Annandag jul – en allvarlig dag


 

Detta är martyrernas dag i kyrkan. Stefanos, en hängiven kristen, blir falskeligen anklagad för saker han inte sagt och de ursinniga skriftlärde beslutade sig för att stena honom. Och det skedde så. Hans sista ord var: Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Han blev den förste kristne martyren. De blev apostlarna också, alla blev avrättade på olika sätt för sin tros skull, alla utom aposteln Johannes.

 

Och så blir vi påminda om Herodes, som fruktade att en annan kung skulle ta över i hans ställe och tar livet att alla små pojkar i trakterna runt Betlehem. Orkar man leva med alla dessa övergrepp, med alla människor som inte är av god vilja, som bara vill sitt eget bästa och samtidigt andras ofärd eller död? Det är ett ständigt dilemma. Om jag gör så här, blir det bättre då?

 

Voltaires romanfigur Candide färdas genom en värld av ondska och djävulskap men lyckas genom sin optimism och Voltaires välvilja ändå ta sig levande tillbaka och till sist förenas med sin älskade Kunigunda. Sensmoralen i denna satir sedd genom upplysningens glasögon blir att man måste odla sin trädgård, dvs. man måste göra det man kan om det än inte är så mycket. Har du inte läst den, finns chansen ännu. Jag lånar gärna ut mitt ex.

 

Jag tycker jag känner igen lite av tankegångarna från den retreat i Stockholm som hustrun var på i början av december – ens kallelse är att verka där man är men att göra det bästa av situationen. Gud har gett dig en roll (oavsett om du tror på det eller inte) och det handlar om att göra det man är satt till så bra som möjligt. Svårigheten är väl att se sin egen roll och betydelse i det lilla sammanhanget. Helst skulle man vilja förändra världen snabbare och effektivare och f.a. mera. Hur lätt är det inte att känna sig förlamad av sin egen otillräcklighet? Och tankar som att man inte duger, inte räcker till lurar runt hörnet.

 

För den som försöker ta sin tro på något slags allvar kan perspektivet se annorlunda ut. Min ynkligt lilla kraft skulle inte räcka särskilt långt. Men genom att (förlåt den klumpiga liknelsen) koppla in sig på den största servon som finns, kanske något skulle kunna åstadkommas. Det handlar om att be när man vill göra goda saker om än aldrig så små, i förlitan på att Guds hör bön och att hans goda verk sker. Hur många underverk, faktiskt, har inte inträffat bara för att någon eller några slagit sig samman och mot alla odds skapat barnhem, sjukstugor, lindrat nöd, fått föräldralösa barn att tro på framtiden och dessutom fått en sjukt stor tro på meningen med livet (aj, aj, säger jag rätt adejektiv nu)?

 

Stefanos såg sin herre och Gud och Jesus på hans högra sida strax innan han förlorade medvetandet och gav upp andan. Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.

Jag kan inte låta bli att tänka på den kända berättelsen om den stackars slagne som får hjälp av Jesus. Han ser fotspåren av två människor, men ibland ser han bara spåren efter ett par fötter. Han frågar då: Var var du då? Det var ju bara spåren av en människa. Svaret blev: Det var då jag bar dig, när du inte orkade.


 runt bordet

 

Julkalas nr 2 gick av stapeln. Fyra barnbarn till anlände med sina snälla föräldrar plus min käre svåger och så kändes det att släkten är hyfsat stor igen. Julklappsutdelning resulterade för min del i att jag fick en liten broderad tavla av Elina (11) som föreställde två ljus på en grankvist. Den sortens konst har jag alltid gillat. På alla kyrkliga försäljningar har dessa små miniatyrer ibland sålts hutlöst billigt eller bara varit tombolavinster, som på intet sätt har motsvarat all tid och möda som lagts ned för att framställa dem.

Nu har det tom. kommit en avhandling om syföreningarnas betydelse. En recension av nämnda verk finns
här.


 broderi

Så gick den här juldagen också. Imorgon börjar vardagen. Då åker jag tåg till Göteborg och skriver ut ytterligare ca 25 arbeten som vart och handlar om vad man kan veta om tre ord. Det blir i genomsnitt sju à åtta sidor styck. Sen åker jag söderut igen och kanske sitter jag kvar till Halmstad och får rättat undan en del. Vem vet, kanske alla vardagar på lovet blir lite tåglufferi?

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback