Vad är sanning?
Om sanningen ska fram …
Igår, söndag den 26 november.
Härligt väder, solen sken och det var drygt tio grader varmt, alltså sommar! Blåsigt – drog iväg till Glommens sten med tuben. En härlig upplevelse. Havssula, storlom och lite andra höstupplevelser blev behållningen plus ett mycket givande samtal med ett par andra skådare. Det är det här jag vill göra. Hittills har alla husbestyr tagit all tid men nu får det bli balans i tillvaron
Hustrun var på spa i Varberg för att bada hälsobad mm. Emily, yngsta dottern, och jag var i Falkenberg i St Lurentius kyrka, ett bygge från 1300-talet. En gång var den alltså en katolsk kyrka innan den danske kungen 1534 – 36 fängslade alla katolska biskopar och bröt med påven. Sedan dess är den danska kyrkan en statskyrka där folketinget har högsta makten.
Nå, i denna gamla katolska kyrka firades mässan. Vår polske kyrkoherde predikade – riktigt bra när man väl trängt bakom bruset av att ett helt annat tungomål som skruvat till uttalet rejält. Det handlade om sanning. Pilatus’ sanning kunde köpas för pengar, justeras, dikteras av kejsaren i Rom. Situationen kunde liknas vid vår tids diktatorer, Stalin, Hitler, Mao, Ceausescu, Franco osv. Alla betonade de starkt sanningen och presenterade sin egen version av den. Ve den som inte följde den sanningens väg. Det fick miljontals ryssar erfara, eller polacker för den delen också. Det fick också de s.k. Kirunasvenskarna betala för, med sitt blod i många fall och kom på så sätt rakt in i vår egen tid.
Så följde en utläggning som handlade om vilken/vilka sanningar vi drabbas av. Vi ska tycka och tänka, helst politisk korrekt, helst i enlighet med vad trendsättare och media förespråkar, gärna i linje med vad kompisar tänker och säger. Vi söker ständigt denna undflyende och kameleontiska sanning och när vi väl tänker att vi vunnit den, har den förändrat karaktär och vi har trott på ytterligare en lögn i raden av ”sanningar”.
Vad prästen kom fram till är närmast en självklarhet: Gud är sanning. Och en utläggning av detta. För min del är det inga problem med att tro på det. Vår tids grymt relativa förhållanden tar död på mycket som kunde varit levande och friskt. Att ha en vän som man alltid kan lita på, säga allt till, ty sig till, inte undanhålla ens de hemligaste tankar, låta sig tröstas av och som låter en själv blir tröstare, det är min metafor för sanningen.
Sopgubbe har någon framgångsrikt liknat honom vid – han som tar allt ditt skräp, alla dina lögner och tillkortakommanden, svek som du presterat eller blivit utsatt för, alla dina sorger, alla dina tårar, alla missade chanser, tömmer tunnan och dessutom spolar den totalt luktfri och återvinner ur allt detta kärlek, glädje, frid, tröst och ovillkorlig förlåtelse. Detta gör han med livet som insats, men det är hans liv, inte ditt. Det vinner han. Det enda du behöver säga är faktiskt bara ’förlåt’. Att han är sanningen - det kommer man så småningom fram till.
I Falkenberg har man liksom ett eget Vinterliseberg på stora torget. Fint, va?
Idag har det hunnit bli måndag den 27. Alla dagens klasser jobbar med något jag ska få läsa på jullovet: historiska fördjupningar eller allt vad man kan veta om tre ord. Trivsam stämning, förväntansfulla sökningar i Populär historia eller i NE samt i allehanda ordlistor, inte minst SAOB. Vanliga ord att bearbeta är ängel, vänskap, tro, hopp, kärlek samt ett ganska vanligt men starkt vardagligt uttryck för det kvinnliga könsorganet. Nej, inte av någon blyg gosse utan av en av klassens mera talföra amasoner. Det blir till slut ca 120 arbeten när allt landat i ryggsäcken. Julen är räddad.
Väl hemma såg jag stenarbetarnas möda – vad fint det blivit. Och en extra ramp på baksidan ska det bli, där Lilia (och jag i sinom tid) kan rulla upp med min rullator. Det är livet på en pinne! Ja, det känns ju kul … kul på hjul.
