En gång i tiden var jag sju år
En gång i tiden var jag liten. Någon gång på femtiotalet, alldeles i början. Jag hade nog inte fått min lillebror ännu - han är åtta år yngre. Då bodde vi i en modern tvåa på Strömmensberg - på, för berget är tydligt och på berg bor man på. Huset har åtta våningar, tror jag, och finns kvar än idag. Då var det ganska nybyggt. Vi bodde i andra våningen och jag älskade att åka hiss. Jag hade ett eget, rätt litet rum, mamma och pappa bodde i en bäddsoffa i vardagsrummet. Jag tror det var rätt vanligt. Fast vi hade badrum och det hade inte flera av mina klasskamrater på Ånässkolan. När pappa hade duschat brukade han stå på händer i hallen. Han var vältränad, det förstår jag nu efteråt och satte en ära i att kunna både stå och gå på händer.
En dag, vilken som helst, kunde vi åka till farmor och farfar i Lerum. Gården hette Knappekulla och farfar bedrev jordbruk. Eftersom min pappa var äldsta sonen hade det varit naturligt om han en dag tagit över jordbruket, men det satte nog min mamma P för. Men vi åkte ofta till gården där pappa och farfar spelade schack under Matanzascigarillernas täta rökslöjor. Farmor satt vid ett hörn av bordet och väntade på att kaffet skulle koka färdigt på vedspisen. Det var ett gammalt kök, antagligen från 1700-talet i ett gammalt hus och med gamla människor. Förutom farmor och farfar bodde även farmors syster där, moster Lisa. Så hade de bott säkert i decennier. Moster Lisa var ogift. Moster Lisa la in några vedpinnar till och så var kaffet klart. Även jag fick kaffe, tidigt för en sjuåring, men med grädde och några sockerbitar gick det. I kaffet doppade man skorpor med smör på.
När kaffet var urdrucket tog jag min tillflykt till kammaren, dvs. det rum där farmor och farfar sov. Där låg alltid en grårandig katt och sov, Grållan. Grållan var min favorit, jga kunde sitta hos henne långa stunder och lyssna till hennes spinnande med kinden mot hennes lena ryggpäls. Ibalnd vände hon sig på rygg och vill bli kliad på magen. Men man fick se upp för tassarna som kunde trampa rytmiskt med klorna ömsom ute, ömsom inne under spinnandets välbehag. - "Hans är alltid så snäll ve' katterna" kunde min farmor säga.
Det var spännande att gå ut i lagår'n, där ett tiotal kor stod och idisslade. Där fanns ett par ardennerhästar också, snälla, stora som hus, en gulbrunfärgad och en mörkbrun. Där stod de i var sin spilta, parallellt med varandra och bet i krubborna. De ville ha havre. Pappa tyckte om att sköta djuren och han tog hand om hästarna, gav dem havrekross och hö, fyllde på vatten och ryktade deras lite dammiga ryggar och länder. Med tre hästskor i golvet och med det ena bakbenet en smula uppdraget mot den andra hoven, stod de ganska stilla. Ibland kunde någon klia länden genom att skava mot spiltväggen. Förnöjda dova gnägganden kunde bubbla upp inifrån de stora kropparna medan ryktborsten for över ryggen på dem och ryktskrappan knackades ren på stallgolvet.
Farmor och moster Lisa satt i dunklet nedböjda mellan korna och mjölkade, för hand förstås och deras huckleförsedda huvuden mötte kornas svällande magar medan fingrarna flinkt fyllde spännerna med de vita sjungande mjölkstrålarna. Vissa ljud glömmer man aldrig: när mjölkstrålen först träffar zinkspannens botten med ett nästan klirrande ljud, som sedan blir lägre allteftersom bottnen fylls och det till sist bara hörs det stilla fräsandet när mjölkstrålen träffar skummet i spannen. Katterna sitter med snedlagda huvuden och tittar på, putsar sina tassar, väntar tills det är klart och de ska få varm, nymjölkad fet mjölk att lapa i sig.
Någon gång ville jag också mjölka. Farmor skrattade stilla och lät mig försöka, men det gick ju inte. Kossan gjorde ett lätt kast med huvudet och tittade bakåt nedåt med salivsträngarna glittrande medan tungan gjorde ett par tag i vardera näsborren. En lätt skakning genom kossans bål och en ny boll med hö från det varma inre åkte upp i munnen för att tuggas. Idissla. Idissla. Då var det mer spännande att kliva uppför den branta, slitna trappan upp på rännet, där allt hö förvarades. Där uppe var pappa och drog fram hö till det fyrkantiga hålet för att dra ner det till kreaturen, hästarna, korna och kalvarna.
