Änglakatter i katthimlen

Nu är tomten borta. Han blir tombolavinst på lördag när det blir julbasar i Santa Maria församling i Halmstad. Han kommer i gott sällskap, åtminstone att döma av de artefakter (= konstprodukter) som stod uppradade överallt och utgör det som folk lättast kan undvara och som inte redan har hamnat bland - - -  ja, ja, det kanske bara är jag som inte förstår mig på prydnadssaker, kitsch och annat skräp. Nå, tomten kommer att göra sig bra i det sällskapet. Har vi tur, vinner vi honom åter på något lotteri. Det var en driva böcker också, bl.a. ett par saftiga ordböcker, 100.000 främmande ord från 50-talet. De är alla minst lika främmande idag förutom att vi förmodligen fått minst lika många till. Fast då får man skänka bort ett betydligt modernare verk och det har jag inget. Förra gången vi skänkte bort dessa köpte jag tillbaka dem för en tia. Ett arv efter min moder … 

 

David bor på flott hotell i Mexiko. Jag uppfattade aldrig vad staden heter men det var 25 grader varmt. Nu är han 33. När jag var 33 var han tre år och då hade vi tre katter men ingen hund. Då hade vi flyttat in i vårt första hus i Särö, en hallandslänga från Annebergshus. Katterna kom från min frus föräldrahem. Där var Konsum garderob, som ständigt blev mamma till en massa katter. Även i vår familj kom det kattungar rätt som det var. Då blev det en resa till Blå stjärnan och några vita eller grå lögner till de lite större systrarna, fem och tio år gamla, som gick ut på att kattungarna hade fått så fina, fina hem med jättesnälla hussar och mattar. Ja ibland hände det faktiskt, men den trista sanningen var ändå att katthimlen fick ytterligare några änglakandidater.

 

Men så drabbades David av pälsdjursallergi. När han var sju fick han åka ambulans till Halmstad, blå i ansiktet av syrebrist pga. astma. Det gick bra den gången, astmaanfallet hejdades men sanering av det  ganska nya huset var nödvändigt. På den tiden fick man bidrag när man skulle sanera sitt hem. Alla mjuka möbler skulle bort, heltäckningsmattor rivas ut och kläder kasseras eller skänkas bort. Men förlusten av katterna var också kännbar. En av de tre fick faktiskt nya hem men de två äldsta måste vi göra oss av med – till änglagalleriet. De kunde ju inte vara kvar i huset en dag till! Jag känner en brännande sorg när detta minne kommer upp – den äldsta kattan var en mycket god vän, precis som Morris är nu, en familjemedlem, grå med vit hals och en mycket mjuk päls. Ja, livet är grymt men döden är grymmare. Jag hoppas – och utgår från att jag kommer att stöta på dessa den gången man kommer ut ur tunneln … ???! En katt med vingar – vore väl något för Goebel?

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback