När blir man den man är?
Jag har alltid föreställt mig att när man blir vuxen och stor, då kommer man att vara en helt annan. De vuxna man betraktade när man själv var tonåring, var i vilket fall som helst helt annorlunda än man själv. Det var inte svårt att karaktärisera de äldre, vare sid det nu var föräldrar, lärare eller bara grannar i trappuppgången. Och så sitter man här med precis samma uppsättning tankar och förhoppningar, ja, faktiskt, som när man var gymnasist. Eller är det bara så att man bara inte mognat ett skvatt, till skillnad från alla andra? Att man fortfarande är lika barnslig som man var då, för 45 år sedan eller så?
Så får man anledning att tänka igenom sitt liv. Blev man vuxen när man tog studenten? Den tiden med dess fester var nog inte vuxenbefrämjande, skulle jag säga. Visserligen var det inget gäng som drack öl, spydde och bar sig åt, men vuxna, det var vi nog inte det minsta. Eller var det under lumpartiden? Bara för att man fick lära sig marschera, skjuta ihjäl en fiende på 200 m håll och skydda sig med gasmask - blev man vuxen då? Man kan inte se sig själv utifrån så bra men jag minns mina lumparkompisar, dem jag fotograferade med min Ilford Sportsman och som jag kan titta på när som helst, om jag tänker på dessa glada gossar då förminskas ordet vuxenlivet så h är, det blir såå litet, så litet, så litet. Där var det å andra sidan en tapper skara som söp friskt och skröt med sina erövringar. Men inte var det särskilt vuxet, nej barnsligare än så finns inte. Det var oftast pinsamt - eller var det då jag blev allt vuxnare, i smyg, fast jag inte ville eller förstod det?
Eller var det när man var förlovad? Ja, det måste väl ändå inneburit en avsevärd förändring. Hmmm, gamla kärleksbrev från den tiden var väl inga barnböcker precis, men det barnsliga tilltalet, de fåniga orden, ja allt pekade på något annat än vuxet, moget, eftertänksamt och allvarligt. Men det var kul! Underbart, helt enkelt. Ju barnsligare, desto bättre. Det är kanske inte en tid man får tillbaka på samma sätt, allt blir ju annorlunda, men minnena friskar upp och väcker en barnslig förtjusning.
Nå, blev man vuxen nu när man blivit pappa - ett antal gånger? Näe, då rakt inte. Nu måste man ju leka med sina barn, läsa barnböcker för dem, hitta rätt i sagoboken, bete sig som ett barn till 110 %. När jag hör unga föräldrar tala om sina barn och vad de gör, kan jag tycka att det allt låter lite barnsligt. Men om jag själv med mina barnbarn ska spela spel, lägga pussel eller om de låter mig läsa för dem, då väcks barnet till liv inom mig med full kraft.
Jaha, kanske man blev vuxen under universitetsstudierna? Ja, kanske, men det var inget man tänkte på. Möjligen var det att jag rökte pipa på den tiden och det var säkert vuxet. Mitt första möte med tobaken var väl i 13-årsåldern, när en kompis hade skaffat två Robin Hood, en cigarett från ett tidigt 50-tal. Gud så mycket hosta, sådan blekhet, sådant illamående. Adeloecensen hade sitt pris.
Nu när jag i efterhand funderar över vilka förebilder man hade, som tänker jag gärna på alla de filmer man såg under tonårstiden. Det var mattinéfilmer på Saga, Sofiagatan, Flamman eller Redbergsården. Östra bio fanns också i hörnet Redbersgvägen - Bondegatan. Där var det ofta cowboyfilmer man såg. Då var det stora farbröder som red, slogs och sköt på varandra. Men det var väl lite för speciellt för att man skulle ta efter. Då var det större verkningsgrad på andra filmer, thrillers eller deckare. Men det mest vuxna som ingick i dessa filmer, var att karaktärerna drack drinkar, kedjerökte och gick på fina restauranger eller nattklubbar och lyssnade på Ella Fitzgerald. Nattklubbsbiten var på något sätt så fullkomligt otänkbar och främmande, att man inte ens kom på idén att man skulle gå dit. Inte som gymnasist, knappast som student (sakande pengar) och inte som nygift - då behövde man ju inte.
Så när jag nu inväntar min 64:e födelsedag är jag rent av tacksam över att jag aldrig blev vuxen. Jag känner mig inte ett dugg som en fuskpensionär, jag känner mig - om inte som sjutton - så i alla fall snarare under än över det dubbla. Strindberg har frågat sig vem som stängde in denne yngling i detta bräckliga fodral. Då var också 60+. Och vem minns inte hans hemliga förlovning med den mycket unga Fanny Falkner, dottern till det värdpar som han hyrde hos sina sista år i "Blå tornet"?
Min svärmor kände sig som en ung flicka, berättade hon, och då var hon över 90. Det är nog så att vi alltid bär barnet inom oss, att vårt sanna jag fortsätter att vara det barn vi var en gång men att de yttre förutsättningarna ändras. Kanske är vuxenblivandet bara en kuslig insikt om att man måste inse sin begränsning? Ett barn inser inte annat än att allt är möjligt och handlar därefter. En vuxen inser att det mesta som barnet - eller ynglingen - eller den unga flickan - vill, är omöjligt, ju äldre desto omöjligare!
Nu ska jag skala potatis och fixa kaffe åt min fru, hon som ibland påminner mig om att jag ännu bara är elva år. Det kanske man tacksamt ska notera.