Fåglar på G: gransångare och gärdsmyg
Lilla dammen var målet. Lilia var med på sin e-moppe och Morris var samtidigt i bägge dikeskanterna med nosen mot marken. Så kändes det i alla fall när han snabbt växlar sida och försöker skära både min och Lilias färdväg med sitt rullkoppel. Men det går ganska bra ändå. Han flämtar märkbart i den tilltagande värmen men ger sig inte. Han leder sin flock.
Har man 300 mm objektivet på kameran går det inte att få en bild av själva dammen med näckrosor i mitten.
-Ta en bild på träden som speglar sig i vattenytan, sa Lilia. Det får bli nästa gång - om nu nästa gång inte är en naturreservat fullt av hästar. Än har de inte kommit.
Ett par gransångare flög på sitt karaktäristiska nervösa sätt upp och ned bland grenar för att leta mat. Ännu är det inget tid för sång, det gäller att återställa fettlagret efter en resa från kanske söder om Sahara.
Boet bygger den på marken - och fodrat med fjädrar samt med tak. I min senast införskaffade fågelbok, Fågelatlas över Göteborg med kranskommuner, får jag veta att den sydliga gransångaren har ökat mycket kraftigt sedan förra inventeringen (1973 - 84). Första häckningen av denna ras skedde på 1960-talet - ett inflöde från Danmark. Den nordliga rasen, som häckar i Norrland har däremot minskat. Svenskt fågellexikon från 1962 talar om gransångaren som en norrlandsfågel, som häckar allmänt. Ett läte kan man nog lyssna till här.
Men om just dessa individer häckar här återstår att se. De kan ju lika gärna vara på väg norrut. Fågelinventeringen för denna del av Halland har inte gått i tryck ännu. Men visst häckar gransångaren i Glommenrutan. Det går att se vilka arter som har visat häckningskriterier t.ex här i Glommen.
Men dagens glada överraskning var den lilla gärdsmygen som oftast gör sig osynlig i dunklet under täta grenar eller mellan stora stenar. Här blev det plötsligt fotofest av stora mått:
Frimodigt skuttade den runt på de solbelysta stenarna bara ett par tre meter från mig och Morris (!) och verkade inte det minsta skygg. Eftersom man ser den året om, tänker man att det är en stannfågel. Det är dock inte hela sanningen, i norr är det en flyttfågel. Fågellexikonet från 60-talet meddelar att det är Sveriges näst minsta fågel - det är väl bara kungsfågeln som är mindre. Hannen påbörjar flera bon och honan väljer ett som färdigställs. Där lägger hon ett halvt dussin ägg. Stjärten står rakt upp, vilket ser lite lustigt ut. Ännu intressantare är kanske de stora fötterna. Men de behövs säkert i den miljö denna lilla fågel behärskar.
Gärdsmygen har goda röstresurser. Här är en länk till SR:s fågelläten.
Har man 300 mm objektivet på kameran går det inte att få en bild av själva dammen med näckrosor i mitten.
-Ta en bild på träden som speglar sig i vattenytan, sa Lilia. Det får bli nästa gång - om nu nästa gång inte är en naturreservat fullt av hästar. Än har de inte kommit.
Ett par gransångare flög på sitt karaktäristiska nervösa sätt upp och ned bland grenar för att leta mat. Ännu är det inget tid för sång, det gäller att återställa fettlagret efter en resa från kanske söder om Sahara.
Boet bygger den på marken - och fodrat med fjädrar samt med tak. I min senast införskaffade fågelbok, Fågelatlas över Göteborg med kranskommuner, får jag veta att den sydliga gransångaren har ökat mycket kraftigt sedan förra inventeringen (1973 - 84). Första häckningen av denna ras skedde på 1960-talet - ett inflöde från Danmark. Den nordliga rasen, som häckar i Norrland har däremot minskat. Svenskt fågellexikon från 1962 talar om gransångaren som en norrlandsfågel, som häckar allmänt. Ett läte kan man nog lyssna till här.
Men om just dessa individer häckar här återstår att se. De kan ju lika gärna vara på väg norrut. Fågelinventeringen för denna del av Halland har inte gått i tryck ännu. Men visst häckar gransångaren i Glommenrutan. Det går att se vilka arter som har visat häckningskriterier t.ex här i Glommen.
Men dagens glada överraskning var den lilla gärdsmygen som oftast gör sig osynlig i dunklet under täta grenar eller mellan stora stenar. Här blev det plötsligt fotofest av stora mått:
Frimodigt skuttade den runt på de solbelysta stenarna bara ett par tre meter från mig och Morris (!) och verkade inte det minsta skygg. Eftersom man ser den året om, tänker man att det är en stannfågel. Det är dock inte hela sanningen, i norr är det en flyttfågel. Fågellexikonet från 60-talet meddelar att det är Sveriges näst minsta fågel - det är väl bara kungsfågeln som är mindre. Hannen påbörjar flera bon och honan väljer ett som färdigställs. Där lägger hon ett halvt dussin ägg. Stjärten står rakt upp, vilket ser lite lustigt ut. Ännu intressantare är kanske de stora fötterna. Men de behövs säkert i den miljö denna lilla fågel behärskar.
Gärdsmygen har goda röstresurser. Här är en länk till SR:s fågelläten.
Fågelkurs
Varje tisdag ett bra tag framöver är det fågelkurs. Vi blir förda till olika ställen där fåglar förväntas finnas och där skåda och beskådas. Denna gång var vi fjorton, vilket är en glädjande tillströmning. Grimsholmen, strax söder om Falkenberg, består av en udde utanför vilken havet breder ut sig. Längst i söder anar man Hovs hallar - eller är det kanske Kullen som döljer sig i diset? Laholmsbukten känns närmare härifrån - och där finns ytterligare möjligheter att se fågelarter man inte möter till vardags.
Ett par småtärnor underhöll med tvära kast och uppvaktningar. Hannen kom med byte i näbben och delade med sig till honan.
En ängspiplärka letade föda i gräset och kunde beskådas på ganska nära håll. I tubkikarens sammanträngda perspektiv upplevde man en sällsam närhet. Nära inpå och ändå så fjärran.
Kanske Runebergs dikt kan tolka känslan:
Allena var jag, han kom allena;
förbi min bana hans bana ledde,
han dröjde icke, men tänkte dröja,
han talte icke, men ögat talte.
- Du obekante, du välbekante!
En dag försvinner, ett år förflyter, det ena minnet det andra jagar; den korta stunden blev hos mig evigt, den bittra stunden, den ljuva stunden.
En student tolkade denna dikt en gång som mötet med en älg i skogen. Tolkningen sitter i betraktarens öga, heter det ju (numera) och då får väl en ängspiplärka duga.
Det blev en oförglömlig kväll, brukar det heta. Men det är bara att ta emot. Det är ju detta som är det naturliga - att vara ett med naturen.
Ett par småtärnor underhöll med tvära kast och uppvaktningar. Hannen kom med byte i näbben och delade med sig till honan.
En ängspiplärka letade föda i gräset och kunde beskådas på ganska nära håll. I tubkikarens sammanträngda perspektiv upplevde man en sällsam närhet. Nära inpå och ändå så fjärran.
Kanske Runebergs dikt kan tolka känslan:
Allena var jag, han kom allena;
förbi min bana hans bana ledde,
han dröjde icke, men tänkte dröja,
han talte icke, men ögat talte.
- Du obekante, du välbekante!
En dag försvinner, ett år förflyter, det ena minnet det andra jagar; den korta stunden blev hos mig evigt, den bittra stunden, den ljuva stunden.
En student tolkade denna dikt en gång som mötet med en älg i skogen. Tolkningen sitter i betraktarens öga, heter det ju (numera) och då får väl en ängspiplärka duga.
Det blev en oförglömlig kväll, brukar det heta. Men det är bara att ta emot. Det är ju detta som är det naturliga - att vara ett med naturen.
Vårfåglar
Gråsparvarna minskar i antal. Här är en pilfink, som gråsparven ofta förväxlas med. Pilfinken har brunt huvud hela året medan gråsparvshannen bara har det sommartid. Pilfinken har en svart kindfläck mitt i det vita. Det saknar gråsparven.
Det blev en cykeltur med Morris. Vi gjorde halt vid den lilla naturliga dammen i naturreservatet vid Digesgård. Förhoppningen var att ev. få se härfågeln som rapporterats från omgivningarna någon dryg timme tidigare. Så här kan den se ut och låta. De rapporter om den som kommit in till Svalan, skvallrade om att den attackerats av sparvhök och att den försvann ur sikte bortåt Morups tånge. Rariteterna är minsann inte skyddade. Snarare kan de vara intressanta byten för rovfåglar genom sitt speciella utseende.
Väl framme såg jag den ståtliga gråhägern ta till flykten inför vår ankomst. Ingen kamera hann med.
Istället fick vi njuta av sävsparvens lite ryckiga förflyttningar i vegetationen i dammen. Till all lycka var den inte många meter bort. Detta är en hane.
Mer dramatik blev det vid Galtåsbäcken. En tornfalk hade som vanligt intagit sin ryttlarposition. Det blev för mycket för en av traktens många råkor som gick till häftigt anfall. Det blev en spännande föreställning, där tornfalken försökte undkomma genom sin flygskicklighet. Den är också lite mindre och kan få den tyngre råkan ur spel.
Det var över på ett par minuter. Tornfalken såg jag inte mer men jag minns den döda tornfalk som en av snickarna fann i grannhuset för snart två år sedan. Den hade antagligen kolliderat med något när den blivit jagad. Polisen tog hand om den.
Ingen härfågel men det spelar nog mindre roll. Jag fick se den under förra årets fågelkurs på Öland. Dagens upplevelser var tillräckliga.
Kvällsljuset ger stillheten lyskraft
Lilia blir allt piggare tack vare den nya medicinen. Det är en stor fröjd. Att inte den yngre generationen neurologer har samma kunskap som äldre läkare ger syn för sägen. Det är inget mer vi kan göra, var det sista beskedet hon fick av sin överläkare inom högkostnadsskyddad sjukvård. Men den gamle professorn hade en annan inställning till det hela och redan märks klara förbättringar.
Årets fågelkurs har startat. Det går till så att vi samlas i Falkenberg vid "siloparkeringen", fördelar oss bilarna och åker iväg till en lämplig fågellokal. Där upptäcker vi vad som finns, samtalar om det och så fikar vi. Premiären begicks på Morups tånge. Trots att det inte riktigt lossnat ännu, var det ändå en del vadare som hade kommit, ljungpipare tex.
Den här letade föda i strandvattnet medan hans kompisar utförde flygkonster i luften ovanför. Det var drygt 25 ytterligare.
Rödbenan betraktade tillvaron från sin sten. Det är tacksamt när de står still. Kvällsljuset ville väl inte riktigt räcka till, varför bilden blev något mörk.. Varför ha en del alldeles röda ben? Och så långa? Den på avstånd skymtande fisktärnan har mycket, mycket kortare ben. Men det kanske är tur; det skulle väl bli ganska sladdrigt om den måste dyka från hög höjd med ett par alldeles för långa ben.
Nu några dagar senare har brushanar anlänt. Ännu har inte hannarnas spektakulära parningsdräkter vuxit ut.
Ett par kentska tärnor satt och verkade mycket förälskade på en sten. Oupphörligt begravde de näbbarna i varandras halsgropar - eller tolkar jag det fel? Hade de riktigt välsmakande parasiter i fjädrarna? Det såg rart ut i alla fall.
En kricka, hane, letade mat i samma pöl som skogssnäppan, presenterad i ett tidigare inlägg.
Stillhet, natur (-lighet) men ingen riktig tystnad i ständiga blåsten. De bruna och gröna inslagen på huvudet lyste.
Solen gick ner en stund efter kl 20.00. Kvällsljuset är absolut obetalbart; det rymmer så mycket: en hel dags erfarenheter, ett rödaktigt skimmer som förlänar naturen ett förlåtande vemod och sist men inte minst en förhoppning om gryningen, morgondagens löftesrika budbärare. Det är bara Morris som har annat i nosen och det vill jag helst inte tänka på där hans stretar i kopplet efter intressanta tuvor.
Årets fågelkurs har startat. Det går till så att vi samlas i Falkenberg vid "siloparkeringen", fördelar oss bilarna och åker iväg till en lämplig fågellokal. Där upptäcker vi vad som finns, samtalar om det och så fikar vi. Premiären begicks på Morups tånge. Trots att det inte riktigt lossnat ännu, var det ändå en del vadare som hade kommit, ljungpipare tex.
Den här letade föda i strandvattnet medan hans kompisar utförde flygkonster i luften ovanför. Det var drygt 25 ytterligare.
Rödbenan betraktade tillvaron från sin sten. Det är tacksamt när de står still. Kvällsljuset ville väl inte riktigt räcka till, varför bilden blev något mörk.. Varför ha en del alldeles röda ben? Och så långa? Den på avstånd skymtande fisktärnan har mycket, mycket kortare ben. Men det kanske är tur; det skulle väl bli ganska sladdrigt om den måste dyka från hög höjd med ett par alldeles för långa ben.
