Hans Johansson

Efter ytterligare en vecka (uppfattad som om den gick på bara tre dar) är det dags att känna in sig i veckoslutet, helgen, lilla ledigheten eller vad man nu föredrar att kalla tiden mellan fredag och måndag. Sol och nästan ljummet i luften. Det är bara Morris hemma men dörren var olåst så man undrade om någon bara var i trädgården. Så efter en cykeltur med en ivirg pudel, skulle det bära iväg till mitt nya skådarställe, Munkagårdsfloen. På väg ut med diverse kikare och kameror ringde telefonen. Ytterdörren gick inte i lås och när samtalet var över hade Morris försvunnit. Han lever fortfarande i tron att tidernas date är möjllig. Efter lite kringirrande i bil fann jag honom med nosen tryckt mot en torva, alldeles invid stora vägen. Han reagerade inte på tilltal, inte ens på Frolic men försökte inte smita. Vad synd, kom jag att tänka på, varför inte ta med torvan hem? Han kunde ju ha den i trädgården och stå där och nosa och fylla huvudet med fantasier. Häckfågel i full frihet eller sällskapshund med kopper - man kan inte vara båda.

Munkagårdsfloen ligger på bara några kilometers avstånd. Här finns ett nybyggt fågeltorn vid en återställd våtmark mitt ute i jordbrukslandskapet. Ifrån sin höga position har man utmärkt överblick över vattenspegeln med det antagligen grunda vattnet där säkert över hundra gravänder, nästan lika många bläsänder och krickor delar på utrymmet med gräsänder i stora tal, någon skedand samt stjärtand och brunand. Idag hade dessutom ytterligare en skärfläcka sällat sig till sällskapet - nu var de tre. Men rariteterna fanns kvar: tre mindre sångsvanar (eller tundrasvanar).

De är på väg mot den arktiska tundran för att häcka. Nu sam de där så stilla och jag fick ta mina kort innan de plätsligt lyfte och försvann.

Jag kom tio minuter innan detta hände. Sen kan det gå år innan man får ett lika bra tillfälle. Åt andra hållet ser man havets blå strimma med den röda solnedgången bakom sig. Jag gillar det här.