Isande nordan
Vintern visar sig i form av nordanvind, hög klar luft, man ser obegränsat långt och man tror sig besitta en högre form av klarsyn i detta väder. Självbedrägeriet ligger ständigt på lur och man narras att tro mer om sin förmåga än vad man har förmåga till.
En del fåglar har trotsat kylan länge nog; igår såg jag ett par ladusvalor som pilade genom luften. Men troligen finns det en hel del insekter kvar. Det är dock långt till Afrika. En som brukar stanna kvar under vintern är gärdsmygen. Ett par av dem fanns i det yviga videbuskaget tillsammans med bofink, steglits, blåmes, talgoxe, grönfink och troligen den gransångare som jag såg där förra veckan. Eller är denna fågel också en flyttande gärdsmyg, som bara sökt sig lite längre söderut?
På Morups tånge harjag inte varit på ett tag. Därför kändes det lite lyxigt att få ha hela Korshamn för sig själv i en dryg timme. Några uttröttade vadare satt och sov på några stenar, andra åter letade frenetiskt efter småkryp att äta. En av de fyra myrspovarna jag såg putsade sig ordentligt innan den återgick till att värma näbben under
vingen. Även ett par kustpiare delade vilan och stod blickstilla under den tid jag var där.
Endast en liten handfull kärrnsäppor, fyra för att vara noga, genomsökte strandens alla skrymseln efter ätbart. Att dömma av deras otroligt snabba plockrörelser borde det ha varit en hel del. Efter att ha smugit mig fram så omräkligt det nu gick - och fått en massa bilder - prövade jag att gå lite mer oförsiktigt fram mot dem. Men de verkade inte ta någon notis om mig, jag kunde ha varit en isbjörn, en ren eller vad de nu kan ha sett för större djur på sin barndoms tundra. Människofruktan kände de tydligen inte till.
Ett par av dem har kommit något längre i att rugga till vinterdräkt: här finns betydligt mer grått i fjäderdräkten.
En liten ängspiplärka dök upp i de täta tångbankarna som stormen vräkt upp. Här gällde det dock att röra sig långsamt och metodiskt, en oförsiktig rörelse och den lilla fågeln skulle försvinna.
Nu gäller det att låta sig fångas av sömnen. Man stoppar näsan under duntäcket och sover drömlöst.
En del fåglar har trotsat kylan länge nog; igår såg jag ett par ladusvalor som pilade genom luften. Men troligen finns det en hel del insekter kvar. Det är dock långt till Afrika. En som brukar stanna kvar under vintern är gärdsmygen. Ett par av dem fanns i det yviga videbuskaget tillsammans med bofink, steglits, blåmes, talgoxe, grönfink och troligen den gransångare som jag såg där förra veckan. Eller är denna fågel också en flyttande gärdsmyg, som bara sökt sig lite längre söderut?
På Morups tånge harjag inte varit på ett tag. Därför kändes det lite lyxigt att få ha hela Korshamn för sig själv i en dryg timme. Några uttröttade vadare satt och sov på några stenar, andra åter letade frenetiskt efter småkryp att äta. En av de fyra myrspovarna jag såg putsade sig ordentligt innan den återgick till att värma näbben under
vingen. Även ett par kustpiare delade vilan och stod blickstilla under den tid jag var där.
Endast en liten handfull kärrnsäppor, fyra för att vara noga, genomsökte strandens alla skrymseln efter ätbart. Att dömma av deras otroligt snabba plockrörelser borde det ha varit en hel del. Efter att ha smugit mig fram så omräkligt det nu gick - och fått en massa bilder - prövade jag att gå lite mer oförsiktigt fram mot dem. Men de verkade inte ta någon notis om mig, jag kunde ha varit en isbjörn, en ren eller vad de nu kan ha sett för större djur på sin barndoms tundra. Människofruktan kände de tydligen inte till.
Ett par av dem har kommit något längre i att rugga till vinterdräkt: här finns betydligt mer grått i fjäderdräkten.
En liten ängspiplärka dök upp i de täta tångbankarna som stormen vräkt upp. Här gällde det dock att röra sig långsamt och metodiskt, en oförsiktig rörelse och den lilla fågeln skulle försvinna.
Nu gäller det att låta sig fångas av sömnen. Man stoppar näsan under duntäcket och sover drömlöst.
Kommentarer
Trackback