Havet och Vilddjuren

108025-19

Stormen har bedarrat för denna gång. Fortfarande går vågorna höga, som på bilden härovan, men det är gammal sjö som rullar in mot Glommens sten, dit vi åkte i går eftermiddag, Emily, Lilia och jag. En grupp fågelskådare hade blickarna riktade genom tuberna långt i fjärran för att kunna urskilja någon alfågel, spetsbergsgrissla eller alkekung. Vi gick mest dit för att uppleva havet och - kanske - få syn på någon stormvdriven sjöfågel. men det enda vi såg var de vanliga: ejder, gråtrut och storskarv. Tålamod och kunskap behövs. Kunskap vinns genom tålamod och tålamod uppammas av vunna kryss, dvs. att man sett någon hittills okänd fågel.

Stormen hade inte vält huset men väl rivit hål i staketet. Ett par sektioner hade lossnat och det blir nog inga svårigheter att reparera dessa.

Morris har fått en överrock eller regnkappa. Nyklippt som han är, är det lika påtagligt kallt för honom ute i blåst och regn som för mig att gå ut i bara skjortan. Alltså har han nästan vägrat att gå ut i regnet. Men nu sen han fått en tjusig svart fordrad regnkappa, går det lättare. Med stor beredvillighet hjälper han till när regnplagget tas på och lyfter snällt på bakbenen för att gummibanden ska komma på plats. En ny värdighet.

-Kan vi inte gå på bio, det var minst 10 år sedan sist, sa Emily idag. Det blev Varberg kl 17:00 och
Vilddjuren, en tecknad film av Disney som är ganska ny (och ganska lik Madagaskar). Det var väl ett tjugotal mammor eller pappor med sina tre-, fyra-, fem- eller sexåringar som var där. Och så vi, mamma och pappa med 22-åriga Emily. Men det spelade nog ingen roll vilken film vi hade gått på, det var känslan av att vara tillsammans på det här sättet som var viktig. Och visst, Disney har alltid sin dragningskraft. Filmmakarna

 har varit extremt skickliga på att ska108025-20pa mänskliga drag i mjukisdjurens ansikten. Den stolte fadern - lejonpappan och hans son, den förälskade ekorren, boaormen man flyttat från Robin Hood och giraffen m fl m.fl spelade med i historien, låt vara på ett förutsägbart sätt. En fader söker sin son och hittar honom efter många vedermödor, skulle 'fabeln' kunna vara i denna djursaga. Det är en historia som behövs i vår tid när så många pappor inte har möjlighet att vara med i barnens dagliga omvårdnad och där skilsmässotvister ibland gjort det omöjligt för farsorna att vara med alls. Ja, de skulle kunna gå att reflektera över far-son-motivet en bra stund efter detta. Här finns i alla fall en mycket postitiv fadersbild. Men någon modersbild finns över huvud taget inte.

När höststormarna tjuter kring knutarna finns det åtminstone ett par ljuspunkter: en veckas ledighet i o m novemberlovet och, sist men inte minst, tillbakagången till vintertid som ger mig tillbaka en timmes sömn.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback