Hans Johansson

Vad vi, eller ialla fall jag, har längtat efter regnet. Men det beror på att åtta tassar rivstartar gång på gång och river upp jorden. Det kalla  och framför allt torra vädret är ingen bra bundsförvant för den som vill ha en fett grön och sjukt fyllig gräsmatta, utan exemlika barfläckar eller vovvarnas ständigt återuppkrafsade hål. Nu är den sjukt tunnsliten och de magra gräsrötterna blottas obarmhärtigt. Fy för denna kalla och torra vår.

 

 

Jo, stor dramatik utspelade sig häromkvällen, när Lilia, hundarna och jag tog en promenad utefter havet. Det finns en liten ... kalla det bro över Galtåsbäcken. Egentligen är det tre långa stenblock och åker  man trehjulig handikappmoped får man ta det försiktigt. Men precis därstenblocken övergår i fast mark, hade det uppstått en hålighet och där körde Lilia med sitt ganska tunga fordon - och välte! En blixtutsänd ängel fick allt att ligga kvar på vägen och inte falla ner i bäcken, men det såg hotande nära ut för den kom kom några meter bakom och inte hann ingripa. Som väl var gjorde hon sig inte illa. Och inte blev hon det minsta rädd - hon är inte helt ovan vid att ramla! Mopeden gick att resa upp och hon kunde sätta sig tillrätta. Ett under att allt inte ....

 

Vitsippor är inte helt vanliga där vi promenerar våra tassar. Men ett härligt bestånd av svalört lyser gult i en glänta. Ja,egentligen är det ingen glänta men det är ju ett fint ord och ger associationer till lite tätare skog med en lite gles plätt, en glänta! Men den tätare skogen har vi passerat i form av ett tre meter högt och kanske trettio meter långt upplag av en före detta tätare skog. Det var ju här det var så mycket kungsfågel för ett par bloggar

sedan.

Namnet svalört har romerskt ursprung. Plinius d.ä. berättar om en svalhona som avhjälpte ungarnas blindhet med saft i från svalörten, som droppades i deras ögon. Örtbladen blir fin spenat om man tar dem tidigt på våren, C-vitaaminrika som de är. Ett annat namn är himmelsvete som kommer av att groddknoppar ibland lossnat och liknar vetekorn där de ligger utspridda.

Emberiza citronella heter den på latin. Citrinella betyder citrongul. Emberizia är en latinisering av ett tyskt ord för den här fågeln. Som den nörd jag är  tycker jag att b:et i Emberizia ätr intressant: samma b som finns i engelskans slumber (slumra) och lamb (lamm), liksom i 1500-talets språkbruk här i Sverige.

Det är inga stora mängder fåglar vid Glommens havsbad. En och annan ängspiplärka har slagit sig ner där - mer om detta senare när jag stämt träff med någon av dessa chicks (inte alltid det lättaste).

Lite längre kan en annan lite fågel skönjas. Med två livliga pudlar som drar åt var sitt håll är det inte så lätt att smyga sig på den lilla fågeln. Men man tar några steg, stannar, låtsas göra något annat och ett tu tre har man kommit tillräckligt nära för att se vad det är på kvisten. En sävsparv! Så har också den anlänt, eller de, för det brukar bli ett par. De sitter på samma kvistar som tidigare år. Alltså är allt vid det vanliga!

Ett litet stycke därifrån känner Silver på vattentemperaturen. Solen värmer, så varför inte?

Så kommer yrhättan Eunice. Hon har inga funderingar på om vattnet är varmt eller kallt - det är bara roligt. Ju genomvåtare man kan bli på några minuter, desto bättre. Silver bedömer situationen mer moget, springer förstås gärna men med sparsmakad iver.

Och över alltihopa svävar en av strändernas skickliga flygare, skrattmåsen, med sin mörka huvudhätta:

Sommaren är inte långt borta nu! Men en påminnelse om att det som gläder mest under den mörka årstiden, kan stå så här fin i slutet av april. Men så har våra grannar gröna fingrar och säkert också hjärtan i matchande kulör - en julros i rabatten är värd all beundran!

Ett antal telefoner har legat i det privata telefonmuseet - inte för att de varit vackra, praktiska eller speciella på något sätt, nej, bara för att "sådana saker slänger man inte". Den första telefonen jag skaffade, 80-tal eller 90-t. l? Det var på den tiden då ett samtal kostade sex à sju kronor i minuten. Att en telefon kunde innehålla en kamera kom långt senare. Vad telefoner kan idag det vet jag inte, det går knappt att hålla reda på, så snabbt går

utvecklingen.

Men för mig har det funnits ett enda krav - att telefonen skulle kunna hantera BMS, dvs. Bird Message Service. För fågelskådare är det en självklarhet men för andra kan det vara bra med en liten genomgång. Om någon upptäcker en rostgumpsvala, som hände idag vid Källstorps våtmark i Falkenberg, kan denne någon rapportera fyndet i sin telefon och så kommer det ut till alla dem som anslutna till tjänsten. Detta resulterar ofta i s.k. drag, som innebär att folk åker omgående ganska många mil för att se rariteten. Men om jag planerade att skåda fågeln imorgon, behöver jag veta om den är kvar.Sådant hålls också reda på och det sista som rörde denna rostgump var, att den tagit höjd och försvunnit. Återstår att se vad som rapporterar imorgon.

Mina tidigare två telefoner klarade detta - men inte utan hjälp från kunniga yngre människor. Men det funkade även för mig - ända till för ett par tre dar sedan, då telefonen låg på golvet - stendöd. Diverse olika grepp företogs för att få den att verka skendöd, men icke. Då ringer man sitt försäkringsbolag och frågar vad man ska göra och fem minuter senare får man klart för sig att man får en grundplåt till en ny telefon. och istället gör att resa runt med sin elektriska cykel eller sin buss eller be något barn offra timmar för den stackars fadren, så lyfter manluren och får kontakt med Apple. På några ögonblick har beställningen genomförts och redan nästa dag kommer en budbil med expressförsändelsen. Och nu har jag laddat ner en gratisapp med BMS-funktionen. Fem minuter tog det att fåin de första rapporterna. Det tycker jag är bra.

Det ska sägas att jag inte valde den allra senaste iPhonen, jag får nöja mig med en äldre modell. Men den får duga, även om det inte går att koppla teleobjektiv till den inbyggda kameran. Men kameror hade jag redan.

Finessen med denna telefon är att alla appar jag har till min iPod även går att använda i telefonen. Så nu finns där minst en utmärkt och några mindre utmärkta fågelböcker i telefonen, ett antal engelska lexikon, ett latinskt lexikon, Homeros' och Shakespeares samlade verk, en kompass, Bibeln, Google Earth och Facebook. Om man behöver stämma sin gitarr underlättar det att det också finns en litet piano. Dessutom finns en radiodel och givetvis Spotify. Några appar med celesta fenomen (Star Walk) finns med, Bibeln och ett par katolska appar kompletterar helheten i denna allomfattande telefon. Jag inser att det blir snärjigt att vara pensionär om man ska utnyttja allt det bara telefonen klarar av.

Illusionen att man är nåbar överallt och när som helst fungerar. Men när man är bortkopplade från det allomfattande arbetet, som varit ens självklara nav i tillvaron under så många år, hjälper det inte stort med aldrig så många kommunikationsfinesser eller Facebookvänner - det går svalgstora klyftor mellan generationerna och det är sällsynt med överbryggningar. Den påse ärtor hade kanske ändå inte varit så dumt - duvorna kommer, var så säker. Men en fördel har den allomfattande telefonen - den tar ingen plats!

Alla de  gånger jag bara åkt iväg för att titta på fåglar kommer jag plötsligt ihåg. Finns det något mer avkopplande än att rigga upp sin kikare, göra iordning kameran och bara börja utforska stränderna? Jag har varit för dålig på det. Nu verkar också vädret stabiliseras något. De senaste dagarnas invasion av kungsfågel hade avsatt spår i häcken här hemma. Kungsfågel där också! De är ju så små - med sina 8,5 - 9,5 cm tar de inte stor plats. Därför kan gott bilderna bli lite större!

