Varför blir man aldrig
Dagen började tidigt med en sjumilaresa genom sjumilaskogen. Lilia hade beställt ett par superinlägg som skulle hämtas långt in i de halländska skogarna. Vi skulle vara framme nio och började därför före åtta. Självklart körde vi fel. Det gick inte att ha bråttom heller. Visserligen stog termometern på +6 grader här hemma men ovanför Vessigbrou gnistrade det i asfalten och sen var det isgata hela vägen. Vid en korsning var vi tveksamma om vi skulle ta till höger eller vänster eller möjligen köra rakt fram. Rakt fram hade varit bättre, då hade vi kommit rakt på den lilla avtagsvägen, men vi körde höger. Vi kände inte riktigt igen oss. Det gick visserligen uppför, skogen stod tät på bägge sidor, så långt var allt rätt. Men vi kom inte fram ... Det var då tanken på posten dök upp. Tänk om detta hade skickats på posten, hade man möjligen sluppit
1) gå upp alldeles för tidigt
2) väcka den stackars hunden ur hans sköna drömmar
3) köra ca 15 mil
4) köra vilse
5) riskera att köra av vägen minst fyra gånger pga. halkan?
Det är bara att hoppas att dessa inlägg till de älskade fötterna blir bra, åtminstone så bra att de motsvarar våra gemensamma omsorger och priset ...
En vänlig dam visade hur nära vi egentligen var. Men det var en vacker utflykt. Halland från insidan eller issidan, om man så vill, skulle man kunna säga. Leende bygder blänkte fram mellan skogarna och hemvägen gick ju ändå mest utför. Jag tror inte vi hade cyklat den här rundan, för en runda blev det. Hemvägen hade väl gått an, men de långsamt stigande motluten är förrädiska.
Morris skulle klippas och det bar iväg till Elisabeth. Två timmar blev det och för mig kom Getteröns fågeldammar på första plats. Men det var nästan noll och intet. Förutom de allestädes närvarande trutarna, kunde stamgästerna beses - elva gråhägrar. Men jag har sett som mest sexton hägrar på Bastholmen i Skörvallaviken i Särö. En salskrake var där också, men det var ju ingenting mot Särös dussintals med dessa skrakar förra vintern. Det blev paj dock uppe på caféet och en liten pratstund med Calle bakom disken och en skådare med rejäla doningar, ett 500 mm tele plus 2X extender. Jag åhörde dess lovsång stående. Samtidigt är jag glad över att det inte var dragracing vi pratade om. Då hade jag fått sätta in åtminstone en V8 på 450 hästar till för att åstadfkomma samma riv i asfalten.
Morris had made division of himself, (fritt Shakespeare, Trettondagsafton). Den ena halvan låg på golvet i form av hans ulliga gulliga päls och den andra kom utspringande på smala kalvben och med endast millimetrar med "päls". Nakenhund hade passat bättre. Men han gillar det. Bara vi tar på trenchcoaten nästa gång det blåser eller regnar. Men eftersom det gör det konstant, borde han ha på regnrocken jämt, faktsiskt. Och så kommer han att proppsa på att ligga i min säng.
För övrigt missade jag alla gästande chicks i Glommens hamn: skärsnäppa (bilden är tagen tidigare men så ser den ut) och på Tången sandlöpare och snösparv. Men jag gick i alla fall dit. Mina nya gore-texpjuck håller för de djupast vattenpölar, det vet jag nu. Efter ett ivrigt fotande på fåglar som rundade udden fick jag ändå ett napp, kanske var jag ensam om att se två sjöorrar i högfart, lågt över vattnet, på väg att runda udden. Men det hade jag inte kunnat veta förrän jag satt hemma och bearbetade alla foton. Där var två som inte var de vanliga storskarvarna eller ejdrarna. Det var faktiskt sjöorrar.
Några storskrakar fick också med mig i bagaget.
En afton med melodifestival - jojo, chipsen var goda och dippet också. Emily fnös och gick in på sitt rum och exekverade en egen medlodifestival. Under slutfasen uppstod en hjärnornas kamp: Lilia ville zappa på egen hand och jag ville se Mr Bean byta till badbyxor utan att först ta av sina långbrallor. Det blev en kompromiss, Morris ville gå ut, jag fick sjappa och Lilia zappa. Salomoniskt.
Och nu sitter jag här. Lilia verkar zappa ännu, Morris har bytt liggplats, Emily tittar väl på någon långfilm och jag bloggar: På ett sätt liknar jag väl grävlingarna eller vad det nu var för djur som sprätt upp en massa högar på sula-madammens gräsmattor. Möjligen kan någon hitta något som liknar ett gulkdkorn.
1) gå upp alldeles för tidigt
2) väcka den stackars hunden ur hans sköna drömmar
3) köra ca 15 mil
4) köra vilse
5) riskera att köra av vägen minst fyra gånger pga. halkan?
Det är bara att hoppas att dessa inlägg till de älskade fötterna blir bra, åtminstone så bra att de motsvarar våra gemensamma omsorger och priset ...
En vänlig dam visade hur nära vi egentligen var. Men det var en vacker utflykt. Halland från insidan eller issidan, om man så vill, skulle man kunna säga. Leende bygder blänkte fram mellan skogarna och hemvägen gick ju ändå mest utför. Jag tror inte vi hade cyklat den här rundan, för en runda blev det. Hemvägen hade väl gått an, men de långsamt stigande motluten är förrädiska.
Morris skulle klippas och det bar iväg till Elisabeth. Två timmar blev det och för mig kom Getteröns fågeldammar på första plats. Men det var nästan noll och intet. Förutom de allestädes närvarande trutarna, kunde stamgästerna beses - elva gråhägrar. Men jag har sett som mest sexton hägrar på Bastholmen i Skörvallaviken i Särö. En salskrake var där också, men det var ju ingenting mot Särös dussintals med dessa skrakar förra vintern. Det blev paj dock uppe på caféet och en liten pratstund med Calle bakom disken och en skådare med rejäla doningar, ett 500 mm tele plus 2X extender. Jag åhörde dess lovsång stående. Samtidigt är jag glad över att det inte var dragracing vi pratade om. Då hade jag fått sätta in åtminstone en V8 på 450 hästar till för att åstadfkomma samma riv i asfalten.
Morris had made division of himself, (fritt Shakespeare, Trettondagsafton). Den ena halvan låg på golvet i form av hans ulliga gulliga päls och den andra kom utspringande på smala kalvben och med endast millimetrar med "päls". Nakenhund hade passat bättre. Men han gillar det. Bara vi tar på trenchcoaten nästa gång det blåser eller regnar. Men eftersom det gör det konstant, borde han ha på regnrocken jämt, faktsiskt. Och så kommer han att proppsa på att ligga i min säng.
För övrigt missade jag alla gästande chicks i Glommens hamn: skärsnäppa (bilden är tagen tidigare men så ser den ut) och på Tången sandlöpare och snösparv. Men jag gick i alla fall dit. Mina nya gore-texpjuck håller för de djupast vattenpölar, det vet jag nu. Efter ett ivrigt fotande på fåglar som rundade udden fick jag ändå ett napp, kanske var jag ensam om att se två sjöorrar i högfart, lågt över vattnet, på väg att runda udden. Men det hade jag inte kunnat veta förrän jag satt hemma och bearbetade alla foton. Där var två som inte var de vanliga storskarvarna eller ejdrarna. Det var faktiskt sjöorrar.
Några storskrakar fick också med mig i bagaget.
En afton med melodifestival - jojo, chipsen var goda och dippet också. Emily fnös och gick in på sitt rum och exekverade en egen medlodifestival. Under slutfasen uppstod en hjärnornas kamp: Lilia ville zappa på egen hand och jag ville se Mr Bean byta till badbyxor utan att först ta av sina långbrallor. Det blev en kompromiss, Morris ville gå ut, jag fick sjappa och Lilia zappa. Salomoniskt.
Och nu sitter jag här. Lilia verkar zappa ännu, Morris har bytt liggplats, Emily tittar väl på någon långfilm och jag bloggar: På ett sätt liknar jag väl grävlingarna eller vad det nu var för djur som sprätt upp en massa högar på sula-madammens gräsmattor. Möjligen kan någon hitta något som liknar ett gulkdkorn.
Kommentarer
Trackback