November, vart tar du vägen?
Mörkret kommer tidigt om eftermiddagarna nu. Trots att jag är ganska lyckligt lottad som kan lämna mitt jobb för att ta 13.35-tåget hem, hinner man inte med mycket innan mörkret faller. Jag tänker förstås på fågelskådningen.
Förra veckan var en jobbig vecka: två av kvällarna var det utvecklingssamtal. Den institutionen verkar inte fylla någon viktigare funktion. De fyra mammor med vidhängande döttrar som kom, ville - och fick - höra hur duktiga deras ungdomar är. Jag är inte ironisk, det är deras rätt. Men de andra, som kanske behövt ett ord på vägen, dök aldrig upp, de var inte ens föranmälda. Men det blev väl någon nytta gjord när man hade tid från 13 till 19. Eftersom jag hade bilen på onsdagen kunde jag åka bort till KK kyrka och fira mässa kl 18.00.
På torsdagen var vi i konserthuset där det moderna tonspråket dominerade: Dvoraks Te Deum, Eliassons Symfoni nr 4 (uruppförd tidigare i år) och så till sist Janáceks Glagolitisk mässa, den gammalslaviska. Tjeckiska filharmoniska kören från Brno (68 personer stark) sjöng både Te Deum och mässan. Gammalslaviska är svårt! Texten fanns förvisso på lösblad men den gick egentligen inte att följa. Dan fanns dock parallellt på svenska.
Jag upphör dock aldrig att förundra mig över dessa orkestermedlemmar som kan lära in vad på mig verkar fullkomligt osannolika tonföljder. Inte minst Eliassons symfoni. Men den måste höras. Och även om man inte känner igen så mycket av tonspråket, bär det ändå med sig så mycken musikalisk inspiration att den räcker länge. Mario Venzago är en mycket skicklig dirigent.
Sedan i lördags har en förkylning drabbat mig - trötthet och ont i halsen. Kanske mot bättre vetande har jag tagit mig till skolan med min ovanligt hesa röst. Det har dock redan blivit bättre. Nu har även Lilia fått sin beskärda del av det som började hos Emily. Ett av hennes marsvin, Baghera, har avgått med döden. Det finns numer begravt i ett påskägg strax intill en rosenbuske i trädgården. Frid över dess minne. Tyvärr förekommer Baghera inte på bild.
I Särö hade vi en trogen gäst vintrarna igenom - rödhaken. Här har jag ännu inte sett så många småfåglar men det beror kanske på att de redan har goda matställen bland den lite äldre bebyggelsen. Det tar tid att etablera fågelkontakter.
Förra veckan var en jobbig vecka: två av kvällarna var det utvecklingssamtal. Den institutionen verkar inte fylla någon viktigare funktion. De fyra mammor med vidhängande döttrar som kom, ville - och fick - höra hur duktiga deras ungdomar är. Jag är inte ironisk, det är deras rätt. Men de andra, som kanske behövt ett ord på vägen, dök aldrig upp, de var inte ens föranmälda. Men det blev väl någon nytta gjord när man hade tid från 13 till 19. Eftersom jag hade bilen på onsdagen kunde jag åka bort till KK kyrka och fira mässa kl 18.00.
På torsdagen var vi i konserthuset där det moderna tonspråket dominerade: Dvoraks Te Deum, Eliassons Symfoni nr 4 (uruppförd tidigare i år) och så till sist Janáceks Glagolitisk mässa, den gammalslaviska. Tjeckiska filharmoniska kören från Brno (68 personer stark) sjöng både Te Deum och mässan. Gammalslaviska är svårt! Texten fanns förvisso på lösblad men den gick egentligen inte att följa. Dan fanns dock parallellt på svenska.
Jag upphör dock aldrig att förundra mig över dessa orkestermedlemmar som kan lära in vad på mig verkar fullkomligt osannolika tonföljder. Inte minst Eliassons symfoni. Men den måste höras. Och även om man inte känner igen så mycket av tonspråket, bär det ändå med sig så mycken musikalisk inspiration att den räcker länge. Mario Venzago är en mycket skicklig dirigent.
Sedan i lördags har en förkylning drabbat mig - trötthet och ont i halsen. Kanske mot bättre vetande har jag tagit mig till skolan med min ovanligt hesa röst. Det har dock redan blivit bättre. Nu har även Lilia fått sin beskärda del av det som började hos Emily. Ett av hennes marsvin, Baghera, har avgått med döden. Det finns numer begravt i ett påskägg strax intill en rosenbuske i trädgården. Frid över dess minne. Tyvärr förekommer Baghera inte på bild.
I Särö hade vi en trogen gäst vintrarna igenom - rödhaken. Här har jag ännu inte sett så många småfåglar men det beror kanske på att de redan har goda matställen bland den lite äldre bebyggelsen. Det tar tid att etablera fågelkontakter.
Kommentarer
Trackback