Räven raskar över isen

Lilia och jag tar ibland en promenad ut till Morups Tånges utsida där vi dricker kaffe. Hittills har de nordliga vindarna gett oss medvind på utvägen. Morris älskar att ha både husse och matte med sig i flocken. När matte behöver vila lite är han så uppmärksam; ingen får lämnas det minsta efter. På återvägen lyfter alla trutar under visst larm. En rovfågel? Ivrig spaning - men så ser vi den, räven, som går i det isiga grunda vattnet där tidigare det varit så mycket fåglar.

Men var det inte en räv som Nils Holgersson kom i delo med en av de första nätterna med vildgässen?

Från Project Runeberg finns hela historien att läsa: http://runeberg.org/nilsholg/    Här är ett litet utdrag där Nils räddar vildgåsen ur rävens käftar.

Natten

Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting att lita på. Mitt i natten flyttade sig den landlösa isskorpan på Vombsjön, så att den på ett ställe kom att stöta intill stranden. Det hände sig nu, att Smirre räv, som då för tiden bodde på östra sidan om sjön i Övedsklosters park, fick syn på det stället, när han var ute på sin nattjakt. Smirre hade sett vildgässen redan på kvällen, men han hade inte vågat hoppas att kunna komma åt någon av dem. Han begav sig nu genast ut på isen.

När Smirre var vildgässen helt nära, råkade han att halka, så att hans klor skrapade mot isen. Gässen vaknade och flaxade med vingarna för att kasta sig upp i luften. Men Smirre var dem för snabb. Han slungade sig framåt, som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet och rusade tillbaka mot land igen.

Men denna natten voro inte vildgässen ensamma ute på isen, utan de hade en människa ibland sig, så liten hon än var. Pojken hade vaknat vid det att gåskarlen hade slagit med vingarna. Han hade fallit ner på isen och blivit sittande yrvaken. Han hade ingenting förstått av all oron, förrän han hade fått se en liten lågbent hund springa bort över isen med en gås i munnen.

Pojken skyndade genast efter för att ta gåsen från den där hunden. Han hörde nog, att gåskarlen ropade efter honom: "Akta dig, Tummetott! Akta dig!" Men pojken tyckte, att en så liten hund behövde han väl inte vara rädd för, och stormade åstad.

/ - - - /

Men pojken sprang så fort, att han tyckte, att de tjocka bokarna gledo baklänges förbi honom, och han vann på Smirre. Äntligen var han honom så nära, att han fick fatt i svansen. "Nu tar jag gåsen ifrån dig ändå," ropade pojken och höll emot, så mycket han kunde. Men han hade inte kraft nog att hejda Smirre. Räven ryckte honom med sig, så att det torra boklövet yrde omkring honom.

Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som förföljde honom. Han stannade, lade ner gåsen på marken och ställde sig på henne med framfötterna, för att hon inte skulle flyga sin väg. Han skulle just till att bita av henne strupen, men dessförinnan kunde han inte låta bli att retas lite med parveln. "Skynda dig bort och klaga för husbonden, för nu biter jag ihjäl gåsen! sade han.

Den, som blev förvånad, när han såg vilken spetsig nos och hörde vilken hes och arg röst den hunden hade, som han hade förföljt, det var allt pojken. Men han blev så förargad också över att räven gjorde narr av honom, att han inte tänkte på att bli rädd. Han grep fastare om svansen, tog spänntag mot en bokrot, och just som räven höll gapet över gåsens strupe, ryckte han till, allt vad han förmådde. Smirre blev så överraskad, att han lät sig dras baklänges ett par steg, och vildgåsen blev fri. Hon flaxade tungt uppåt. Hon hade ena vingen sårad, så att hon knappast kunde bruka den, och därtill kom, att hon ingenting såg i nattmörkret i skogen, utan var så hjälplös som en blind. Hon kunde därför inte hjälpa pojken på något sätt, utan hon sökte sig upp genom ett hål i grentaket och flög ner till sjön igen.

Selma hon kunde hon ... Aldrig blir väl en geografibok så spännande som Nils Holgerssons underbara resa!



Och visst finns det feta byten - om man bara lyckas smyga sig tillräcklligt nära. Kanske skulle denna späda knölsvan smaka Smirre? 



Men naturen har sina väktare. Tornfalken, uppflugen i en telefonstolpe, håller uppsikt fast kanske mest för att få ett eget byte, en mus om än aldrig så liten. Men dålig falk får dålig mus - för att nu alludera på Shakespeare. Och då rakt ingen så ful ankunge som denna svan.



Men tro nu inte att vi bara är ute på Morups tånge och vandrar. I torsdags den 10 dec var det dags för Helsingborgs konserthus. Berlioz' Les Francs-juges och Adolf Wiklunds pianokonert nr 2 i h-moll föregick "Beethovens femma". Nu var även SR på plats med sina mikrofoner och direktsände hela föreställningen. Andrew Manze, chefsdirigenten därstädes, dirigerade. Nu går det att lyssna på
hela härligheten i efterhand genom  trettiodagarsarkivet. Konserten inleds med samtal med bl.a. Andrew Manze.

Så har vi också hunnit med ett julbord i söndags på Örenäs slott i Glumslöv tillsammans med Anna m familj och Emily och Hannu. Kan detta vara början på en ny tradition? Sanningen att säga har Lilia och jag inte ätit något julbord annat än i "tjänsten" - och det är väl mest jag gjort det i så fall - även om jag avstått från denna jullunch de senaste åren och kommer att göra så även i år.

Min "tåglunch" består av några ostbitar och tre skivor lufttorkad skinka. Sen är jag mätt i några timmar. Efter ett julbord borde man kunna hålla sig i åtminstone tre dar.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback