Nu ska jag säga något självklart om vädret igen
Igår kom jag fram till Morups tånge iförd dubbla jackor, extra handskar, yllemössa och goretexöverdragen - det blåste grymt. Storpjucken sitter bra och släpper inte en in droppe vatten. Stora kikaren över axeln, kameran på magen. Då kom regnet. Vissa grejor tål inte vatten, iallafall inte kameran. Tubkikaren går att simma med om man vill, åtminstone i 30 år eller hur lång garantin nu är. Det var bara att vända. Istället gick Morrisvovven och jag en blöt vända när jag nu ändå klätt upp mig.
Ska det då aldrig ta slut. Dessa långa kalla vårar, nu även blöta. Regnet slår långt in under de utskjutande taken och allt som står ute - och det är fortfarande en del så länge det inte finns golv i friggeboden - blir blött.
Nu är det skördetid, dvs. det dräller in uppsatser. mest om Shakesepare. Idag har jag skrivit ut jag vet inte hur många i väntan på att utvecklingssamtalen skulle börja. Och så kommer tankarna på den dag då detta liv tar slut, dvs. när man blir en glad pensionär. Det är inget jag ser fram emot med självklar glädje, även om vissa dagar finns då ... men det handlar mest om att det kan köra ihop sig lite någon gång. Jag kommer att sakna det. Men jag har en rektor som minst en gång i veckan upprepar mantrat att jag aldrig får sluta. Det kan ju låta som skryt - och det är det det är. Men det är också en glädje att bli bekräftad. Det är inte så mycket som bekräftar en nu för tiden, nej, stryk den meningen, den kom till mot bättre vetande. Jag har ovanligt mycket att vara tacksam över.
Idag ringde David och berättade om sitt nya jobb han fått i Stockholm. Han slipper att ha dubbelt boende och lägga en massa pengar på resor. Och så kan han och hans Johanna satsa på sitt boende. Det är sådant man måste tacka Gud för. Tack Gud! Nu är det verkligt hett på datafronten, där finns massor av jobb och han gjorde rätt som hoppade av lärarutbildningen och blev datalingvist istället. Men jag måste ju ändå få säga att lärarjobb nog är det bästa som finns. Synd att inte alla kan uppleva det så.
Nu får det räcka. God natt.
Ska det då aldrig ta slut. Dessa långa kalla vårar, nu även blöta. Regnet slår långt in under de utskjutande taken och allt som står ute - och det är fortfarande en del så länge det inte finns golv i friggeboden - blir blött.
Nu är det skördetid, dvs. det dräller in uppsatser. mest om Shakesepare. Idag har jag skrivit ut jag vet inte hur många i väntan på att utvecklingssamtalen skulle börja. Och så kommer tankarna på den dag då detta liv tar slut, dvs. när man blir en glad pensionär. Det är inget jag ser fram emot med självklar glädje, även om vissa dagar finns då ... men det handlar mest om att det kan köra ihop sig lite någon gång. Jag kommer att sakna det. Men jag har en rektor som minst en gång i veckan upprepar mantrat att jag aldrig får sluta. Det kan ju låta som skryt - och det är det det är. Men det är också en glädje att bli bekräftad. Det är inte så mycket som bekräftar en nu för tiden, nej, stryk den meningen, den kom till mot bättre vetande. Jag har ovanligt mycket att vara tacksam över.
Idag ringde David och berättade om sitt nya jobb han fått i Stockholm. Han slipper att ha dubbelt boende och lägga en massa pengar på resor. Och så kan han och hans Johanna satsa på sitt boende. Det är sådant man måste tacka Gud för. Tack Gud! Nu är det verkligt hett på datafronten, där finns massor av jobb och han gjorde rätt som hoppade av lärarutbildningen och blev datalingvist istället. Men jag måste ju ändå få säga att lärarjobb nog är det bästa som finns. Synd att inte alla kan uppleva det så.
Nu får det räcka. God natt.
Kommentarer
Trackback