Polarsirkelen
Färden går vidare. Geirangerfjorden med sina Sju systrar, vattenfallen som sprider sina vattenslöjor från mycket hög höjd är målet. Kilometerhöga fjordsidor omger oss när vi stävar allt längre in i fjordriket, och så är vi där, vi lämnar den mycket långa Sunnylvsfjorden för att längst in vika av till vänster, in i Geirangerfjorden. Och där, där faller vattnet i ljusa ridåer ur sju källor.
En stormvind grep tag i oss - fallande vindar från fjällplatåen ovanför oss pressades samman i den trånga fjorden. Tillsammans med andra fartyg gav sirenerna hals - mistlurarna brölade öronbedövande och de sjöfarande odysseusexpeditionerna hälsade varandra. Fast jag hade föredragit Grieg, kanske med världens starkaste högtalare och med förstärkare på några GB watt, det hade varit en passande hyllning till den natur Norge antagligen är ensamt om. I sanningens namn inträffade detta redan dag två men så här efteråt flyter alla minnen samma och det är lite lurigt att hålla isär nästan 3000 bilder med Canon och några hundra med Contaxen.
Jag gissade 11 sekunder fel. Tävlingen gick ut på att gissa i vilket ögonblick vi passerade polcirkeln. Vi hade fått en dryg timmes intervall att gissa inom. Kl 07.13.35 gick vi över linjen, jag gissade på 07.13.24. Tredje pris var så obetydligt att det inte ens är värt att nämnas. Men det var en kul grej. I god tid stod alla 700 passagerarna ute på de olika däcken och spanade. Så dök det första märkliga berget upp: Hestmannøy med sin märklliga siluett:
568 m ö h skjuter berget upp. Men för att vi riktigt ska veta att nu har polcirkeln nåtts, finns ett monument på en klippa i havet strax intill:
De långa kvällarna där vi sett solen gå ned för att strax därefter komma upp igen, blev nu ännu längre. alla ville se midnattssolen vid midnatt, och midnatt inträffar ju inte förrän 01.00 när man har sommartid. Men nån gång måste man gå till sängs. För att se det man sov bort måste man åka resan åt andra hållet. Vi jobbar på det!
Fler bilder finns här!
En stormvind grep tag i oss - fallande vindar från fjällplatåen ovanför oss pressades samman i den trånga fjorden. Tillsammans med andra fartyg gav sirenerna hals - mistlurarna brölade öronbedövande och de sjöfarande odysseusexpeditionerna hälsade varandra. Fast jag hade föredragit Grieg, kanske med världens starkaste högtalare och med förstärkare på några GB watt, det hade varit en passande hyllning till den natur Norge antagligen är ensamt om. I sanningens namn inträffade detta redan dag två men så här efteråt flyter alla minnen samma och det är lite lurigt att hålla isär nästan 3000 bilder med Canon och några hundra med Contaxen.
Jag gissade 11 sekunder fel. Tävlingen gick ut på att gissa i vilket ögonblick vi passerade polcirkeln. Vi hade fått en dryg timmes intervall att gissa inom. Kl 07.13.35 gick vi över linjen, jag gissade på 07.13.24. Tredje pris var så obetydligt att det inte ens är värt att nämnas. Men det var en kul grej. I god tid stod alla 700 passagerarna ute på de olika däcken och spanade. Så dök det första märkliga berget upp: Hestmannøy med sin märklliga siluett:
568 m ö h skjuter berget upp. Men för att vi riktigt ska veta att nu har polcirkeln nåtts, finns ett monument på en klippa i havet strax intill:
De långa kvällarna där vi sett solen gå ned för att strax därefter komma upp igen, blev nu ännu längre. alla ville se midnattssolen vid midnatt, och midnatt inträffar ju inte förrän 01.00 när man har sommartid. Men nån gång måste man gå till sängs. För att se det man sov bort måste man åka resan åt andra hållet. Vi jobbar på det!
Fler bilder finns här!
Kommentarer
Trackback