Men de lär inte häcka i häcken. Riktig barrskog brukar vara det mest trivsamma de kan hitta. Men det vore roligt att ha dem här några dar.

Vovvarna tar det lugnt. När de varit ute och jagat varandra syskonlikt kommer de in och kollar att det inte finns något annat ätbart än hundfodret. Gör det det, finns det snart inget sådant extra ätbart kvar. Men ett hundliv är som det är - skaffa dig så många förmåner som möjligt, tigg lite kärlek från den blödiga hussen som inte kan motstå en handslick eller en fuktig nos i halsgropen. Och visar man minsta tecken på att vilja avsluta ömhetsbetygelserna, kommer lilla tassen upp och läggs uppfordrande på handen och tillsammans med vädjoblicken får en att fortsätta det taktila utbytet. Att det är avstressande, livsbefrämjande och lyckoskapande är fastlagt sedan länge. Lycklig den som blir hälsad av en hund. Som livsförlängare är den oslagbar. Vi har två:)

Jodå, Hjalmar Gullberg han kunde sin Odysseus och visste vad som är väsentligt här i livet. Idag låg de båda älsklingarna sammanflätade i soffan och sov djupt. Inte ens blixtljuset väckte dem.

Mitt ständiga glädjeämne på denna jord är Spotify, det har jag framhållit många gånger förut. Att laborera med sökfunktionerna kan ge spännande utdelning. Orden oboe och concertos gav en långlista med just oboekonserter. Det har givit eko. Nu måste man vara Facebookare för att ha Spotify - åtminstone vad gäller premium. Ett tiotal påminnelser om detta har då ledningen för Spotify (läs: en automatfunktion) gett mig i form av att den eller den har lyssnat på min  oboekonserter och att jag är välkommen att lyssna på deras musik.

I bästa fall kan man knyta kontakt med nya musikvänner som delar samma musiksmak och som man kan skicka lite synpunkter till. Det är ju det som är 'själva grejjen' med dessa sociala medier. Så nu har jag lagt upp spellistor med Trombone adagios, den ryske trumpetvirtuosen Nakariakov, Hummels trumpetkonserter, Flute and guitar-stycken och rysk liturgisk musik. Det känns verkligen som att gå omkring i en skattkammare med oerhörda rikedomar och bara låta det musikaliska guldet strila ner över ens öron.

Och den dag man har hört klart på någon kategori är det bara att konstruera någon ny variant - kanske säckpipa eller varför inte alla nionde symfonier (finns en hel del) eller varför inte dränka sig i blues genom att lyssna till alla inspelningar av St James Infirmary?

Ytterligare ett intresseområde - kanske det mest väsentliga just nu, är att själv försöka skaffa sig lite kunskap till varför jag drabbas av yrsel lite då och då. Jag fick själv för mig att jag aldrig haft dessa besvär innan jag fick en ny blodtrycksmedicin i september. Och efter lite letande i FASS hittar man mycket riktigt listor med biverkningar, där yrsel betecknas som vanligt. Ovanligt är dock att man kan svimma - men denna biverkan är omnämnd. Men för mig känns det som en vittring att flölja: man är tacksam över att de letar efter proppar och fel på balansorganen. Men jag behöver tala med min husläkare om att avsluta en viss misstänkt medicin. Det kanske gör hela skillnaden. Jag hade i alla fall inte blivit överraksad om någon i vårdapparaten hade inriktat sig biverkningar.

