Hänger du med, själen?

Lördag med en hel veckas ledig tid framför sig känns bara bra. Lilia har suttit med sin laptop i  knät under rätt lång tid i en fåtölj. En bättre stol skulle vara bra, med rätt sitthöjd. MIO har en affär i Varberg och dit åkte vi. Det blev en rottingstol med tjusig kudde. Dessutom beställde vi en caféstol till köket så att man kan sitta och fika när man är solo och samtidigt titta ut genom köksfönstren och dingla lite med benen under arbetsbänken. Det var ju det som var meningen från början med att inte ha en massa underskåp underallt.

För första gången kände jag lite hemkänsla i Varberg. Den är också vår stad numer, ett närliggande utflyktsmål, ett lagom ställe att shoppa på och med större utbud än Falkenbergs. Fick man bjuda på lunch? Jodå, det blev kycklingpaj på Blå dörren, antagligen det populäraste stället i Varberg. Hemkänslan här har Lilia haft sedan unga år då familjen bodde där ett tag men för mig har det varit stället dit man åkt på utflykt. Nu är det liksom hemområde och det var en ny spännande upplevelse som infann sig. Kan hända den lilla upplevelsen i det vi kallar Livet, men jag tror att det är de små kvaliteterna som gör Livet värt att Leva. Leva Livet, typ. Själen har kommit till Varberg!

För några år sedan var vi på utflykt till Varberg från Särö. Efter att ha gjort allt det där ... fick vi för oss att kika in på ett husmäklarställe föär att se vad det fanns till salu. Självklart var det havsnära lägen vi undersökte, allt annat var lite för billigt. De havsnära var å andra sidan lite för dyra. Själen for i förväg och längtade lite åt oss Men nu har vi kommit ikapp - havet finns på tio minuters promenad och omger oss nästan på alla sidor.

Eftermiddagen följde jag med själen ut till Morups tånge. Några uggleskådare stod utefter vägen och hoppades att en jorduggla skulle uppenbara sig. Men jag lämnade dem och höll utkik efter gamla och nya vingvänner ute på tången. Storspovar övervintrar här, ju, fem sångsvanar hade ormat ner sina halsar bland bottenväxeterna och betade där i godan ro, en stjärtandshane hade blandat sig med krickflickorna. ängspiplärkor påtade i tångvallarna i sällskap med kråkorna. Längst ut stod hundratalet, minst, storskarvar och skyldrade eller hade hängt sina vingar på tork. Bland dem fanns två toppskarvar, som min granne, den formidabelt kunnige skådaren, pekade ut. Nu tror jag att det skulle gå att skilja mellan en topp- och en storskarv. Så visade han mig också pilgrimsfalken, som satt sig att spana i en helt annan riktning.

I solnedgågnen tog jag och själen en tur till Glommens hamn.  Eldklotet försvann med ett fräsande

solnedgång 2

i de kyliga böljorna. 

En koll bakom sjöbodarna visade att den
svarta  rödstjärten var kvar, extra röd i solnedgångsljuset. Skyar av svarta fåglar svepte in Morups fyr.  Fågelhimlen var aldrig tidigare så fylld av svarta kajor. råkor och kråkor som nu. På nära håll kom de farande i mörka ridåer och trådde sin kvällsdans i en uråldrig ritual. Man frågar sig hur ens alla dessa fåglar kan livnära sig. Det måsste finnas åtskilligt med spillsäd och annat som ligger kvar på åkrarna.
kajor

Efter en upplivande pratstund med en av skepparna på fiskebåtarna, var det dags att runda av. Att de ursprungliga invånarna ser på oss inflytade med intresse är värt att notera. Visar man intresse tillbaka, känns hjärtligheten påtaglig. Frågor om var man bor, om man  har lärt känna den eller den glommabon osv är ett starkt uttryck för den samhörighetskänsla som präglar - och präglat den här bygden -  sedan långt tillbaka. Här hittar själen hem. Och skulle den känna sig lite vilsen, finns alltid fyren där, som håller ett vakande öga över allt och alla. Den kan ju åtminstone få vara metafor för alla de änglar som har koll på att "inte ens en sparv".

fyr i kvällsljus

Nu har det blivit söndag och det är dags att förbereda sig för den. Därför, god natt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback