännande lilla dammen jag hörde om, ett smycke ibland enarna och dynerna. Kanske bara 20 meter i diamter låg den där och glittrade - havet i bakgrunden och nästan lummigt under de vindformade björkarna som precis slagit ut. Där i snåren, satt en sävsparv med sin vita hals och sitt svarta huvud. En nyanländ lövsångare flöjtade halvt vemodigt och tog upp kampen med en koltrast som högt uppflugen ansåg att förkvällen image255

var hans.

Nu har kvällen också gått. Det jag borde har har jag inte gjort och det jag inte gjorde, borde jag ha struntat i.

Imorgon är det bara en lektion pga studiebesök och spanskbesök. Då får jag ta i kapp. God natt Lilia, du kan ju läsa detta på någon dator.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback