Var tid har sina egna förutsättningar
Dottern har städat grundligt i sitt rum och är därmed ett lysande föredöme för resten av den hemmavarande familjen. Bl.a. skulle en av gitarrerna ut, den som jag köpte i Prag för tolv år sedan. Emily har haft den i flera år men nu skulle den ut. Ville jag ha tillbaka den? Det kunde ju vara trevligt att ha gitarren hängade som dekoration på något vägg och kanske klämma några strängar med Taube eller Ferlin. Men först fick den strängas om från de obarmhärtiga stålsträngarna till de mjukare av nylon. Den proceduren klarades av under Så ska det låta. Sedan skulle strängarna tänjas till att hålla stämningen någorlunda för att det tunna granlockets ton skulle bli njutbar. Jag kan inte säga att jag kan spela gitarr, men i tonåren var instrumentet en följeslagare och antalet accord utökades, kanske tom. lite fingerspel här och var i Bellmans värld. Tack Simon och Margaretha, Fredmans epistlar från den tiden är en av mina käraste böcker, laddad med minnen. Jag spelade nog igenom hela även om favoriterna inte var riktigt lika många. Dessutom skaffade jag Fredmans sånger och var nästan lika ihärdig där.
Att försöka spela gitarr efter 100 år, eller åtminsone 12 - 15, är ingen njutning för någon, framför allt inte för ens alltför korta fingrar. Stel och ... ja, du fattar. Men det som var drabbande var att jag plötsligt försattes tillbaka till de senare tonåren, då gitarren var en trogen följelsagare. Det instrumentet var en värre plåga, en mycket billig gitarr (135:- vill jag minnas) och grymt trögspelad. De gitarrer som vi senare i livet skaffad David och Emily var betydligt mer lättspelade (och dyrare, men det var ju självklart). Praggitarren har en snygg ton och är hyfsat lättspelad. Men det är ingen 10.000-kronors grej dock.
Men tillbaka till känslan av att plötsligt vara tonåring igen. Den kom sig av att jag kände min totala begränsning - jag kunde spela precis så lite som jag kunde 1962 (19 år den gången), ja naturligtvis ännu mindre pga otränade händer, men det var inte det som tryckte sinnet, det var att så påtagligt minnas hur det kändes då. I ljuset av allt man senare fått erfara under ett långt och lyckat (-ligt) liv verkade tonårstiden som en omåttligt trång och begränsad tid. Men man visste inte vem man skulle bli, man var ett rätt surt kart på apeln. Taskig ekonomi, några ovissa år på universitetet, för all del en massa kompisar, men alla hade sina begränsningar av tid, pengar och förmåga. Utveckling tar tid och nu har det gått l å å å n g tid sedan dess.
Ofta kan jag komma på mig att känna en stor befrielse när jag hör trettioåringar tala om sina spädbarn: välling, blöjor, tillskott och hela raddan av saker som ska funka utan att göra det. Vi var visserligen precis likadana på den tiden det begav sig. Fyra ungar. Men nu känns friheten som lätt förvärmt ljus där man fäller ut vingarna och snabvbt förflyttar sig i tankens värld till helt andra perspektiv. På samma sätt känns det underbart att inte ha stannat i någon annan ålder heller. Nu har man en närmast oändlig fond av erfarenheter, faktiskt också kunskaper eftrsom jag läst ett stort antal böcker, lyssnat på konserter, byggt tre hus och uppfostrat (dvs. inte stått ivägen för) fyra vuxna barn.
Men så kom gitarren in i bilden och talade om för mig att jag inte förändrats/förbättrats det minsta - så var jag den tonåringen igen som ville så mycket men inte lyckades helt, i alla fall med att spela gitarr som de stora mätarna. Så nu blir den hängande på väggen med sina nya nylonsträngar och kanske nertagen någon gång när melankolin slår klorna i en och man frivilligt trycker in sin i tonåringens begränsade rum. Men då kan jag tänka - å så skönt att bara lämna det, glömma hur det var och fästa uppmärksamheten vid något annat.