En gräsand kommer på snabba vingar, sänker sig ned över Galtåsbäcken, kanske för att leta efter sin maka. Men han ser henne inte och påbörjar ett nytt, ganska omfattande varv och kommer tillbaka i samma bana somförra gången. Han går metodiskt till väga och verkar ta ställning till alla naturens kännetecken. Och nu lyckas han, hittar sin hona och landar i bäckvattnet och döljs till sist av vegetationen. En ny kärleksrelation kommer i sinom tid att avsätta sina spår - nu är det vår :)

Pudlarna och jag fortsätter mot ängen. De får bli lösa och springa av sig sin inneboende rörelselusta. Det blir en snabb runda, ett par varv, från mig och längs en nästan osynlig stig i fjolårsgräset, fram till närmaste stenmuren och tomtgränsen till sommarstugorna och så tillbaka. Stoppar jag handen i fickan är de säkra på att få belöning i Frolicform.

Så hittar vi en lämplig pinne att kasta och så sätter klappjakten igång igen. Det gäller att kasta så att båda hundarna får samma chanser. Den tidigare något långsamma Silver har erövrat snabbhet och styrka och vinner pinnejakten väl så ofta som Eunice.

Solen har i alla fall kommit tillbaka. Strålknippen reflekteras mot de torra jordytorna som håller gräset i fångenskap. Än en gång har jag lappat ihop grässvålen, fyllt igen groparna som ivriga tassar repat upp, använt den nya kompostjorden. Nu gäller det att hålla en strängt öga på lekbeteenden. Men med tre, fyra graders värme blir det ingen fräs på tillväxten. Ett tjockt lager blötsnö har vi att se framemot i Götaland, säger DN idag. Man tackar.

Släpp hundarna loss, det är vår, om man vill travestera Tage Danielssons filmtitel. De fäster sig inte vid om det är si eller så varmt - de springer av fullaste lycka. Silver med sitt röda halsband är lättast att identifiera. Hon har också ändrat karaktär. Från att mest ha varit intresserad av mat, är hon nu en minst lika ivrig fighter som Eunice. Men Silver har ett lugnare temperament, hon inväntar, "processar informationen" om man så vill.

Där! Vi är strax ner vid stranden- Mellan träden skymtar havet, idag djupblått. Varje dag, kanske varje timme, har sin egen färgskiftning. Den beror på ljuset och också på vinden, som styr vågornas reflexer. Vovvarna, som nu snällt har infogat sig i kopplen, stretar i det höga, gula fjolårsgräset med nosarna in än här, än där. Vildkanin? Träffar de på en liten hög med spillning får det samma effekt som vore det godis. Om jag inte minns fel har jag läst att dylikt kosttillskott innehåller vissa vitaminer. Samtidigt påpekade dottern igår att en människa har flerfaldigt större antal bakterier i munnen än en hund. Så det gäller att se upp med vem som slickar dig om munnen - hustrun eller hunden. Ur bakteriell synvinkel --- nä, nu blev det lite fel. Vovvarnas ömhetsbetygelser är kanske ömhetsbetydelser som håller din bakterieflora i gott  skick.

En tornfalk dyker upp. Fram med kameran. Avståndet är inte större än att det kan bli en hyfsad bild. Plötsligt dyker den ner - spänningen stiger- Är det en liten utmattad småfågel som fått sätta livet till? Men nej, den måste ha klarat sig in bland några taggiga buskar för tornfalken fortsätter sitt ryttlande lite längre bort.

Så är vi nere på den kilometerlånga stranden. Lågvatten, långgrunt, här och var några fåglar som letar efter ätbara småkryp. Ett par råkor går där, svarta och dryga, en bit ut. Eunice rivstartar, hon var först med att få kopplet av, tätt följd av Silver. Vattenkaskaderna sprutar när det ger sig ut i det fotsdjupa vattnet. Retfullt tar råkorna några extra svängar framför nosarna på sina jägare, oåtkomliga för dem som inte kan flyga.

Blöta, sandiga, flämtande - när husse visslar kommer de tillbaka efter att ha sprungit nästan hela stranden fram och tillbaka. Det var så roligt! Kan man ha det bättre?

På hemvägen går det lugnare. vi njuter i solen, nu med vinden i ryggen och värmen från den tjocka jackan är som tryggheten själv. Det är vår. Och plötsligt är de där, de två sädesärlorna. Nu går det fort mot sommaren.