Nu några dagar senare har brushanar anlänt. Ännu har inte hannarnas spektakulära parningsdräkter vuxit ut.
Ett par kentska tärnor satt och verkade mycket förälskade på en sten. Oupphörligt begravde de näbbarna i varandras halsgropar - eller tolkar jag det fel? Hade de riktigt välsmakande parasiter i fjädrarna? Det såg rart ut i alla fall.
En kricka, hane, letade mat i samma pöl som skogssnäppan, presenterad i ett tidigare inlägg.
Stillhet, natur (-lighet) men ingen riktig tystnad i ständiga blåsten. De bruna och gröna inslagen på huvudet lyste.
Solen gick ner en stund efter kl 20.00. Kvällsljuset är absolut obetalbart; det rymmer så mycket: en hel dags erfarenheter, ett rödaktigt skimmer som förlänar naturen ett förlåtande vemod och sist men inte minst en förhoppning om gryningen, morgondagens löftesrika budbärare. Det är bara Morris som har annat i nosen och det vill jag helst inte tänka på där hans stretar i kopplet efter intressanta tuvor.
Vår, äntligen
Påskaftonens final var den stora påskelden vid Glommens sten. Det var bra väder med sydliga vindar, som gjorde att röken drog ut över havet och gick iland först i Varberg. Host, host.
Nu har värmen blivit påtaglig. Gräsklipparen känner väl på sig att snart är det dags.
Idag for Lilia och jag till Påarp, strax söder om Halmstad, för att försöka se en vitnackad svärta, som funntis där ett par dar. Lilias nya medicin har ökat rörligheten och vi kunde gå ända ner till stranden. Ett myller av ejder, knipa, sjöorre och svärta var anslående. Strax innan vi kom ner till den lilla gruppen skådare, lyften hela vattenspegeln - mäktigt. Kanske var det fjällvråken som skrämt upp dem? Sen var det natuligtvis bara att försöka gå igenom hela faunan stycke för stycke och leta rätt på den vitnackade. Skådargrannen hittade den först; det var bara lite klurigt att avgöra exakt var den befann sig.
- Strax intill de två sjöorrarna som simmar åt vänster, gick inte att tolka i myllret. Men så lyste den vita nackfläcken till:
På mellan 500 och 600 meters håll får man vara tacksam att det blir såpass i alla fall, med värmedaller och lite dis i luften. Näbben är också en viktig indentifieringspunkt tillsammans med den lysande vita fläcken i pannan.
Morris väntade på oss och ville bara att få komma ut och röra sig. Under vår strandpromenad stötte vi på denna ståtliga tupp:
I träden blommar det, här är gransångarna på jakt efter insekter.
Nu har värmen blivit påtaglig. Gräsklipparen känner väl på sig att snart är det dags.
Idag for Lilia och jag till Påarp, strax söder om Halmstad, för att försöka se en vitnackad svärta, som funntis där ett par dar. Lilias nya medicin har ökat rörligheten och vi kunde gå ända ner till stranden. Ett myller av ejder, knipa, sjöorre och svärta var anslående. Strax innan vi kom ner till den lilla gruppen skådare, lyften hela vattenspegeln - mäktigt. Kanske var det fjällvråken som skrämt upp dem? Sen var det natuligtvis bara att försöka gå igenom hela faunan stycke för stycke och leta rätt på den vitnackade. Skådargrannen hittade den först; det var bara lite klurigt att avgöra exakt var den befann sig.
- Strax intill de två sjöorrarna som simmar åt vänster, gick inte att tolka i myllret. Men så lyste den vita nackfläcken till:
På mellan 500 och 600 meters håll får man vara tacksam att det blir såpass i alla fall, med värmedaller och lite dis i luften. Näbben är också en viktig indentifieringspunkt tillsammans med den lysande vita fläcken i pannan.
Morris väntade på oss och ville bara att få komma ut och röra sig. Under vår strandpromenad stötte vi på denna ståtliga tupp:
I träden blommar det, här är gransångarna på jakt efter insekter.
Påsk är också familjesamling
Påsklovet går mot sitt slut och allt jag tänkt göra har övergått i allt jag inte hann med. Nationella prov i svenska kan dock ta flera veckor på sig innan de blir rättade, har jag hört. Vissa saker går dock snabbt att göra, som att fixa trädgården. Ett par hundralappar och ett antal penséer mm, är ganska lätt att hantera. Man märker omedelbart förändringen och trädgårdens lyses upp. Dessutom är sista skriket att sätta färgade fjädrar i div trän och buskar. T.o.m på kyrkogården förekommer dessa prydnader ( Harplinge), där jag hade slagit mig ner vid den konstfärdigt konstgjorda bäck, som där skänkte den trötte vandraren lisa. (Nu undrar säkert någon vilken Lisa det var man fick till skänks. Ordet 'lisa' betyder dock nåd, ynnest och glädje, något som säkert kan glädja alla Lisor och de med dessa förmälda). Lilia var samtidigt i det närbelägna församlingshemmet och underhöll med körsång. Hade jag haft ett minneskort i kameran skulle jag visat de ståtliga befjädrade träden.
'Det är dåligt med fåglar' brukar vi säga till varandra, Klas Göran och jag, och samtidigt beklaga att vi inte befunnit oss på det ena eller andra stället där våra skådarvänner sett vitnackad svärta eller amerikansk sjöorre. Och Svalans kommentardel var avstängd när jag lade ut denna märkvärdiga trut häromdagen:
Den står helt nära en stor havstrut och är knappt hälften så stor och har gula ben. Näbben har ett svart band och bakom det har undernäbben en röd fläck. Det syns dålig på denna digiskoperade bild. I Malling Olsens och Larssons bok Gulls ... finns en bild som på pricken liknar denna fågel: 'Steppe Gull' (Caspian Gull ssp. barabensis) [bild 467 på s 336]. Men här förefaller en större diskussion ta över. Om det nu var en sådan 'kaspisk' trut jag såg i Brevik vet jag inte. Den som har något att säga i frågan får gärna höra av sig.
Ett stjärtandspar finns i Korshamn.
Gransångare har varit synlig ett par tre dagar i närheten. Febrilt har de tre fåglarna flugit från gren till gren för att leta insekter och därmed vara svåra att få på bild. Men några lyckade 'plåtar' blev det:
Men så blev det påskafton och alla barnen och barnbarnen kom hem. Det blev några timmars stilla fröjd där de duktiga döttrarna på olika sätt bidragit till lunchen. David reste många mil för att hälsa på och stannar över natt.
Men gladast blev nog Lilia för det firande hon fick vara med om: att en gammal erfaren professor tagit sig an henne sjukdom och att den nya medicinen redan efter en vecka kommit att ge henne större rörlighet och därmed hopp.
Det är som att komma ut i ljuset igen. Det tar sex veckor innan full effekt kan uppnås men vi ser fram emot läkarrlöftet:
- Till midsommar kan du dansa kring midsommarstången igen.
'Det är dåligt med fåglar' brukar vi säga till varandra, Klas Göran och jag, och samtidigt beklaga att vi inte befunnit oss på det ena eller andra stället där våra skådarvänner sett vitnackad svärta eller amerikansk sjöorre. Och Svalans kommentardel var avstängd när jag lade ut denna märkvärdiga trut häromdagen:
Den står helt nära en stor havstrut och är knappt hälften så stor och har gula ben. Näbben har ett svart band och bakom det har undernäbben en röd fläck. Det syns dålig på denna digiskoperade bild. I Malling Olsens och Larssons bok Gulls ... finns en bild som på pricken liknar denna fågel: 'Steppe Gull' (Caspian Gull ssp. barabensis) [bild 467 på s 336]. Men här förefaller en större diskussion ta över. Om det nu var en sådan 'kaspisk' trut jag såg i Brevik vet jag inte. Den som har något att säga i frågan får gärna höra av sig.
Ett stjärtandspar finns i Korshamn.
Gransångare har varit synlig ett par tre dagar i närheten. Febrilt har de tre fåglarna flugit från gren till gren för att leta insekter och därmed vara svåra att få på bild. Men några lyckade 'plåtar' blev det:
Men så blev det påskafton och alla barnen och barnbarnen kom hem. Det blev några timmars stilla fröjd där de duktiga döttrarna på olika sätt bidragit till lunchen. David reste många mil för att hälsa på och stannar över natt.
Men gladast blev nog Lilia för det firande hon fick vara med om: att en gammal erfaren professor tagit sig an henne sjukdom och att den nya medicinen redan efter en vecka kommit att ge henne större rörlighet och därmed hopp.
Det är som att komma ut i ljuset igen. Det tar sex veckor innan full effekt kan uppnås men vi ser fram emot läkarrlöftet:
- Till midsommar kan du dansa kring midsommarstången igen.