Melodifestivalen är avslutad. Jag kan inte utan vidare säga vem som vann, jag får kolla i DN på nätet. The Ark vann. Ingen jag kände till. Idolerna från TV4:s tävlingar har man lite koll på men resten??? Fast det är underbart att det kommer fram så många begåvade artister men jag har insett min begränsning. Min musiksmak ligger dessutom några ljusår bort även om Sibelius' Tapiola verkar höra hemma på en annan planet med sitt speciella tonspråk. Det är den som låter ur datorns högtalare just nu. Det är dags att knyta ihop. God natt.
Att försöka spela gitarr efter 100 år, eller åtminsone 12 - 15, är ingen njutning för någon, framför allt inte för ens alltför korta fingrar. Stel och ... ja, du fattar. Men det som var drabbande var att jag plötsligt försattes tillbaka till de senare tonåren, då gitarren var en trogen följelsagare. Det instrumentet var en värre plåga, en mycket billig gitarr (135:- vill jag minnas) och grymt trögspelad. De gitarrer som vi senare i livet skaffad David och Emily var betydligt mer lättspelade (och dyrare, men det var ju självklart). Praggitarren har en snygg ton och är hyfsat lättspelad. Men det är ingen 10.000-kronors grej dock.
Men tillbaka till känslan av att plötsligt vara tonåring igen. Den kom sig av att jag kände min totala begränsning - jag kunde spela precis så lite som jag kunde 1962 (19 år den gången), ja naturligtvis ännu mindre pga otränade händer, men det var inte det som tryckte sinnet, det var att så påtagligt minnas hur det kändes då. I ljuset av allt man senare fått erfara under ett långt och lyckat (-ligt) liv verkade tonårstiden som en omåttligt trång och begränsad tid. Men man visste inte vem man skulle bli, man var ett rätt surt kart på apeln. Taskig ekonomi, några ovissa år på universitetet, för all del en massa kompisar, men alla hade sina begränsningar av tid, pengar och förmåga. Utveckling tar tid och nu har det gått l å å å n g tid sedan dess.
Ofta kan jag komma på mig att känna en stor befrielse när jag hör trettioåringar tala om sina spädbarn: välling, blöjor, tillskott och hela raddan av saker som ska funka utan att göra det. Vi var visserligen precis likadana på den tiden det begav sig. Fyra ungar. Men nu känns friheten som lätt förvärmt ljus där man fäller ut vingarna och snabvbt förflyttar sig i tankens värld till helt andra perspektiv. På samma sätt känns det underbart att inte ha stannat i någon annan ålder heller. Nu har man en närmast oändlig fond av erfarenheter, faktiskt också kunskaper eftrsom jag läst ett stort antal böcker, lyssnat på konserter, byggt tre hus och uppfostrat (dvs. inte stått ivägen för) fyra vuxna barn.
Men så kom gitarren in i bilden och talade om för mig att jag inte förändrats/förbättrats det minsta - så var jag den tonåringen igen som ville så mycket men inte lyckades helt, i alla fall med att spela gitarr som de stora mätarna. Så nu blir den hängande på väggen med sina nya nylonsträngar och kanske nertagen någon gång när melankolin slår klorna i en och man frivilligt trycker in sin i tonåringens begränsade rum. Men då kan jag tänka - å så skönt att bara lämna det, glömma hur det var och fästa uppmärksamheten vid något annat.
Melodifestivalen är avslutad. Jag kan inte utan vidare säga vem som vann, jag får kolla i DN på nätet. The Ark vann. Ingen jag kände till. Idolerna från TV4:s tävlingar har man lite koll på men resten??? Fast det är underbart att det kommer fram så många begåvade artister men jag har insett min begränsning. Min musiksmak ligger dessutom några ljusår bort även om Sibelius' Tapiola verkar höra hemma på en annan planet med sitt speciella tonspråk. Det är den som låter ur datorns högtalare just nu. Det är dags att knyta ihop. God natt.
Kommentarer
Trackback