I höet kunde man gräva gångar. Vi gjorde det, kusinerna och jag ibland. Fast det var inte helt ofarligt. Om någon täppte för ingångshålet, och det hände, kände man paniken stiga och man försökte febrilt forcera höhindret för att komma ut i ljuset och få luft. Vi fick naturligtvis inte gräva ner oss i höet alls, vi fick nog inte vara där över huvud taget, men det var knappast någon som kontrollerade så noga. När min mamma var med var det annorlunda. Hon var mer noga av sig och höll ängsligt ett vakande öga över våra lekar.
När mörkret spridit sig och gårdslampan tänts, var det dags att åka hem igen till Göteborg. Ifrån katterna, hästarna och korna. Men ett var säkert, snart var man där igen.En dag, vilken som helst, kunde vi åka till farmor och farfar i Lerum. Gården hette Knappekulla och farfar bedrev jordbruk. Eftersom min pappa var äldsta sonen hade det varit naturligt om han en dag tagit över jordbruket, men det satte nog min mamma P för. Men vi åkte ofta till gården där pappa och farfar spelade schack under Matanzascigarillernas täta rökslöjor. Farmor satt vid ett hörn av bordet och väntade på att kaffet skulle koka färdigt på vedspisen. Det var ett gammalt kök, antagligen från 1700-talet i ett gammalt hus och med gamla människor. Förutom farmor och farfar bodde även farmors syster där, moster Lisa. Så hade de bott säkert i decennier. Moster Lisa var ogift. Moster Lisa la in några vedpinnar till och så var kaffet klart. Även jag fick kaffe, tidigt för en sjuåring, men med grädde och några sockerbitar gick det. I kaffet doppade man skorpor med smör på.
När kaffet var urdrucket tog jag min tillflykt till kammaren, dvs. det rum där farmor och farfar sov. Där låg alltid en grårandig katt och sov, Grållan. Grållan var min favorit, jga kunde sitta hos henne långa stunder och lyssna till hennes spinnande med kinden mot hennes lena ryggpäls. Ibalnd vände hon sig på rygg och vill bli kliad på magen. Men man fick se upp för tassarna som kunde trampa rytmiskt med klorna ömsom ute, ömsom inne under spinnandets välbehag. - "Hans är alltid så snäll ve' katterna" kunde min farmor säga.
Det var spännande att gå ut i lagår'n, där ett tiotal kor stod och idisslade. Där fanns ett par ardennerhästar också, snälla, stora som hus, en gulbrunfärgad och en mörkbrun. Där stod de i var sin spilta, parallellt med varandra och bet i krubborna. De ville ha havre. Pappa tyckte om att sköta djuren och han tog hand om hästarna, gav dem havrekross och hö, fyllde på vatten och ryktade deras lite dammiga ryggar och länder. Med tre hästskor i golvet och med det ena bakbenet en smula uppdraget mot den andra hoven, stod de ganska stilla. Ibland kunde någon klia länden genom att skava mot spiltväggen. Förnöjda dova gnägganden kunde bubbla upp inifrån de stora kropparna medan ryktborsten for över ryggen på dem och ryktskrappan knackades ren på stallgolvet.
Farmor och moster Lisa satt i dunklet nedböjda mellan korna och mjölkade, för hand förstås och deras huckleförsedda huvuden mötte kornas svällande magar medan fingrarna flinkt fyllde spännerna med de vita sjungande mjölkstrålarna. Vissa ljud glömmer man aldrig: när mjölkstrålen först träffar zinkspannens botten med ett nästan klirrande ljud, som sedan blir lägre allteftersom bottnen fylls och det till sist bara hörs det stilla fräsandet när mjölkstrålen träffar skummet i spannen. Katterna sitter med snedlagda huvuden och tittar på, putsar sina tassar, väntar tills det är klart och de ska få varm, nymjölkad fet mjölk att lapa i sig.
Någon gång ville jag också mjölka. Farmor skrattade stilla och lät mig försöka, men det gick ju inte. Kossan gjorde ett lätt kast med huvudet och tittade bakåt nedåt med salivsträngarna glittrande medan tungan gjorde ett par tag i vardera näsborren. En lätt skakning genom kossans bål och en ny boll med hö från det varma inre åkte upp i munnen för att tuggas. Idissla. Idissla. Då var det mer spännande att kliva uppför den branta, slitna trappan upp på rännet, där allt hö förvarades. Där uppe var pappa och drog fram hö till det fyrkantiga hålet för att dra ner det till kreaturen, hästarna, korna och kalvarna.
I höet kunde man gräva gångar. Vi gjorde det, kusinerna och jag ibland. Fast det var inte helt ofarligt. Om någon täppte för ingångshålet, och det hände, kände man paniken stiga och man försökte febrilt forcera höhindret för att komma ut i ljuset och få luft. Vi fick naturligtvis inte gräva ner oss i höet alls, vi fick nog inte vara där över huvud taget, men det var knappast någon som kontrollerade så noga. När min mamma var med var det annorlunda. Hon var mer noga av sig och höll ängsligt ett vakande öga över våra lekar.
Kommentarer
Trackback