80 cats and a dog. Oh God!

80 lussekatter har det blivit idag. Hur ska man glädja sin bättre hälft när hon kommer hem efter ett veckoslut i de andligaste av sfärer? Jo, kanske genom baka lite. Baka är skoj - kanske inte bara för att mina första sommarjobb var på Pååls bageri, en gång i Majorna i Göteborg, utan för att man gör något med händerna som inte är bokstäver. Så går det att äta också och så är det lite festligt när det lackar mot jul.

Jaha, så var det stopp. Man kan bara inte gå förbi ett ord utan att ta reda på vad det egentligen betyder. Alltså, in i Svenska Akadmiens Ordbok,
SAOB, och kolla. Det fanns fem verb att undersöka. Vad trodde jag själv innan jag gläntade på förlåten1? Jo, eftersom man lackar julklappar, så kunde det ha något med det att göra. Har någon hört att  "det lackar mot påsk" eller "det lackar mot semstern"? Men av de fem föreslagna betydelserna, är det väl trean som kommer närmast, att gå lätt, trippa. Då kan det ju också lacka mot påsk, eller hur?

1. klandra (ngn l. ngt), tadla, förtala, belacka (sic!)
2. tillsluta (ngt) med lack, att lacka  julklappar t.ex
3. gå lätt, trippa, Räfwen lackar åt ijsen
4. rinna (droppvis), drypa, jfr Han jobbade så svetten lackade
5. om malm: Smälta o. klibba fast vid forman


1 Ja, så var det ordet förlåt, med betoning på för'. Ursprungligen menas det draperi som skilde det allra heligaste från resten av templet i Jerusalem. När Jesus dog på korset, brast förlåten uppifrån och ända ner.

Oj oj, nu har jag alldeles kommit från ämnet. Var var vi, jo det lackade mot jul ... men nu  har jag glömt vad jag skulle säga. Fast jag kom ju precis på att hade en elev skrivt "Var var vi ..." hade det sannolikt blivit "vart var vi". Det förefaller som om generationerna yngre än trettio år sällan ser skillnad mellan vart (riktning) och var (befintlighet). Spelar ingen roll om det är lärare eller elever, de yngre säger vart i alla lägen. Men det är ju så det går till, språket förenklas och förändras. Jao, jao mannen. Fett chill! eller vad det kan nu heta.

Alltså det lackar mot jul. Hustrun blev glad åt lussekatterna. Ett par påsar ligger i frysen tills det är dags att bjuda elever på dem.

Hennes veckoslutsretreat hade varit mycket givande. Biskop Arborelius är en skicklig föredragshållare. Kontentan av det hela är att du kan känna dig trygg där du finns. Din kallelse som Gud givit dig, är att vara där du är. Hade kallelsen varit annorluda, hade också det varit annorluda för dig. Oavsett om du jobbar i storkök eller undervisar så ser Gud på dig med kärlek. Och så kan du ge något tillbaka till honom - att göra dina uppgifter så bra det bara går. På det viset kan du ära honom. Ty det är det som är själva vitsen med tillvaron, är att vi ska ära Gud i evighet - i evigheten, alltså, i själva "efteråtet" om du förstår vad jag menar. Jordelivet är bara en parentes i evigheten. Men om jag nu skulle göra det hela bakvänt och gå mna egna vägar, i trots och allt det där, skulle det kunna förändra hans kärleksfulla blick? Aldrig i livet.  Den skrämmande hämnaren som ser dig överallt, "till och med i källaren" som min svärmor en gång försökte skrämmas med när Lilia var liten, är bara en mänsklig konstruktion, ett uttryck för ett gammaldags förtryckarsamhälle.

Morris är också helt återställd. Han har fått ris och kokt fisk. Hans kallelse ... ja, det måste vara att ära husse och matte genom alla glädjesprång har tar när vi dyker upp. Och det är ju sådant som förlänger livet på oss båda. Ingen dålig kallelse för att vara en hunds! Och en sak till - han är ju en grymt bra påminnelse för en annan som är så dålig på att leva med Gud i vardagen. Morrisvovven ...I love you!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback