Farväl, gamle vän ...

Så fick då Morris äntligen vila efter femton år, fyra månader och tio dagar. Det är en ovanligt lång levnad för en storpudel. Den 5 aug strax efter kl 13.00 somnade han in under en erfaren veterinärs kunniga händer. Det var en gripande ceremoni, stillhet och värdighet präglade den.

Att det kunde gå så fort utför med den glade kamraten var svårt att acceptera. Visserligen har hans bakben av och till varit darriga och ofta nog har han fått lägga sig ner och vila för att orka hem efter promenaden. Men dagen innan var han rent av lekfull och visade inte mer än "normala" trötthetssymtom. Men natten blev svår.

I förtvivlade försök att komma upp på benen väckte han oss. Det tog ett par timmar att få honom lugn och



igen och vi kunde fortsätta försöka sova. Morgonen efter var han inte intresserad av någonting, varken köttbullar eller vatten. Han ville inte ens försöka resa sig. Inte ett ytterligare plågsamt tillfälle skulle få drabba honom. Veterinären hade tid i Varberg.  Emily, Lilia och jag, hans närmaste familj, var med.

Nu sörjer vi, berättar små anekdoter om Morris' olika hyss för varandra, tittar i album och minns den blida vän som påverkat våra liv allra mest under dessa femton underbara "hundår". Han har lärt oss något nytt om trofasthet och kärlek.

Tack Morris! Vila i frid. Alltid kommer du att följa oss i våra minnen.



Kommentarer
Postat av: Lilia Sellman

Maurice- älskad, saknad.



Maurice var en storpudel, och han blev 15 år och nästan 5 månader. I julas fick han en svulst i tandköttet, den växte och var till slut stor som ett hönsägg. Samtidigt visade han tecken på att bakbenen inte orkade bära honom, och i morse ville eller kunde han inte resa på sig. Han ville bara sova. Vi rådgjorde med veterinären som förordade att han skulle få somna in.

Maurice var som alltid mild och tillitsfull- han låg i bilen och flämtade,men ville inte äta eller dricka någonting.

Han bars ut ur bilen och sedan gick han en liten runda med husse och lillmatte, innan han satte sig och lade sig ner

Två unga damer kom ut och hämtade honom, lade honom på en bår och bar in honom i ett litet rum. Där fick han en kanyl i benet. Han sade inte ett ljud, men han såg på oss som satt hos honom, och vred på huvudet tills han fick syn på husse, som stod där. Vi tackade honom för hans vänskap och kärlek, och jag sade ”Det går bra , det ordnar sig Maurice” som jag brukar säga när det är kris.

Efter en kort stund somnade han , och efter ytterligare någon minut stannade hans hjärta.



Husse och lill- matte grät mycket, men jag kan inte gråta. Vi kom hem till ett tomt hus, och tomheten är så otroligt påtaglig. Vi talar om Maurice hela tiden. De andra gråter, men ännu har jag inte några andra känslor än denna isande saknad.



2010-08-07 @ 13:30:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback