Hans Johansson

Förlåt om jag varit oförskämd och skällt. Det var inte snällt. Men en solskensdag som denna, en av sommarens första, möts man av en tredjedel stora klasser de båda första timmarna. OK, hälften av dem som saknades var i England m fl platser, den andra hälften var sjuk eller frånvarande av andra orsaker eller bara av leda eller bara för att några lektioner ställts in av olika orsaker. Man ska kanske inte klandra ... Man ska kanske inte ens bry sig? Men vi förtiotalister sägs vara mer arbetsamma än andra generationer. Kanske beror det på att många av oss inte fick så mycket gratis under uppväxten i ett Sverige som präglades av höga ideal, två rum och kök i en hyreskasern och begränsade löner. Att skolka var för många av oss otänkbart, att bara stanna hemma från jobbet för att det kändes tufft var lika otänkbart. Skedde det ändå, kom påstötningarna från skolan snabbt. Nu verkar det ha nästan ha blivit en livsstil för rätt så många. Det löser sig alltid ... I ett land genomsyrat av bidragtänkande där allt är nästan gratis - måste man inte, behöver man inte, går det lika bra att, kan man helt enkelt skita i det som inte kittlar fantasin eller roar en för ögonblicket.

I arbetslivet blir det troligen sjukintyg från första frånvarodagen. Där går det att sätta ett pris på frånvaron. Ska man avstå från produktionen och inte bidra till det mervärde arbetet skapar, ska det vara klara papper, tycks makthavarna tänka. Det går att sätta ett pris på den sortens frånvaro. Och även om lönen minskar något pga karens, har man ju ändå en anständig försörjning för att hämta krafter några dar. Hur länge det nu varar ...

Jag gissar att nästa "reform" för att minska frånvaron kommer att handla om utbildningsområdet. Där har skolket på vissa håll brett ut sig och tagit oanade proportioner. Samtidigt verkar rättsäkerhetstänkandet nästan omöjliggöra att elever får indraget studiebidrdag - om jag tolkar skolledningen rätt behvövs det rigorös frånvaroregistrering för att rapporterna till Studiemedelsnämnden ska tas upp skolkarna vidkännas någon ekonomisk effekt. Det räcker att någon lärare struntar i att föra in frånvaron så verkar systemet spricka. Så, vänd dig i sängen igen, dra täcket över huvudet eller sola vidare, du kvitterar ändå ut din tusenlapp i månaden. Varför bry sig?

På morgonen kom inte tåget. Istället kom ett meddelande att en lastbil fastnat i en viadukt så att varken syd- eller nordgående tåg kunde passera. Det blev att tvärvända och ta bilen. En medpassagerare åkte med både in och tillbaka så resan gick lite snabbare. Nu verkar dock tågen rulla igen - inga störningar finns på SJ:s sida.

Så kom jag då äntligen på vad som gjorde det omöjligt att lägga ut material på min hemsida. Virusskyddet la hinder ivägen och när jag tagit bort en del av skyddet fungerade det igen. Bara man nu inte glömmer att återställa det igen.



På stranden gick 49 ljungpipare och letade mat (bild 1). Det två myrspovarna perforerade bottnen med sina långa känsliga näbbar och tycktes hitta en hel del ätbart (bild 2). Skärfläckorna, det var sex stycken, skannade av de grundaste vattensamlingarna med sin långa böjda näbbar och silade i sidled fram små kräftdjur och andra ätbarheter. Den timme jag iakttog skådeslpelet i den annalkande skymningen pågick födosökandet oavbrutet för de flesta och de hann avverka stora ytor. Ingen av dem hade nog inte ens kommit på tanken att ta några dagar ledigt. Man måste ju äta ... Har man flaxat hit ända från Afrika är det nödvändigt att stanna och  äta ibland. För de flesta av dem fortsätter resan en bra bit till - ända upp till ishavskusten, för att där häcka, föda upp en ny geneation, lära ungarna att flyga så att de klarar av den långa vägen tillbaka till sydeuropa eller Afrika.

Men man måste sova också. Kanske lika gott det. Godnatt.