Dagens bästa stund
Sitter på tåget efter skoldagen – en av de bästa stunderna. Jag kunde ha varit hungrig men grovt mörkt helkorsnrågbröd, fyra stackars skivor med lite pålägg, stopper vilken hunger som helst. Så rullar Öresundståget långsamt iväg. 17:52 ska det vara i Malmö. Det ska via Köpenhamn ända till Helsingör.
Idag är det varmt, en bra bit över tio grader och för ovanlighetens skull uppehåll. Några går omkring i bara skjortärmarna, andra som bestämt sig för vintergarderoben ser pressade ut. Runt om sitter de resande och har skalat av sig sina ytskydd. Den unge mannen med cafévagnen envisas varje gång med att läsa en hel novell om sina erbjudanden. Högtalaren är på, det hade inte behövts, det hade nog hörts ändå. De resande får fanimej klara sig utan kaffe, kexchoklad, smörgåsar, godis, pastasallader och vad det nu kan vara som högtalarsystemet ristar in i hjärnbarken. För i Falkenberg kliver han av. Så efter Falkenberg blir det inte servering. Så passa på nu, före Falkenberg går det bra att köpa …
Detta är egentligen det enda jag stör mig på. Annars är tågtimmen efter jobbet en av de bästa på hela dan. I går sa en elev: - Vad snabb du är. Jag lämnade tillbaka ett prov efter en liggetid på en vacka. Det har jag aldrig hört förut vad jag kan minnas. Efter femte veckan brukar elever glömma av prov, läxförhör eller annat som de lämnat in och inte fått tillbaka. Men detta är tågets förtjänst. Jag kan alltså få två effektiva timmar om dan för rättning etc. Ingen dator som lockar, ingen hund att gå ut med, inga tavlor eller gardiner eller lampor eller någonting annat som ska sättas upp. Ingen TV som inte går igång bums eftersom alla tre fjärrkontroller som blivit inblandade har tappat minnet, eller vem det nu är som tappat det …
Så rullar vi ut på viadukten över Olskrokstorget och jag minns min mormor som bodde på Olskrokstorget 5, där jag var på dagarna när min mamma satt på kontor och min pappa körde taxi. Två rum och kök, kakelugn i varje rum, vedspis i köket. WC på ”svalen” och den äldre mannen i lägenheten bredvid som alltid gurglade sig. Ljudligt. Jag minns hur jag satt och tittade ut över detta torg, såg den livliga torghandeln med grönsaker, ägg, fisk, höns och kycklingar – oplockade men huvudlösa, blommor, frukt och potatis. Jag kommer särskilt ihåg försäljaren av kulspetspennor. Det var en ny uppfinning från USA, sa han, och lät alla som stod runt omkring pröva. Vi ritade i cirklar på hans block. Otroligt. Det blev blå skrift och man kunde ta på det direkt efteråt, bläcket smetade inte. I skolan hade vi välskrivning med pennskaft och pennstift. Detta doppade jag i mitt bläckhorn som alltid stod i skolbänkens runda hål i högra hörnet. Ibland skulle man torka rent pennstiftet från bläck på en penntorkare bestående av ett tjugotal sammansydda tygbitar. De blå och grå kulspetspennorna hade en huv som skyddade kulspetsen. Man kunde ha den i fickan. De kostade 1 kr styck. Men när man väl hade skaffat sig en dyrgrip och skulle skriva med den i skolan, fick man inte det. Det skulle skada handstilen påstod min fröken.
Så rullar vi vidare i mjuk acceleration och min präktiga kompis ryggsäcken (som ju inte är en säck utan en snitsigt inredd cabinväska med axelremmar från Samsonite) gör inget motstånd när jag fiskar upp en mapp med filmrecensioner och ett äpple. Någon har skrivit 1½ sida och glömt en massa, någon annan fyra sidor detaljerade beskrivningar av vad alla gjorde i filmen och någon som väluppfostrat gjort precis som jag sagt och pekat ut alla filmdramaturgiska finesser. Då blir man glad.
Norr om Varberg bryter solen igenom och belyser de höga molnflak som seglar likt adventsänglar på väg ner mot den ljusblå novemberhimlen. Ett kungarike för en kamera! Men jag livas av dessa evighetens vittnen högt ovan de tunga gråaktiga lågtflygande men sönderbrutna molnslöjorna. November är en inte helt kass månad. Solen bryter så igenom även de låga molnen och skickar strålknippen av gyllenorange rakt in i min kupé på filmrecensionerna. Jag minst min frus amerikanske kusin George från Boston. Han brukade säga: There is a message for you i sådana lägen. Jag tror inte ha var särskilt religiös men då uppfattade han något slags Guds tilltal. Tja, varför inte, kan han göra sig hörd i åskan och i den stilla susningen, så varför inte i strålar från en sol?
Den präktige nyhetsuppläsaren närmar sig bakifrån med sin vagn och frågar om han får fresta med en mugg kaffe och en kexchoklad för bara 20 kronor, men jag tackar nej. Jag tittar på solen och horisonten och vattnet som speglar allt. Jag sitter på mitt tåg och bara njuter.