Innan våren
Språkriktigheten påpekar att det heter 'före våren', dvs före är preposition. Innan våren bör det inte heta eftersom 'innan' är en konjunktion. Innan våren kommer hade varit bättre. Men laddningen är större om man skriver Innan våren. En känd författare skrev som titel på sin roman "Innan frosten" och det orsakade en och annan kommentar. Innan våren får den här bloggen heta i alla fall. Så småaktigt noga man försöker vara - och allt ska rättfärdigas åtminstone genom något slags kommentar. Det heter något slags (av ett slag). Ja, hjälp, kommer jag någonsin loss ur denna yrkessjukdom, att alltid vara så korrekt jag kan?
Innan våren gick jag alltså ut med Morris för att rasta honom. Men istället för att gå runt ikring hemmavid åkte vi bort till fyren vid Morups tånge och gick ut över ängarna. Det är synd att Lilia, i alla fall för närvarande, inte har samma rörlighet som förr. Då var det hon som drev på och ville ut, gärna på Morups tånge. Vi hoppas på bättring. Sjukgymnasitik och vanlig dito fyra gånger per vecka kommer nog att fixa detta.
I en mening var det rätt ödsligt. Inte en levande själ förutom den knölsvan som låg med rumpan upp och betade bottenmat med hjälp av sin långa hals. Ett par gräsänder simmade lite för försiktigt iväg när vi närmade oss stranden. Men runt-om-utsikten kunde man inte klaga på. Havet sträckte sig ända ut till horisontlinjens gråskära bård där man anade att solen kunde hålla till. Men grå mulighet härskade. Svag vind på utsidan av kapuschongen. En och annan storskarv sträckte lågt över vattnet, bort mot Korshamns skarvkoloni. Här är betesmark när våren har antågat, islandshästar och kvigor. Det är då djuren ställer sig i silhuett mot den skarpt blå himlen och ser medeltida ut, nästan som i en film av Ingemar Bergman. Man bara väntar att Liemannen ska dyka upp.
Men idag var där icke någon Lieman, som väl var. Istället lyfte ett par svanar från yttre udden. Min dyre vän Canon följde skådespelet på teleavstånd och lyckades få några bilder:
Majestätiskt flöt de fram på låg höjd och sökte upp den ensamma knölsvanen och gick ned för landning genom att småspringa med fötterna innan de till sist låg och flöt - alla tre i en liten dekorativ grupp.
Men några vårfåglar syntes inte till. På avstånd kunde man höra strandskatornas lite gälla läten. Men bakom på avstånd och nära i sänkorna, lyste den brunaktiga snön som inte rikigt släpper taget.
Innan våren gick jag alltså ut med Morris för att rasta honom. Men istället för att gå runt ikring hemmavid åkte vi bort till fyren vid Morups tånge och gick ut över ängarna. Det är synd att Lilia, i alla fall för närvarande, inte har samma rörlighet som förr. Då var det hon som drev på och ville ut, gärna på Morups tånge. Vi hoppas på bättring. Sjukgymnasitik och vanlig dito fyra gånger per vecka kommer nog att fixa detta.
I en mening var det rätt ödsligt. Inte en levande själ förutom den knölsvan som låg med rumpan upp och betade bottenmat med hjälp av sin långa hals. Ett par gräsänder simmade lite för försiktigt iväg när vi närmade oss stranden. Men runt-om-utsikten kunde man inte klaga på. Havet sträckte sig ända ut till horisontlinjens gråskära bård där man anade att solen kunde hålla till. Men grå mulighet härskade. Svag vind på utsidan av kapuschongen. En och annan storskarv sträckte lågt över vattnet, bort mot Korshamns skarvkoloni. Här är betesmark när våren har antågat, islandshästar och kvigor. Det är då djuren ställer sig i silhuett mot den skarpt blå himlen och ser medeltida ut, nästan som i en film av Ingemar Bergman. Man bara väntar att Liemannen ska dyka upp.
Men idag var där icke någon Lieman, som väl var. Istället lyfte ett par svanar från yttre udden. Min dyre vän Canon följde skådespelet på teleavstånd och lyckades få några bilder:
Majestätiskt flöt de fram på låg höjd och sökte upp den ensamma knölsvanen och gick ned för landning genom att småspringa med fötterna innan de till sist låg och flöt - alla tre i en liten dekorativ grupp.
Men några vårfåglar syntes inte till. På avstånd kunde man höra strandskatornas lite gälla läten. Men bakom på avstånd och nära i sänkorna, lyste den brunaktiga snön som inte rikigt släpper taget.
Men det är mars månad nu. Tvåveckor har gått sedan sportlovet i den utpräglade vintermånaden februari. Det var långt före våren. Men nu är det innan våren och plötsligt visade det sig att konjunktionen innan har ett annat tidsvärde än prepositionen före. Innan bär i sig betydelsen av strax innan och därmed ett löfte om en snar förändring. Våraning, vårkänning, vårbrånad. Gräsandsparet parade sig redan förra veckan när jag var här. Det var över på några sekunder och skedde ute i vattnet. Då är våren i alla fall på gång. Nu väntar jag bara på att stränderna ska krylla av vadare som i den sparsamma solvärmen letar ätbarheter med sina långa näbbar.
När jag och Morris kom hem hade Lilia redan bestämt oss för att gå på bio. Det blev en snabb färd till Varberg och så satt vi och ett tjugotal till och beskådade Helen Mirren i hennes tolkning av The Queen. En helt underbar film. Eftersom hela filmen handlar om händelserna i samband med Dianas död, kom en massa minne upp till ytan från hennes bröllop med the prince of Wales. Vi var i England den sommaren och hade bytt hus med en familj i Hove strax intill Brighton. De hade naturligvis ingen TV i detta hus, men vänliga grannar bjöd in oss så att vi kunde följa bröllopet och festligheterna i London.
Ett försök att umgås framför TV:n resulterade i kallt kaffe och den utslagnes sömn i soffan. Det finns nästan inget värre än att somna i en obekväm ställning, omgiven av märkligt drömskapande ljud. Försöker man resa sig är det omöjligt, fjättrad som man är av sin egen kraftlöshet. Så går det kanske en timme innan man satsar hela sin styrka på att komma upp och äntligen står man på benen, påmind om att en höftled en dag kommer att kännas av ännu mer ... O ungdom, vart flög du din kos? Det är bara minnena som är evigt unga, dem rår inga höftleder på.
Men någonstans söderut finns de miljoner flyttfåglar som bara väntar på att få slå ner i vår tidiga och riskabla vår. De riskerar faktiskt mer än jag som somnar i soffan. Har jag tur nu kommer jag att somna i min egen säng.
God natt.
När jag och Morris kom hem hade Lilia redan bestämt oss för att gå på bio. Det blev en snabb färd till Varberg och så satt vi och ett tjugotal till och beskådade Helen Mirren i hennes tolkning av The Queen. En helt underbar film. Eftersom hela filmen handlar om händelserna i samband med Dianas död, kom en massa minne upp till ytan från hennes bröllop med the prince of Wales. Vi var i England den sommaren och hade bytt hus med en familj i Hove strax intill Brighton. De hade naturligvis ingen TV i detta hus, men vänliga grannar bjöd in oss så att vi kunde följa bröllopet och festligheterna i London.
Ett försök att umgås framför TV:n resulterade i kallt kaffe och den utslagnes sömn i soffan. Det finns nästan inget värre än att somna i en obekväm ställning, omgiven av märkligt drömskapande ljud. Försöker man resa sig är det omöjligt, fjättrad som man är av sin egen kraftlöshet. Så går det kanske en timme innan man satsar hela sin styrka på att komma upp och äntligen står man på benen, påmind om att en höftled en dag kommer att kännas av ännu mer ... O ungdom, vart flög du din kos? Det är bara minnena som är evigt unga, dem rår inga höftleder på.
Men någonstans söderut finns de miljoner flyttfåglar som bara väntar på att få slå ner i vår tidiga och riskabla vår. De riskerar faktiskt mer än jag som somnar i soffan. Har jag tur nu kommer jag att somna i min egen säng.
God natt.
Kommentarer
Trackback