Vägd på en våg och befunnen för tung
Hustrun fortsätter att skämma bort mig med husmanskonster, dvs mästerkockens vardagsdelikatesser. Ibland måste jag tacka lite varsamt och ta en mindre portion men lägga till alla grönsaker. Men hjälper det? Jag för en ojämn kamp med vågen. I förrgår bytte jag batterier men det skulle jag kanske inte gjort - nu vägde jag plötsligt ett par kilo till. Sannolikt är min konstitution otroligt snålt ställd, jag skulle kunna leva bara på luft och kärlek. Helt OK, men kärleken går oftast via Leif Mannerströms Husmanskonst. Vägen till mannens hjärta går genom magen, sägs det. Det är otroligt så många kraftigt tilltagna magar som kanaliserat all denna kärlek det finns. Ju äldre desto större. Fast jag är nog lite benägen att tro att det finns ett tvärtomförhållande här men är inte beredd att utreda frågan närmare nu.
Idag blev jag lycklig ägare till en extender till mitt nya 300 mm objektiv. Det betyder 672 mm på en traditionell småbildskamera för film. Finessen är att både autofokus och bildstabilisering funkar även med denna tillsats.
Idag blev jag lycklig ägare till en extender till mitt nya 300 mm objektiv. Det betyder 672 mm på en traditionell småbildskamera för film. Finessen är att både autofokus och bildstabilisering funkar även med denna tillsats.
Nä, nu får det vara bra med bloggandet. God natt.
Hej ... eller skit samma
Det gick att komma till jobbet idag också. Allt fungerade. Jag kommer upp före ringsignalen, och klarar morgonbestyren utan mankemang. Morris står och väntar. Lite kaffe, en liten macka, en tallrik med flingor, fyra mackor att ha under dagen, tre äpplen, inte hemma förrän tre. Så tar vi vår prommenad vid sjudraget. Fortfarande mycket mörkt. Vi går förbi de nio, snart tio eller elva - eller tolv nybyggena. Ett hus är inflyttat, under de neonfrätande lamporna. Så in i mörkret, utanför ljuskretsen och morgonen blir kall mörk morgon istället för kall morgon badande i ljus. En långtradare med virke väntar på att lasta av. Kanske står det ett hus till här i eftermiddag. Men det är långt till 28, flera tomter än inte påbörjade.
Morris drar, småpinkar här och där och jag snubblar efter. Så vänder vi, lag lastar in ryggsäcken i den gamla fiaten och far iväg mot Falkenberg. Det är raka vägar, mörka, osaltade, ingen nämnvärd trafik. Det går på knappa tio minuter - hittar en ledig plats på rivningstomten och går sedan den fyra minuterna ner till stationen. Idag kommer tåget punktligt. Jag glider ner på min vanliga plats efter att ha lagt jackan och mössan på bagagehyllan. Samma människor reser. Det är lönlöst att nicka. Man hälsar inte på varandra. Jo en, han som vid ett ösväder sökte skydd under mitt stora paraply en morgon i mörka november. Men samtala, nej, det går nog inte. Har man vistats på samma perrong i ett halvår och inte hälsat, då känns det lätt lösnlöst att ens försöka. Och i själva verket har vi väl ingen som helst anledning, vi behöver varandra inte, så enkelt är det. Det är endast i nöden som människor är beredda att släppa lite på sin skruvade värdighet. Som under paraplyet.
I ryggsäcken har jag ett antal uppsatser som treorna ska få tillbaka på torsdag. Jag tror jag hinner klara de sista denna morgon. De flesta följer instruktionerna bra, berättar innehåll och syfte med föreslagna texter, anger snällt och prydligt källor och har rätt antal ord. Men så är det några som missar någon eller några punkter. Det är ett spännande jobb man har. Som väl är ljusnar det tidigt och när enformigheten tar över går det att transponera sitt medvetande ut över fälten, att fara med tanken i lågt över de fruset vackra havsvikarna och likt kajorna fara i tankesjok böljevis på hög höjd för att i nästan tusental slå ned i ett antal höga spretande trädkronor som ritar sina tuschprofiler i mycket fina streck. Uppåt.
När varbergsfolket tagit plats blir det åter arbetsro och till sist är bunten genomtröskad. Det är lagom varmt idag. Vissa dagar fungerar inte värmen och ytterkläderna blir en extra värmekälla. Men idag är det helt lagom. Det går att slumra och plötsligt far jag in i en dröm. När jag vaknar till igen har vi farit i högst fem minuter. Jag tänker på framtiden, dvs. när den här termninen är slut. Då försvinner alla de där ungdomarna vars alster fyllt ens medvetande så många gånger under dessa tre år. En del ser man aldrig, man vet över huvud taget inte vart de tar vägen. Är de i Australien - jo en vet jag som ska dit, eller i USA eller i Umeå - eller kanske bara är kvar i sta'n. Men ändå ser man aldrig röken av dem. Men så har det varit i snart 40 år. Hur många tusen har man inte lärt känna? Av dem jag haft som elever har jag träffat tre som föräldrar till ungdomar som gått eller går på min nuvarande skola. En satt på en filt här på stranden i somras och påstod att jag underivsat honom i historia. Samma summarum har jag väl träffat högst 25 gamla elever av mellan fem och tiotusen. Och så blir det nu också, snart nog slår frihetens timme. När studentexamen är över dem, väntar ovissheten för många, "det svarta hålet" efter studenten som någon sa.
Men det kommer nya. Nästa års treor går redan och spänner sig inför avslutningsåret.
Hemma igen - och här utelämnar jag en tjock romanliknande skildring på ca 400 sidor som jag lätt hade kunnat åstadkomma i det gröna teets berusande anda.
Idag går jag till postorderfirman som har rea på lagerförsäljningen av friluftskläder och gör slut på de extra pengar som uppstod i och med regeringsskiftet. Det blev en riktig norsk lusekofta av ylle, en fleece eller fliströja, ett par goretexkängor för fågelbruk. Jag förbereder mig mer eller mindre medvetet för en ledig tid, en tid som jag inte riktigt har men som jag någonstans vill ha. Att kunna stå ute i pinande blåst med vatten upp till fotknölarna utan att frysa eller bli våt, det är nog drömmen. Hur många toppar den? Visserligen är det skönt att befinna sig på en playa i stekande sol en stund, men i sådana lägen längtar jag alltid efter en snöstorm. Det gör jag faktiskt nu också. Jag har suttit med goretexpjucken på mig inomhus bara för att försiktigt vänja mina vackra fötter vid dem. De andas sägs det, men en snöstorm skulle hjälpa upp andningen, tror jag bestämt.
Tröjan gjorde nytta när Morrisvovven och jag tog playan i besittning. Den var tom. Så när som på två avlägsna prickar och en död sillgrissla. Jo, där låg den, I strandlinjen. På rygg med den vita buken lätt uppsvälld och de kraftfulla simfötterna lite lealösa. Döda fåglar ska man inte hantera, kanske inte heller de som verkar sjuka. Fågelinfluensan har nog påverkat sinnena en del. Detta är den femte döda fågeln jag sett sedan vi flyttade hit. Hur många har jag inte sett?
Han är lite långhårig nu, vovven. Men pigg på att springa. Och trofast. Och lite busig. Idag fick han för sig att försöka bita av kopplet trots att han var lös. Jag har ofta satt fast kopplet i en rem kring livet för att få bägge kikarhänderna fria. Här såg han ett tillfälle att busa och drog ut en bit av det och tuggade frenetiskt. Det är redan till hälften avbitet men håller ännu. Han är väl lite less på att den gamle mannen inte springer och kastar pinnar eller leker på annat sätt.
Så påminner oss solen om att även denna dag går mot sitt slut. Solskivan tränger fram genom molnbankarna. Det går mot kväll och blåsten gör sig påminnd. Inte ens en lusekofta står i långden emot den avkylande verkligheten.
Där borta ligger Glommsten och fågelföreningens lilla vindskydd: platsen för otaliga månniskors längtan, med vatten nästan 360 grader runt om. Och här bor jag! Det trodde jag inte för ett par år sedan. Då visste jag inte ens om var Glommen låg.
Morris drar, småpinkar här och där och jag snubblar efter. Så vänder vi, lag lastar in ryggsäcken i den gamla fiaten och far iväg mot Falkenberg. Det är raka vägar, mörka, osaltade, ingen nämnvärd trafik. Det går på knappa tio minuter - hittar en ledig plats på rivningstomten och går sedan den fyra minuterna ner till stationen. Idag kommer tåget punktligt. Jag glider ner på min vanliga plats efter att ha lagt jackan och mössan på bagagehyllan. Samma människor reser. Det är lönlöst att nicka. Man hälsar inte på varandra. Jo en, han som vid ett ösväder sökte skydd under mitt stora paraply en morgon i mörka november. Men samtala, nej, det går nog inte. Har man vistats på samma perrong i ett halvår och inte hälsat, då känns det lätt lösnlöst att ens försöka. Och i själva verket har vi väl ingen som helst anledning, vi behöver varandra inte, så enkelt är det. Det är endast i nöden som människor är beredda att släppa lite på sin skruvade värdighet. Som under paraplyet.
I ryggsäcken har jag ett antal uppsatser som treorna ska få tillbaka på torsdag. Jag tror jag hinner klara de sista denna morgon. De flesta följer instruktionerna bra, berättar innehåll och syfte med föreslagna texter, anger snällt och prydligt källor och har rätt antal ord. Men så är det några som missar någon eller några punkter. Det är ett spännande jobb man har. Som väl är ljusnar det tidigt och när enformigheten tar över går det att transponera sitt medvetande ut över fälten, att fara med tanken i lågt över de fruset vackra havsvikarna och likt kajorna fara i tankesjok böljevis på hög höjd för att i nästan tusental slå ned i ett antal höga spretande trädkronor som ritar sina tuschprofiler i mycket fina streck. Uppåt.
När varbergsfolket tagit plats blir det åter arbetsro och till sist är bunten genomtröskad. Det är lagom varmt idag. Vissa dagar fungerar inte värmen och ytterkläderna blir en extra värmekälla. Men idag är det helt lagom. Det går att slumra och plötsligt far jag in i en dröm. När jag vaknar till igen har vi farit i högst fem minuter. Jag tänker på framtiden, dvs. när den här termninen är slut. Då försvinner alla de där ungdomarna vars alster fyllt ens medvetande så många gånger under dessa tre år. En del ser man aldrig, man vet över huvud taget inte vart de tar vägen. Är de i Australien - jo en vet jag som ska dit, eller i USA eller i Umeå - eller kanske bara är kvar i sta'n. Men ändå ser man aldrig röken av dem. Men så har det varit i snart 40 år. Hur många tusen har man inte lärt känna? Av dem jag haft som elever har jag träffat tre som föräldrar till ungdomar som gått eller går på min nuvarande skola. En satt på en filt här på stranden i somras och påstod att jag underivsat honom i historia. Samma summarum har jag väl träffat högst 25 gamla elever av mellan fem och tiotusen. Och så blir det nu också, snart nog slår frihetens timme. När studentexamen är över dem, väntar ovissheten för många, "det svarta hålet" efter studenten som någon sa.
Men det kommer nya. Nästa års treor går redan och spänner sig inför avslutningsåret.
Hemma igen - och här utelämnar jag en tjock romanliknande skildring på ca 400 sidor som jag lätt hade kunnat åstadkomma i det gröna teets berusande anda.
Idag går jag till postorderfirman som har rea på lagerförsäljningen av friluftskläder och gör slut på de extra pengar som uppstod i och med regeringsskiftet. Det blev en riktig norsk lusekofta av ylle, en fleece eller fliströja, ett par goretexkängor för fågelbruk. Jag förbereder mig mer eller mindre medvetet för en ledig tid, en tid som jag inte riktigt har men som jag någonstans vill ha. Att kunna stå ute i pinande blåst med vatten upp till fotknölarna utan att frysa eller bli våt, det är nog drömmen. Hur många toppar den? Visserligen är det skönt att befinna sig på en playa i stekande sol en stund, men i sådana lägen längtar jag alltid efter en snöstorm. Det gör jag faktiskt nu också. Jag har suttit med goretexpjucken på mig inomhus bara för att försiktigt vänja mina vackra fötter vid dem. De andas sägs det, men en snöstorm skulle hjälpa upp andningen, tror jag bestämt.
Tröjan gjorde nytta när Morrisvovven och jag tog playan i besittning. Den var tom. Så när som på två avlägsna prickar och en död sillgrissla. Jo, där låg den, I strandlinjen. På rygg med den vita buken lätt uppsvälld och de kraftfulla simfötterna lite lealösa. Döda fåglar ska man inte hantera, kanske inte heller de som verkar sjuka. Fågelinfluensan har nog påverkat sinnena en del. Detta är den femte döda fågeln jag sett sedan vi flyttade hit. Hur många har jag inte sett?
Han är lite långhårig nu, vovven. Men pigg på att springa. Och trofast. Och lite busig. Idag fick han för sig att försöka bita av kopplet trots att han var lös. Jag har ofta satt fast kopplet i en rem kring livet för att få bägge kikarhänderna fria. Här såg han ett tillfälle att busa och drog ut en bit av det och tuggade frenetiskt. Det är redan till hälften avbitet men håller ännu. Han är väl lite less på att den gamle mannen inte springer och kastar pinnar eller leker på annat sätt.
Så påminner oss solen om att även denna dag går mot sitt slut. Solskivan tränger fram genom molnbankarna. Det går mot kväll och blåsten gör sig påminnd. Inte ens en lusekofta står i långden emot den avkylande verkligheten.
Där borta ligger Glommsten och fågelföreningens lilla vindskydd: platsen för otaliga månniskors längtan, med vatten nästan 360 grader runt om. Och här bor jag! Det trodde jag inte för ett par år sedan. Då visste jag inte ens om var Glommen låg.
Vill du se en stjärna ...
Söndag - en massa löften kanske. Regnet riktade in mig på innesittande och kanske en del läsning eller i vörsta fall rättning. Men det lättade och Morrisvovven fick sitt lystmäte - han fick dra mig ner till stranden, på cykel förstås. Lös och ledig vek han inte en meter från min ficka med Frolic. Påkommando Spring! sprang han till närmaste dyn och tittade uppfordrande på mig och ville att jag skulle hojta: Hit! Och på Hit! satte han av med sanden sprutande kring tassarna för att få sin belöning - Frolic. Men nu får han pyttesmå bitar. Ett lätt regndis letade sig in under kapuschongen, varför ryggen mot havet nästan var en förutsättning. Lite längre fram på stranden anade jag en fågel. Jodå, det var en sillgrissla, som låg alldeles stilla. Vi kom en meter ifrån, Morris kopplad förstås innan fågeln blinkade och flyttade sig en aning.
Jag gissade att den var utmattad, eller sjuk eller skadad. Hem med hunden och tillbaka med något ätbart. Sillgrisslor äter nog helst levande fisk som den fångar genom att simma med sina smala vingar under vattnet. Därför var jag osäker på om crabfish skulle duga - jag vet inte ens om det är fisk eller bara konstprodukter. Men det var det enda huset förmådde. När jag återvände utan Morris gick jag lite närmare och försökte mata pippin men då fick jag ett litet tjuvnyp av den mycket spetsiga näbben. Och så reste den på sig och slog ett antal snabba vingslag för att åter sjunka ned på stranden.
När jag var på Öland häromåret och pratade med fågelhfolk fick jag veta att av de 400 miljoner fåglar som passerar Sverige på väg till varmare vinterkvarter,återkommer endast 100 miljoner. Det är en ansenlig mängd som dukar under. Döda fåglar är inget alldeles ovanligt. Av de tre tretåiga måsarna i Glommens hamn är en oljeskadad och det är väl en tidsfråga innan den dukar under. Vi kan bara hoppas att sillgrisslan hämtar krafter och flyger vidare till Nordnorge eller ännu längre upp.
Just nu ljuder P2:s musik i lurarna. Herbert Blomstedt dirigerar Bruckners symfoni nr 7. Han är 80 i år och har ett digert program. Och så vital han verkar. I intervjun sa han att han inte var färdig! Det var hans drivkraft. Ha, det är precis lika dant för mig. Vid 65 kommer jag inte heller att vara färdig!!! Hm Och rektor Carita säger att jag aldrig får sluta. Varför kan man inte bli yngre, åtminstone under någon del av sitt liv? Men man måste nog bli myt för att få ett näst intill evigt liv. Orion, t.ex. som följer med mig och Morris sena kvällar är ju en sådan figur: NE får undervisa:
Orion är en av de ursprungliga 48 stjärnbilder som beskrevs av Ptolemaios i Almagest. Enligt en myt var Orion en jättelik jägare, son till Poseidon och Euryale. Jaktgudinnan Artemis lurades av sin bror Apollon att döda Orion. När Artemis förstod vad hon gjort och att hon blivit lurad bad hon gudarna att återuppväcka Orion, men Zeus placerade honom i stället på himlen. I vår tid har Gotland fått O. som landskapsstjärnbild och Betelgeuse som landskapsstjärna.
Ja, om man skulle bli stjärnbild, det vore ett spännande steg på karriärstegen. Det hade varit något: Stora björn och lilla hunden, det eviga paret, Ha Ha Ha. Fast de finns visst redan, tror jag. Jag föredrar nog det utlovade eviga livet som vår predikande präst målade ut idag under mässan framför att bli stjärnbild. Sen har jag nog lite svårt för stjärnbilder eftersom det är ibland miljoner ljusår mellan de ingående stärnorna. Har man minsta krav på närhet så skulle det funka shit.
Oj, bäst att säga godnatt medan det går. Snart nog är det god morgon. Godnatt på dig, och på dig.
Jag gissade att den var utmattad, eller sjuk eller skadad. Hem med hunden och tillbaka med något ätbart. Sillgrisslor äter nog helst levande fisk som den fångar genom att simma med sina smala vingar under vattnet. Därför var jag osäker på om crabfish skulle duga - jag vet inte ens om det är fisk eller bara konstprodukter. Men det var det enda huset förmådde. När jag återvände utan Morris gick jag lite närmare och försökte mata pippin men då fick jag ett litet tjuvnyp av den mycket spetsiga näbben. Och så reste den på sig och slog ett antal snabba vingslag för att åter sjunka ned på stranden.
När jag var på Öland häromåret och pratade med fågel
Just nu ljuder P2:s musik i lurarna. Herbert Blomstedt dirigerar Bruckners symfoni nr 7. Han är 80 i år och har ett digert program. Och så vital han verkar. I intervjun sa han att han inte var färdig! Det var hans drivkraft. Ha, det är precis lika dant för mig. Vid 65 kommer jag inte heller att vara färdig!!! Hm Och rektor Carita säger att jag aldrig får sluta. Varför kan man inte bli yngre, åtminstone under någon del av sitt liv? Men man måste nog bli myt för att få ett näst intill evigt liv. Orion, t.ex. som följer med mig och Morris sena kvällar är ju en sådan figur: NE får undervisa:
Orion är en av de ursprungliga 48 stjärnbilder som beskrevs av Ptolemaios i Almagest. Enligt en myt var Orion en jättelik jägare, son till Poseidon och Euryale. Jaktgudinnan Artemis lurades av sin bror Apollon att döda Orion. När Artemis förstod vad hon gjort och att hon blivit lurad bad hon gudarna att återuppväcka Orion, men Zeus placerade honom i stället på himlen. I vår tid har Gotland fått O. som landskapsstjärnbild och Betelgeuse som landskapsstjärna.
Ja, om man skulle bli stjärnbild, det vore ett spännande steg på karriärstegen. Det hade varit något: Stora björn och lilla hunden, det eviga paret, Ha Ha Ha. Fast de finns visst redan, tror jag. Jag föredrar nog det utlovade eviga livet som vår predikande präst målade ut idag under mässan framför att bli stjärnbild. Sen har jag nog lite svårt för stjärnbilder eftersom det är ibland miljoner ljusår mellan de ingående stärnorna. Har man minsta krav på närhet så skulle det funka shit.
Oj, bäst att säga godnatt medan det går. Snart nog är det god morgon. Godnatt på dig, och på dig.
Att hålla truten
Nu har jag sett den! Många är de rapporter om denna fågel, som inte finns med i Fågelguiden, men som rapporteras påfallande ofta. En verklig raritet brukar dra till sig mängder av skådare.
Så är det även med den kaspiska truten, som nu är stationär (dvs. håller till ) i Glommens hamn. Det var rätt så mycket folk vid de tillfällen jag var där, en del med ganska lång resväg bakom sig. Det gäller att kryssa så många som möjligt. "Att kryssa" kommer av att man har en färdig lista med alla svenska fåglar i. Så sätter man ett kryss för de man ser. Att ha 300 eller mer anses fint. Jag har ännu inte 200, men det kanske är skapligt många på 2½ år. De som har flest har lite drygt 400 och har säkert haft mycket tur. Åker man kanske 75 mil för att se en ovanlig en, är det ju skoj om den finns kvar efter dagsetappen i bilen.
I Lerkil var det en ismås som blåst in under stormen i december 2004. Den stannade i Lerkils båthamn i närmare en månad och blev rikligen försedd med lax och annat fågelgodis. Det var ju också en välgärning för ortens vanliga mås- och trutbestånd - för att inte tala om alla kråkor och kajor. Men det intressanta var alla de tillresta svenskar, norrmän, danskar och en och annan tysk. Där fanns alla slags fågelkikare, vanliga kikare och exklusiva videoinspelare. Och måsen satt snällt på en vitmålad sten vid hamninloppet och lät sig fotograferas på tre meters avstånd, till synes oberörd. Den trodde väl att det vita var is. Antagligen hade den aldrig sett människor förr i sitt liv - den lever i symbios med isbjörnen på as, fisk, bytesrester och exkrementer av större däggdjur, dvs isbjörnsskit. Den finns beskriven i Fågelguiden
men inte kaspisk trut. Däremot finns det latiska namnet, larus cachinnans i Fågelguiden, men där är det svenska namnet gulfotad trut. Där finns också ett antal underavdelningar där undergruppen armenicus
skulle kunna motsvara den kaspiska truten. Jag får forska vidare, troligen finns det någon artikel som jag inte läst. Så här ser den dock ut genom mitt nya objektiv:
I går testade jag en lånade extender, 1,4 X, och det blev bra. Nu blev det ett tele som motsvarar 672 mm på en vanlig småbildskamera. Vi får se när jag har råd, i nästa vecka eller så ...
I övrigt var det fågel för hela pengen: en ung trut med en plattfisk, åtta sångsvanar på väg åt andra hållet samt en vacker fasantupp.
Nu håller det upp och det är dags att lufta sin kamera en stund. Jo, jag känner att jag balanserar på gränsen till galenskap.
Så är det även med den kaspiska truten, som nu är stationär (dvs. håller till ) i Glommens hamn. Det var rätt så mycket folk vid de tillfällen jag var där, en del med ganska lång resväg bakom sig. Det gäller att kryssa så många som möjligt. "Att kryssa" kommer av att man har en färdig lista med alla svenska fåglar i. Så sätter man ett kryss för de man ser. Att ha 300 eller mer anses fint. Jag har ännu inte 200, men det kanske är skapligt många på 2½ år. De som har flest har lite drygt 400 och har säkert haft mycket tur. Åker man kanske 75 mil för att se en ovanlig en, är det ju skoj om den finns kvar efter dagsetappen i bilen.
I Lerkil var det en ismås som blåst in under stormen i december 2004. Den stannade i Lerkils båthamn i närmare en månad och blev rikligen försedd med lax och annat fågelgodis. Det var ju också en välgärning för ortens vanliga mås- och trutbestånd - för att inte tala om alla kråkor och kajor. Men det intressanta var alla de tillresta svenskar, norrmän, danskar och en och annan tysk. Där fanns alla slags fågelkikare, vanliga kikare och exklusiva videoinspelare. Och måsen satt snällt på en vitmålad sten vid hamninloppet och lät sig fotograferas på tre meters avstånd, till synes oberörd. Den trodde väl att det vita var is. Antagligen hade den aldrig sett människor förr i sitt liv - den lever i symbios med isbjörnen på as, fisk, bytesrester och exkrementer av större däggdjur, dvs isbjörnsskit. Den finns beskriven i Fågelguiden
men inte kaspisk trut. Däremot finns det latiska namnet, larus cachinnans i Fågelguiden, men där är det svenska namnet gulfotad trut. Där finns också ett antal underavdelningar där undergruppen armenicus
skulle kunna motsvara den kaspiska truten. Jag får forska vidare, troligen finns det någon artikel som jag inte läst. Så här ser den dock ut genom mitt nya objektiv:
I går testade jag en lånade extender, 1,4 X, och det blev bra. Nu blev det ett tele som motsvarar 672 mm på en vanlig småbildskamera. Vi får se när jag har råd, i nästa vecka eller så ...
I övrigt var det fågel för hela pengen: en ung trut med en plattfisk, åtta sångsvanar på väg åt andra hållet samt en vacker fasantupp.
Nu håller det upp och det är dags att lufta sin kamera en stund. Jo, jag känner att jag balanserar på gränsen till galenskap.
Både och
Har man en hustru som gillar det där fåniga dansprogrammet, Let's dance eööer vad det heter, drar man sig tillbaka till sina datadomäner och beundrar den nya kamerans resultat i form av svart rödstjärt och annat samt den tretåiga, som är betydligt mer tilltalande än de vanliga glupska trutarna. Det blir ju massvis av bilder efter en fotosejour på ett par timmar. Men i ett annat fönster i datorn kan man se Så ska det låta, visserligen inte simultant men en stund senare gär det bra. Man behöver alltså inte missa någonting. Tröttnar man på det folkliga och ungdomliga i detta pensionärsprogram, är det bara att klicka vidare till Fredrik Lindströms modernitetsprogram. Eller P2 förstås men då ser man inga stråkar förstås.
Och vill man sticka emellan med lite bildbehandling så går det fint. Det gick dock inte att klicka och dra från Picasa 2 (går att ladda ned gratis från Google) och in i bloggen. Istället öppnar jag ett nytt bloggfönster dit jag laddar ner lämpliga bilder och plockar in dem den vanliga vägen in i bloggen. Nu gör jag det:
Och vill man sticka emellan med lite bildbehandling så går det fint. Det gick dock inte att klicka och dra från Picasa 2 (går att ladda ned gratis från Google) och in i bloggen. Istället öppnar jag ett nytt bloggfönster dit jag laddar ner lämpliga bilder och plockar in dem den vanliga vägen in i bloggen. Nu gör jag det:
Samtidigt måste man säga att Lill Lindfors är fantastisk. Hon är min favorit, om jag nu haft någon. Just nu sjunger hon "Cry me a river" och så måste man titta på TV-programmet. Men här kommer de svarta rödstjärten flygande där man ser det röda så tydligt.
Tidigare ikväll var Morrisvovven och jag ute. Han står och skrapar på golvet innanför min dörr för att visa att han vill något. Månen lyser stark om än halv. Orions bälte sträcker sig i söder och Karlavagnen sträcker sig mer norrut. Det är de enda stjärnbilder jag kan, men jag lovar att det ska bli bättre. Jag har skaffat en ny stjärnatlas och en vacker dag släpar jag ut teleskopet och börjar räkna dem som är som havets sandkorn. Jag kommer att ha att göra som pensionär. Fast fåglarna kommner först.
Så går denna dag över i kall natt. God natt, alla.
Tillbaka till källorna
Idag var vädret soligt och vackert. Torsdagar är bra dagar, endast två lektioner och den lilla bonusen består i att kunna parkera bilen på fyratimmarsparkeringen intill stationen. Den lilla bonusen är väl egentligen en förlust - på sikt - eftersom jag är så himla lat till min natur och tycker att fyra hundra meters promenad är något jag gärna kan slippa. Jag borde gå tre gånger dubbelt så långt i stället och ställa bilen på ICA:s långparrkeing och inte på den gamla rivningstomten en liten liten bit från stationen.
Likaså med den uteblivna långpromenaden med Morris, Lilia följde med ut i vintervårvädret och vi åkte ner till Glommens hamn och gick bakom hamnbodarna. Där bakom lyste en varm sol, ingen is på marken och vindstilla med skydd mot nordanvinden. Nu var det dags att introducera den nya kameran för Lilia - som uppskattade den väldigt mycket. Som tur var fanns det en massa fåglar i strandkanten och längre ut. Och den mest rara, dvs. sällsynta av alla var den svarta rödstjärten, som inte borde vara här på ett par tre månader minst, men som ändå fanns där bland strandstenarna. Den verkade mycket pigg och hittade säkert tillräckligt med tångloppor och liknande i strandbalarna. och så kom den ganska nära och poserade kokett när teleobjektivet fångade in den kanske femtio gånger.
Den ser kanske inte mycket ut för världen men den är ganska ovanlig. Hur som helst, vi har hittat tillbaka till det ställe vi ofta var förrförra sommaren. Tomten var vår men det kändes så långt borta att vi skulle bo här. En utflykt till Glommen, ett par räk- och pastasallader från Glommens fisk som intogs just här, bakom sjöbodarna med en vidunderlig utsikt över fyren och Brevik, hit hittade vi tillbaka idag, i vinterkylan och blåsten. Men det var precis lika skönt som sommaren för ett och ett halvt år sedan. Och så den svarta rödstjärten som höll oss sällskap.
På andra sidan var det ganska lugnt i hamnen. Ingen fiskebåt hade landat och inga trutar slogs om födan. Men den tretåiga måsen kom nyfiket och kollade läget och gjorde några överflygningar. man undrar om de vilda djuren har ett slags samhörighetsbehov. Men visst är den stilig!
Det blir väl en kall natt till innan snön kommer.
Likaså med den uteblivna långpromenaden med Morris, Lilia följde med ut i vintervårvädret och vi åkte ner till Glommens hamn och gick bakom hamnbodarna. Där bakom lyste en varm sol, ingen is på marken och vindstilla med skydd mot nordanvinden. Nu var det dags att introducera den nya kameran för Lilia - som uppskattade den väldigt mycket. Som tur var fanns det en massa fåglar i strandkanten och längre ut. Och den mest rara, dvs. sällsynta av alla var den svarta rödstjärten, som inte borde vara här på ett par tre månader minst, men som ändå fanns där bland strandstenarna. Den verkade mycket pigg och hittade säkert tillräckligt med tångloppor och liknande i strandbalarna. och så kom den ganska nära och poserade kokett när teleobjektivet fångade in den kanske femtio gånger.
Den ser kanske inte mycket ut för världen men den är ganska ovanlig. Hur som helst, vi har hittat tillbaka till det ställe vi ofta var förrförra sommaren. Tomten var vår men det kändes så långt borta att vi skulle bo här. En utflykt till Glommen, ett par räk- och pastasallader från Glommens fisk som intogs just här, bakom sjöbodarna med en vidunderlig utsikt över fyren och Brevik, hit hittade vi tillbaka idag, i vinterkylan och blåsten. Men det var precis lika skönt som sommaren för ett och ett halvt år sedan. Och så den svarta rödstjärten som höll oss sällskap.
På andra sidan var det ganska lugnt i hamnen. Ingen fiskebåt hade landat och inga trutar slogs om födan. Men den tretåiga måsen kom nyfiket och kollade läget och gjorde några överflygningar. man undrar om de vilda djuren har ett slags samhörighetsbehov. Men visst är den stilig!
Det blir väl en kall natt till innan snön kommer.
You are my true love
Att komma i balans med sig själv - kanske var det solen som lyste över oss, starkt i vinterkylan, kanske var det Pocketshop på Centralen som gav inspiration - alltnog, jag köpte meig en Pamuk att läsa på hemvägen. Den vanliga hemreseatmosfären är rätt skön. Ibland finns kaffeochbullefrånpressbyrån på det lilla nedfällbara bordet i "hvilekupéen", ibland bara ett äpple eller någon kvarlämnad macka från mellanmålet. Idag även en Pamuk som väntar på att bli läst. Inte en massa uppsatser, bara några, men de kan vänta till morgontåget. Nu kan jag bara njuta. Och när vi rullar genom Lindome och småningom lämnat Kungsbacka bakom oss, då slumrar jag in, fortfarande på sidan 1 i den nya romanen Det tysta huset.
Efter Varberg piggnar jag till. Men det är inte så lång resväg kvar nu, Pamuk får vänta. Det är inte första gången en impuls blir liggande i portföljen och så småningom en hyllvärmare, oläst. I värsta fall - och det händer allt som oftast - hamnar boken i hustruns kasse för onödigheter som ska skänkas bort. jag vet inte hur många av mina "dyrgripar" - nåja, snarare ännu inte lästa böcker, som hamnat i trängt läge. Men det vore synd att bara göra sig av med dem.
Min nya livsstil, som jag försökt tillämpa någon dryg månad, går ut på att äta nyttig mat. Det betyder att förrådet av räkor, fishfingers (varför duger inte fiskfingrar när piskfinnar är ok?), tonfisk, sparris, majs, annanas i bitar och ytterligare fiffiga salladstillbehör alltid måste finnas. Därför blev det en sväng till Willys och 1061 kronor senare trixade jag ut kundvagnen med mina små tillbehör. Visserligen är Emily också grön i sina vanor nu, så det går snart åt. Fast gjorde jag fel som tog med ett par flak lättöl? Det är väl sådant som håller midjan konstant, skulle jag tro. Men några salladsblad skapar ju inga heroes.
Jag har också börjat närma mig den gamla kartongen med brev som f.a. min pappa skrev till min mamma både före giftermålet och senare. Egentligen vet jag inte om jag vill läsa de här breven, de är personliga på ett märkligt sätt. Själv figurerar jag på var och varannan sida. Det är ju över 60 år sedan och det verkar som om det var en helt annan tid, andra värderingar, andra ... ja allt var så annorlunda.
Men jag tar väl mig tid en vacker dag. Det handlar ju också om att vårda någons minne.
Morris har haft en period med dålig mage. Troligen är det gamla tuggben som han gömt i trädgården. Han kan ligga länge och tugga, dra isär, kasta upp i luften som en kniphane och bete sig allmänt ovårdat med dessa hudrester, som det ju faktiskt är. Spyor på ett par ställen inomhus - inte så kul. En artikel i gårdagens tidning talade om vinterkräksjukan för hundar. Men troligen h ar han bara haft den tråkiga hundmaten, låt vara bland de dyraste, men han gillar den i n t e. Nu köpte husse en påse Frolic som extra tilltugg och då vill han bara gå ut och gå - och få en lite bit då och då. You are my true love.
Nä, nu är det dags att göra lite nytta. Hur många gånger har inte klockan blivit halv ett och det fortfarande inte blivit helt klart med vad morgondagen kräver? Ångestbloggar är inget jag måste skriva men låter jag roligare saker gå före, så kommer de som sorkar i ventilen.
Efter Varberg piggnar jag till. Men det är inte så lång resväg kvar nu, Pamuk får vänta. Det är inte första gången en impuls blir liggande i portföljen och så småningom en hyllvärmare, oläst. I värsta fall - och det händer allt som oftast - hamnar boken i hustruns kasse för onödigheter som ska skänkas bort. jag vet inte hur många av mina "dyrgripar" - nåja, snarare ännu inte lästa böcker, som hamnat i trängt läge. Men det vore synd att bara göra sig av med dem.
Min nya livsstil, som jag försökt tillämpa någon dryg månad, går ut på att äta nyttig mat. Det betyder att förrådet av räkor, fishfingers (varför duger inte fiskfingrar när piskfinnar är ok?), tonfisk, sparris, majs, annanas i bitar och ytterligare fiffiga salladstillbehör alltid måste finnas. Därför blev det en sväng till Willys och 1061 kronor senare trixade jag ut kundvagnen med mina små tillbehör. Visserligen är Emily också grön i sina vanor nu, så det går snart åt. Fast gjorde jag fel som tog med ett par flak lättöl? Det är väl sådant som håller midjan konstant, skulle jag tro. Men några salladsblad skapar ju inga heroes.
Jag har också börjat närma mig den gamla kartongen med brev som f.a. min pappa skrev till min mamma både före giftermålet och senare. Egentligen vet jag inte om jag vill läsa de här breven, de är personliga på ett märkligt sätt. Själv figurerar jag på var och varannan sida. Det är ju över 60 år sedan och det verkar som om det var en helt annan tid, andra värderingar, andra ... ja allt var så annorlunda.
Men jag tar väl mig tid en vacker dag. Det handlar ju också om att vårda någons minne.
Morris har haft en period med dålig mage. Troligen är det gamla tuggben som han gömt i trädgården. Han kan ligga länge och tugga, dra isär, kasta upp i luften som en kniphane och bete sig allmänt ovårdat med dessa hudrester, som det ju faktiskt är. Spyor på ett par ställen inomhus - inte så kul. En artikel i gårdagens tidning talade om vinterkräksjukan för hundar. Men troligen h ar han bara haft den tråkiga hundmaten, låt vara bland de dyraste, men han gillar den i n t e. Nu köpte husse en påse Frolic som extra tilltugg och då vill han bara gå ut och gå - och få en lite bit då och då. You are my true love.
Nä, nu är det dags att göra lite nytta. Hur många gånger har inte klockan blivit halv ett och det fortfarande inte blivit helt klart med vad morgondagen kräver? Ångestbloggar är inget jag måste skriva men låter jag roligare saker gå före, så kommer de som sorkar i ventilen.
Mera, mera
Pilsnabbt genom snöyran viner tåget fram över slätten. Vissa förare verkar testa gränserna för hur fort det kan gå. De sträckor som löper parallellt med motorvägen, märker man hur illa fort det går egentligen. Idag är det visserligen lite halt på vägarna men tåget känner inga sådana gränser. Det är bra, jag vill hem innan solen går ner. Hemma och så ut igen, denna gång med nya kameran och en kikare. Ner till hamnen för att testa det nya underverket. Bilder tas i snabb följd - i samma ögonblick man trycker på avtryckaren, klickar det till, ibland flera bilder i snabb följd. Hur många bra bilder har man inte missat pga. att en lite enklare digitalkamera behöver mågna sekunder på sig att reagera.
En fiskebåt har lagt till och ett par man städar ur. Fiskdelar och småfisk hamnar i hamnbassängen till glädje för ett hundratal trutar, måsar och andra hungriga. Slagsmål med våldsamma flygakrobatiska inslag blir alltid följden. Här ett par trutar som försöker slita itu ett stycke fisk.
Strax intill ligger denna juvenlia tretåiga mås och hoppas på att få sin beskärda del. Eftersom den är mindre, är det små utsikter att få något innan de hungrigare och större fått sitt.
Ett trevligt samtal med en ung skådare som hoppats få se både labb och kaspisk trut, avslutade fotoseansen.
Knäckebrödet från Konsum har en anings anstrykning av unken doft och smak. Det går faktiskt inte att äta.
Imorgon ska det bli tio cem snö, sägs det. Dimma är det visserligen ute, och kallt som bara den, men när jag kollar på SMHI:s radarkarta, finns ingen nederbörd i sikte. Däremot hade samliga torkarblad frusit fast.
Imorgon ska bilen vara uppvärmd av ett el-element. Nu får det räcka.
En fiskebåt har lagt till och ett par man städar ur. Fiskdelar och småfisk hamnar i hamnbassängen till glädje för ett hundratal trutar, måsar och andra hungriga. Slagsmål med våldsamma flygakrobatiska inslag blir alltid följden. Här ett par trutar som försöker slita itu ett stycke fisk.
Strax intill ligger denna juvenlia tretåiga mås och hoppas på att få sin beskärda del. Eftersom den är mindre, är det små utsikter att få något innan de hungrigare och större fått sitt.
Ett trevligt samtal med en ung skådare som hoppats få se både labb och kaspisk trut, avslutade fotoseansen.
Knäckebrödet från Konsum har en anings anstrykning av unken doft och smak. Det går faktiskt inte att äta.
Imorgon ska det bli tio cem snö, sägs det. Dimma är det visserligen ute, och kallt som bara den, men när jag kollar på SMHI:s radarkarta, finns ingen nederbörd i sikte. Däremot hade samliga torkarblad frusit fast.
Imorgon ska bilen vara uppvärmd av ett el-element. Nu får det räcka.
En fantastisk kamera
Äntligen, efter många turer kom så äntligen Canon EOS 400D in i huset (himla otympligt namn), 400:an får räcka.Tillsammans med 300mm objektivet med bildstabilisering och autofokus, var det en fröjd att använda. Medan solen ännu svävade öve vattnen tog jag mig ner till Glommens hamn. Där är det alltid en massa vitfågel, dvs. måsar och trutar. Min granne hade dessutom prickat in en riktig raritet, en kaspisk trut, som är så sällsynt att den inte ens finns med i Fågelguiden. Klicka på den och se en bild, som dock inte jag tagit. Men det kanske kommer.
Men att fota med denna kombination var och är och kommer att bli ett fantastiskt äventyr och nöje. Autofokus reagerar mycket snabbt. Att följa flygande fågel med ena ögat i sökaren och det andra på fågeln går lekande lätt. Canon har en teknik som tar bort störande brus även när man ställer in kameran på högsta ISA-tal (1600). men det går inte helt att undvika gryniga bilder. Särskilt i skymningsljus, som var det enda jag hade får mina provskott, blev det kornigt. Men det är å andra sidan effektfullt i vissa lägen. Det syns tydligt på detta exempel.
En nackdel, oväntat nog. är att med drygt 10 Mpix tar det längre tid att processa bilderna i datorn. Men det går ju att ställa in och inte göra bilderna så onödigt stora.
Nu känner jag mig som ett bortskämt barn. Men samtidigt minskar ångesten en aning inför den förestående pensioneringen. Vi har alla våra försvar ...
Men att fota med denna kombination var och är och kommer att bli ett fantastiskt äventyr och nöje. Autofokus reagerar mycket snabbt. Att följa flygande fågel med ena ögat i sökaren och det andra på fågeln går lekande lätt. Canon har en teknik som tar bort störande brus även när man ställer in kameran på högsta ISA-tal (1600). men det går inte helt att undvika gryniga bilder. Särskilt i skymningsljus, som var det enda jag hade får mina provskott, blev det kornigt. Men det är å andra sidan effektfullt i vissa lägen. Det syns tydligt på detta exempel.
En nackdel, oväntat nog. är att med drygt 10 Mpix tar det längre tid att processa bilderna i datorn. Men det går ju att ställa in och inte göra bilderna så onödigt stora.
Nu känner jag mig som ett bortskämt barn. Men samtidigt minskar ångesten en aning inför den förestående pensioneringen. Vi har alla våra försvar ...
Snöstorm eller dagen då inget hände
Morrisvovven propsade på att gå ut. Han hade ändå kunnat hålla sig till nio, men sedan gjorde han allt för att väcka någon. Eftersom jag fastnat för Steinbecks Cannery Row på TCM som höll på till 02.30 och måste se hela, var jag rätt mosig i skallen så dags. Samtidigt som jag spelade in filmen - och tittade på den - eldade jag upp granen gren för gren. En härlig känsla. Filmen var en bearbetning där Cannary Row och A wonderful Thursday hade tvinnats samman; det blev Steinbeck i kvadrat så att säga. Det blev en filmupplevelse av det hela - den finns numera inspelad. Det är nu man fattar sådana där beslut som är svåra att uppfylla: att läsa om alla Steinbecks böcker. Det är fantastiskt hur han kan skildra alla aspekter på människorsläktet genom att utgå från en lite egen oceanograf (Doc), en bordellflicka och ett gäng uteliggare. Det är stort. Man känner sig lätt som Doc, den oerhört snälle vännen, som har ett så innerligt förhållande till sina vänner, de som inget kan eller vill, som saknar alla ambitioner i livet - mer än att ordna en jättefest för Doc. När festen till sist blir av men urartar och hela Docs laboratorium med akvarier, terrarier, mikroskop etc. blir till småsmulor, då blir han inte långsint förbannad på dem som klantat till det. Han befriar dem från deras dåliga samvete, från de förtvivlade löftena om att de ska bekosta uppbyggnaden (med pengar, som Doc så väl vet att de inte har). Han får nästan gudomlig kvalitet i sitt sätt att förhålla sig - en verklig vardagshjälte! Se den om du har möjlighet!
Så gick vi ut i vårens första snö/slaskstorm. Jag tog den jackan som inte klarar väta. Det fick jag erfara efter en knapp halvtimme. Inga vattentäta överdrag hade jag heller tagit på. Våt, vått. Undrar hur det går för alla vårfåglar som kommit för tidigt. Igår såg jag tofsvipor. Bilden är från ett annat tillfälle, men så här ser de ut.
På kamerafronten intet nytt. Home, som skulle leverera, hade ännu inte gett något livstecken ifrån sig, varför jag mejlade lite frågor. Jag blev erbjuden pengarna tillbaka, vilket jag accepterade. Möjligen skulle jag kunna få en om ytterligare ett par veckor. Vi skickade väl 15 mail eller så och det lustiga var att det nästan samtidigt meddelades att pengarna hade satts tillbaka på mitt konto och att kameran var på väg. Och så finns ju ändå en mikroskopisk chans att jag vinner en eftersom min slogan är retoriskt riktigt bra. Så inbillsk kan jag vara när jag vill!
Så gick ett par timmar till att fundera om en Canon 30D, som var ca 4000 dyrare skulle vara ett alternativ. Men jag tror att tanken landade på en EOS 400D på SIBA av alla ställen. Där har jag tilllräcklig rabattefter sommarens TV-köp att kameran blir obetydligt dyrare än hos HOME - och så har man den i handen direkt.
En lördag med busväder är väldigt bra - man kan inte göra så mycket mer än att hänga om gardiner, plocka upp skrivbordsinsatslådan som vält bakom datorn under skrivbordet och plocka upp 3000 pryttlar och gem etc. Inget som man inte kunnat låta bli med andra ord. Jag är nog en obotlig inomhuskatt. Det hade gått att ge sig ut i blåsten mellan skurarna och skyfallen för att se vilka labbar eller tretåiga måsar som sökt lä i hamnen, men det är bekvämare framför det platta 19"-skärmen och alla tidningar och tidskrifter som går att läsa. Eller också är det bara en längtan efter att få slippa ideliga senkvällar - vi var ju på konserthuset i onsdagskväll följt av Öppet hus på torsdagskväll.
<
Så gick vi ut i vårens första snö/slaskstorm. Jag tog den jackan som inte klarar väta. Det fick jag erfara efter en knapp halvtimme. Inga vattentäta överdrag hade jag heller tagit på. Våt, vått. Undrar hur det går för alla vårfåglar som kommit för tidigt. Igår såg jag tofsvipor. Bilden är från ett annat tillfälle, men så här ser de ut.
På kamerafronten intet nytt. Home, som skulle leverera, hade ännu inte gett något livstecken ifrån sig, varför jag mejlade lite frågor. Jag blev erbjuden pengarna tillbaka, vilket jag accepterade. Möjligen skulle jag kunna få en om ytterligare ett par veckor. Vi skickade väl 15 mail eller så och det lustiga var att det nästan samtidigt meddelades att pengarna hade satts tillbaka på mitt konto och att kameran var på väg. Och så finns ju ändå en mikroskopisk chans att jag vinner en eftersom min slogan är retoriskt riktigt bra. Så inbillsk kan jag vara när jag vill!
Så gick ett par timmar till att fundera om en Canon 30D, som var ca 4000 dyrare skulle vara ett alternativ. Men jag tror att tanken landade på en EOS 400D på SIBA av alla ställen. Där har jag tilllräcklig rabattefter sommarens TV-köp att kameran blir obetydligt dyrare än hos HOME - och så har man den i handen direkt.
En lördag med busväder är väldigt bra - man kan inte göra så mycket mer än att hänga om gardiner, plocka upp skrivbordsinsatslådan som vält bakom datorn under skrivbordet och plocka upp 3000 pryttlar och gem etc. Inget som man inte kunnat låta bli med andra ord. Jag är nog en obotlig inomhuskatt. Det hade gått att ge sig ut i blåsten mellan skurarna och skyfallen för att se vilka labbar eller tretåiga måsar som sökt lä i hamnen, men det är bekvämare framför det platta 19"-skärmen och alla tidningar och tidskrifter som går att läsa. Eller också är det bara en längtan efter att få slippa ideliga senkvällar - vi var ju på konserthuset i onsdagskväll följt av Öppet hus på torsdagskväll.
<
><
>Ikväll har en ny storm dragit in. Svårt framåtlutad försöker jag hålla jämna steg med Morris, som tydligen får alla pissmolekyler från Glommens förenade tikar i nosen samtidigt. Att han bara orkar, så gammal som han är. Men det är väl hans överlevnadsstrategi. All snö från morgonen har smält undan och på "grönområdet" utanför tomten är det riktigt sjögång. Dånet från sjön lite i väster är påtagligt. Det är härligt. Det är nästan som i Cannary Row, där "profeten", dvs. den som Doc tagit ansvar för, tar fram sin trumpet och låter bluestonerna klinga ut över den allt mer skymmande Stilla Oceanen till av en av uteliggarnas pianoackompanjemang. Jag får leta efter Miles Davies, kanske eller nån ...
>><
>><
>>
Jag längtar tillbaka till tåget. Hela veckan har jag tvingats ta bilen för att vara säker på att hinna. En sådan massa bensin i onödan. även om den lilla Aygon inte drar mer än ca ½ l/mil. Och inte kan man göra ett skapandes grand heller. Jag måste förnya mina audiobooks på biblioteket om det här ska fortsätta.
En god natt önskas.
Jag längtar tillbaka till tåget. Hela veckan har jag tvingats ta bilen för att vara säker på att hinna. En sådan massa bensin i onödan. även om den lilla Aygon inte drar mer än ca ½ l/mil. Och inte kan man göra ett skapandes grand heller. Jag måste förnya mina audiobooks på biblioteket om det här ska fortsätta.
En god natt önskas.
Glugg i sikte
Äntligen har gluggprocessen kommit i mål. Det blev en EF 300 F/4 USM L IS som visserligen kostar en del men som har bästa tänkbara skärpa och som kan förses med en 1,4 extender med full funktion.
Digitakameran gör 1,6x 300mm = 480 mm brännvid. Lägg därtill extendern (konvertern etc) på 1,4 så får man ~670 mm. Vill man ha en extender 2.0x blir det 960 mm brännvidd, men då får man ställa in fokus manuellt. IS (Image Stabilazer) gör att man få stabila bilder även med lite lägre exponeringstider, dvs möjliggöra frihandstakningar med muskedundret. Man känner sig dock lite prylgalen, men något ska man ha läromedelsstipendiet till.
Morgonen inleddes med de bästa föresatser - upp ur sängen i förtid för att ta tåget trots att det kunde bli strul. Det blev det. 07.13 tåget skulle komma in ca 07.50. Där stod vi på perrongen i blåst och regn. Ett södergående godståg dundrade förbi - det brukar aldrig gå godståg så dags. Sen kom X-et mot Malmö. Aha, vårt tåg måtte väl bli försenas av dessa eftersom det är enkelspårigt. Ja, när det äntligen kom strax för 08.30 och man slagit sig ner på en tom plats, avslöjar konduktören att godstrafiken prioriteras och det kan ta tid att åka till Göteborg. Då lämnade jag tåget, hämtade bilen och åkte in till skolan. Jag kom i alla fall till den andra lektionen.
En titt in bland SJ:s underjordiska siare säger att det blir störningar i morgon också. Det betyder ersättningsbuss och sådant tar tid. Det betyder bil: först in och sen ut och sen in igen och sen ut och sen är dagen slut. Vi ska nämligen gå på konserthuset och lyssna till WAGNER Förspel till Parcifal, BRITTEN Les Illuminations och TJAJKOVSKIJ Symfoni nr 6 "Pathetique". Jag hade hellre åkt tåg, men osäkerheten är svår. Men jag har en CD-deckare som spänningshöjare: Michael Connellys Dödens stad. Jag har hört ett par av den författarens böcker tidigare och de går an.
Fönsterputsning är ett måste på våra breddgrader. Om man vill se bra ut, vill säga. Visserligen kan man låta saltet täcka rutorna och slippa gardiner. Men nu har vi faktiskt sådana och då blir det skviss på rutan istället. Det tar en kvart att gå över hela huset. Nu inväntar vi bara nästa storm, som utlovas på torsdag kväll. Till dess, håll i hattarna!
Digitakameran gör 1,6x 300mm = 480 mm brännvid. Lägg därtill extendern (konvertern etc) på 1,4 så får man ~670 mm. Vill man ha en extender 2.0x blir det 960 mm brännvidd, men då får man ställa in fokus manuellt. IS (Image Stabilazer) gör att man få stabila bilder även med lite lägre exponeringstider, dvs möjliggöra frihandstakningar med muskedundret. Man känner sig dock lite prylgalen, men något ska man ha läromedelsstipendiet till.
Morgonen inleddes med de bästa föresatser - upp ur sängen i förtid för att ta tåget trots att det kunde bli strul. Det blev det. 07.13 tåget skulle komma in ca 07.50. Där stod vi på perrongen i blåst och regn. Ett södergående godståg dundrade förbi - det brukar aldrig gå godståg så dags. Sen kom X-et mot Malmö. Aha, vårt tåg måtte väl bli försenas av dessa eftersom det är enkelspårigt. Ja, när det äntligen kom strax för 08.30 och man slagit sig ner på en tom plats, avslöjar konduktören att godstrafiken prioriteras och det kan ta tid att åka till Göteborg. Då lämnade jag tåget, hämtade bilen och åkte in till skolan. Jag kom i alla fall till den andra lektionen.
En titt in bland SJ:s underjordiska siare säger att det blir störningar i morgon också. Det betyder ersättningsbuss och sådant tar tid. Det betyder bil: först in och sen ut och sen in igen och sen ut och sen är dagen slut. Vi ska nämligen gå på konserthuset och lyssna till WAGNER Förspel till Parcifal, BRITTEN Les Illuminations och TJAJKOVSKIJ Symfoni nr 6 "Pathetique". Jag hade hellre åkt tåg, men osäkerheten är svår. Men jag har en CD-deckare som spänningshöjare: Michael Connellys Dödens stad. Jag har hört ett par av den författarens böcker tidigare och de går an.
Fönsterputsning är ett måste på våra breddgrader. Om man vill se bra ut, vill säga. Visserligen kan man låta saltet täcka rutorna och slippa gardiner. Men nu har vi faktiskt sådana och då blir det skviss på rutan istället. Det tar en kvart att gå över hela huset. Nu inväntar vi bara nästa storm, som utlovas på torsdag kväll. Till dess, håll i hattarna!
Nu är det bara bländare som gäller
Orkanen blev inte så förskräcklig här. Någ blåste det, men vi blev förskonade från olyckor. åtminstone i vår närhet. På söndagen försökte jag att ta mig ner till havet - och det lyckades, även om man fick ta livtag med stormbyarna för att inte bli omkullkastad. Det var knappast någon sikt ut över havet: saltsdiset låg tätt
över vattnet och vräkte in över land. En bilruta blev nersmetad med salt och ogenomskinlig på en halvtimme. Jag sökte upp ett par tre skådare som satt i lä bakom en sjöbod. En och annan fågel kämpade sig igenom byarna, men det var inte många som prövade vingarna i det här vädret.
Men vid ettiden avtog vinden något och sikten klarnade. Det blev dock en trevlig pratstund.
Idag, måndag, skulle tågen gå som vanligt, hade SJ meddelat. Men när jag i morse kom in på Falkenbergs station, fick vi veta att tågen var inställda och att inga bussar var att vänta. Det fick bli bilen in.
Jag har lärt mig en hel del till om optik och vilka villkor som gäller för telekonverter: Minst F/4 och IS samt fast brännvidd är de ideala förhållandena, sa man på Scandinavian Photo i Mölndal, varför jag traskade hem med ett 300 mm/4 IS Usm. Skulle man satsa på en f/2,8 blir det ytterligare nästa tio u pp. Priset, tja det var alldeles för mycket för en optik som jag egetnligen inte alls planerat köpa - men som jag gärna skulle vilja ha! Men det går att få den 1,200 kronor billigare på YFO, som öppnat i ROOMs f.d. lokaler på Ekelundsgatan. En proffsaffär i samma hus! Så det blir till att utnyttja det öppna köpet och göra om affären. Passar bra på torsdag då det är Öppet hus på kvällen.
Just nu visar termometern på 12,9 grader - utomhus! Och det är den 16 januari detta nådens år 2007, mitt i natten. Ur led är termometern!
över vattnet och vräkte in över land. En bilruta blev nersmetad med salt och ogenomskinlig på en halvtimme. Jag sökte upp ett par tre skådare som satt i lä bakom en sjöbod. En och annan fågel kämpade sig igenom byarna, men det var inte många som prövade vingarna i det här vädret.
Men vid ettiden avtog vinden något och sikten klarnade. Det blev dock en trevlig pratstund.
Idag, måndag, skulle tågen gå som vanligt, hade SJ meddelat. Men när jag i morse kom in på Falkenbergs station, fick vi veta att tågen var inställda och att inga bussar var att vänta. Det fick bli bilen in.
Jag har lärt mig en hel del till om optik och vilka villkor som gäller för telekonverter: Minst F/4 och IS samt fast brännvidd är de ideala förhållandena, sa man på Scandinavian Photo i Mölndal, varför jag traskade hem med ett 300 mm/4 IS Usm. Skulle man satsa på en f/2,8 blir det ytterligare nästa tio u pp. Priset, tja det var alldeles för mycket för en optik som jag egetnligen inte alls planerat köpa - men som jag gärna skulle vilja ha! Men det går att få den 1,200 kronor billigare på YFO, som öppnat i ROOMs f.d. lokaler på Ekelundsgatan. En proffsaffär i samma hus! Så det blir till att utnyttja det öppna köpet och göra om affären. Passar bra på torsdag då det är Öppet hus på kvällen.
Just nu visar termometern på 12,9 grader - utomhus! Och det är den 16 januari detta nådens år 2007, mitt i natten. Ur led är termometern!
Inför den annalkande orkanen
Vi håller i oss redan. Alla varningar har vi tagit till oss. Emily är hos kompisar i Onsala. Oroliga mamman har väl ringt ett halvt dussin samtal och framhållit, påpekat, vädjat, befallt osv. I alla fall så att hon är hemma innan det börjar. Imorgon kulminerar det mellan 9 och 12 på förmiddagen. Den 14: januari 2007. Kanske en minnesvärd dag, en ödesdiger dag, en dag utan el, utan frys och kyl, utan varm mat. Ja, vi tar inte ut något i förväg, men strömmen gick i gatlamporna för ett par tre timmar sedan och då blåste det knappt alls. Men väskustbanan ställer in i morgon förmiddag. Blåser det 35 sekundmeter kan man inte stå upprätt. För att inte tala om alla trän som inte heller kan stå upprätt.
Nu har jag testat att lägga in fyra bilder bredvid varandra. Klickar man på dem, blir de större. Nu känns det som man kan ge sig fotot i våld. "Mörkrummet" har man på bildskärmen och inga framkallningsvätskor, termometrar, torkapparater gör sig längre besvär. Och med Photo Shop kan man nästan göra vad som helst. Vad saknas - ja kanske en skrivare. Men jag har en ganska ny Canon bläckstråle som SIBA var vänliga nog att ge mig då den gamla torkat ihop och det fanns en treårsförsäkring. Nu gäller inte sådant längre så jag hade väl tur. Men eftersom bläckstråle är dyrt att skriva ut stora färgbilder med, lär väl den också torka ihop. Så roligt var det. I stället finns en Konica Minolta färglaser som ger hyggliga färgutskrifter till betydligt lägre kostnad - på vanligt papper. Ja, ja, skryt lagom.
Vinn en Canon 400D - det inbillar jag mig att jag kan göra. Smartson innehåller förutom den oundgängliga reklamen även denna tävling. Ett par formella frågor ska följas av en slogan och så är saken klar. Kolla om du vill! Emily vann ju en Acer laptop på precis detta sätt för ett drygt halvår sedan, så det är fullt möjligt. Den språkligt lagde har ju ett försteg.
Ja, nu få vi dra täcket upp till nästippen och hoppas att taket är kvar i morgon. God natt!
Nu har jag testat att lägga in fyra bilder bredvid varandra. Klickar man på dem, blir de större. Nu känns det som man kan ge sig fotot i våld. "Mörkrummet" har man på bildskärmen och inga framkallningsvätskor, termometrar, torkapparater gör sig längre besvär. Och med Photo Shop kan man nästan göra vad som helst. Vad saknas - ja kanske en skrivare. Men jag har en ganska ny Canon bläckstråle som SIBA var vänliga nog att ge mig då den gamla torkat ihop och det fanns en treårsförsäkring. Nu gäller inte sådant längre så jag hade väl tur. Men eftersom bläckstråle är dyrt att skriva ut stora färgbilder med, lär väl den också torka ihop. Så roligt var det. I stället finns en Konica Minolta färglaser som ger hyggliga färgutskrifter till betydligt lägre kostnad - på vanligt papper. Ja, ja, skryt lagom.
Vinn en Canon 400D - det inbillar jag mig att jag kan göra. Smartson innehåller förutom den oundgängliga reklamen även denna tävling. Ett par formella frågor ska följas av en slogan och så är saken klar. Kolla om du vill! Emily vann ju en Acer laptop på precis detta sätt för ett drygt halvår sedan, så det är fullt möjligt. Den språkligt lagde har ju ett försteg.
Ja, nu få vi dra täcket upp till nästippen och hoppas att taket är kvar i morgon. God natt!
När blir man den man är?
Jag har alltid föreställt mig att när man blir vuxen och stor, då kommer man att vara en helt annan. De vuxna man betraktade när man själv var tonåring, var i vilket fall som helst helt annorlunda än man själv. Det var inte svårt att karaktärisera de äldre, vare sid det nu var föräldrar, lärare eller bara grannar i trappuppgången. Och så sitter man här med precis samma uppsättning tankar och förhoppningar, ja, faktiskt, som när man var gymnasist. Eller är det bara så att man bara inte mognat ett skvatt, till skillnad från alla andra? Att man fortfarande är lika barnslig som man var då, för 45 år sedan eller så?
Så får man anledning att tänka igenom sitt liv. Blev man vuxen när man tog studenten? Den tiden med dess fester var nog inte vuxenbefrämjande, skulle jag säga. Visserligen var det inget gäng som drack öl, spydde och bar sig åt, men vuxna, det var vi nog inte det minsta. Eller var det under lumpartiden? Bara för att man fick lära sig marschera, skjuta ihjäl en fiende på 200 m håll och skydda sig med gasmask - blev man vuxen då? Man kan inte se sig själv utifrån så bra men jag minns mina lumparkompisar, dem jag fotograferade med min Ilford Sportsman och som jag kan titta på när som helst, om jag tänker på dessa glada gossar då förminskas ordet vuxenlivet så h är, det blir såå litet, så litet, så litet. Där var det å andra sidan en tapper skara som söp friskt och skröt med sina erövringar. Men inte var det särskilt vuxet, nej barnsligare än så finns inte. Det var oftast pinsamt - eller var det då jag blev allt vuxnare, i smyg, fast jag inte ville eller förstod det?
Eller var det när man var förlovad? Ja, det måste väl ändå inneburit en avsevärd förändring. Hmmm, gamla kärleksbrev från den tiden var väl inga barnböcker precis, men det barnsliga tilltalet, de fåniga orden, ja allt pekade på något annat än vuxet, moget, eftertänksamt och allvarligt. Men det var kul! Underbart, helt enkelt. Ju barnsligare, desto bättre. Det är kanske inte en tid man får tillbaka på samma sätt, allt blir ju annorlunda, men minnena friskar upp och väcker en barnslig förtjusning.
Nå, blev man vuxen nu när man blivit pappa - ett antal gånger? Näe, då rakt inte. Nu måste man ju leka med sina barn, läsa barnböcker för dem, hitta rätt i sagoboken, bete sig som ett barn till 110 %. När jag hör unga föräldrar tala om sina barn och vad de gör, kan jag tycka att det allt låter lite barnsligt. Men om jag själv med mina barnbarn ska spela spel, lägga pussel eller om de låter mig läsa för dem, då väcks barnet till liv inom mig med full kraft.
Jaha, kanske man blev vuxen under universitetsstudierna? Ja, kanske, men det var inget man tänkte på. Möjligen var det att jag rökte pipa på den tiden och det var säkert vuxet. Mitt första möte med tobaken var väl i 13-årsåldern, när en kompis hade skaffat två Robin Hood, en cigarett från ett tidigt 50-tal. Gud så mycket hosta, sådan blekhet, sådant illamående. Adeloecensen hade sitt pris.
Nu när jag i efterhand funderar över vilka förebilder man hade, som tänker jag gärna på alla de filmer man såg under tonårstiden. Det var mattinéfilmer på Saga, Sofiagatan, Flamman eller Redbergsården. Östra bio fanns också i hörnet Redbersgvägen - Bondegatan. Där var det ofta cowboyfilmer man såg. Då var det stora farbröder som red, slogs och sköt på varandra. Men det var väl lite för speciellt för att man skulle ta efter. Då var det större verkningsgrad på andra filmer, thrillers eller deckare. Men det mest vuxna som ingick i dessa filmer, var att karaktärerna drack drinkar, kedjerökte och gick på fina restauranger eller nattklubbar och lyssnade på Ella Fitzgerald. Nattklubbsbiten var på något sätt så fullkomligt otänkbar och främmande, att man inte ens kom på idén att man skulle gå dit. Inte som gymnasist, knappast som student (sakande pengar) och inte som nygift - då behövde man ju inte.
Så när jag nu inväntar min 64:e födelsedag är jag rent av tacksam över att jag aldrig blev vuxen. Jag känner mig inte ett dugg som en fuskpensionär, jag känner mig - om inte som sjutton - så i alla fall snarare under än över det dubbla. Strindberg har frågat sig vem som stängde in denne yngling i detta bräckliga fodral. Då var också 60+. Och vem minns inte hans hemliga förlovning med den mycket unga Fanny Falkner, dottern till det värdpar som han hyrde hos sina sista år i "Blå tornet"?
Min svärmor kände sig som en ung flicka, berättade hon, och då var hon över 90. Det är nog så att vi alltid bär barnet inom oss, att vårt sanna jag fortsätter att vara det barn vi var en gång men att de yttre förutsättningarna ändras. Kanske är vuxenblivandet bara en kuslig insikt om att man måste inse sin begränsning? Ett barn inser inte annat än att allt är möjligt och handlar därefter. En vuxen inser att det mesta som barnet - eller ynglingen - eller den unga flickan - vill, är omöjligt, ju äldre desto omöjligare!
Nu ska jag skala potatis och fixa kaffe åt min fru, hon som ibland påminner mig om att jag ännu bara är elva år. Det kanske man tacksamt ska notera.
Att se världen genom rosa linser
"Allt som man ser ska man köpa", var något min mamma ofta sa när hon tyckte att det kunde räcka med önskelistorna ett tag. Men nu finns hon inte längre och kan påminna mig om måttans fördelar. Det är det här med önskedrömmar, hur fort föds de inte och stryper man dem inte i lindan, börjar de äta sig in i medvetandet till dess att projetket är genomfört. Men å andra sidan tänker jag att ett fotointresse som är bortåt 50 år, äntligen borde få materiella förutsättningar för att blomma. Och om två, tre år finns inte samma förutsättninigar till "investeringar". Snyggt argumenterat.
Jag lär mig mer och mer om telelinser till en digital spegelreflex. Det är lite av ett detektivarbete att undersöka marknaden, att läsa så många omdömen som möjligt på olika sajter. Mest spännande är de som presenterar prestanda i diagramform och inte bara subjektiva utlåtanden att grunda sig på. Dyrast är inte alltid bäst men man får vad man betalar för. Men det stämmer inte alltid. Mina "handjagare", dvs. kikare för fågelskådning, är ett bra exempel. Traditionellt är Zeiss, Swarovski och Leica de bästa märkena som också hänger runt halsen på de flesta skådare. Och visst är de utmärkta, men priset är därefter, 12 - 15.000 handlar det om. Men mina Optriconkikare, som jag hittade via tester, är i samma klass när det gäller användbarhet, skärpa etc, men priset ligger runt 3.500. Men det är väl som med märkeskläder, man skaffar sig en image genom sina prylar.
Är det genom den här kameran mina framtida fågelbilder ska tas ...
Eller genom den här? Det är ett önskezoom på 50 - 500 mm. Men det kanske väger lite mycket.
Det ytterst en fråga om pengar. Priserna för ett 300 mm objektiv, med eller utan zoom börjar på ca 1.500 kronor och kan gå upp till nästan hur mycket som helst.
Den här fågeln är en ismås som kom fel i stormarna i december 2004. Normalt ska den hålla sig intill isbjörnar men här satt den i några veckor i Lerkils hamn och drog till sig tusentals skådare från hela Norden.
Sothönor, ca 600 st, har gästat Särö de senaste vintrarna. Troligen kommer de nordost ifrån och hittade lämpliga vikar att dyka i för att nappa aåt sig bottenväxter.
Snart är hela trandansen igång i Hornborgasjön. Det ska bli så spännande att komma dit med ordentliga fotogrejor.
Denna första skolvecka gick fort. Lilia var hos tandläkaren i Göteborg och väntade på mig och så kunde vi gå till IKEA, ett sällsynt nöje när man bor så långt söderut som vi. Idag var det dessutom något slags invigningsfest efter ombyggnad. Men det är ingen konst att bli en tusenlapp fattigare eller så och konka hem några nya prylar. Köpsuget.
Lördag imorgon - öppet hus, vilket beteyder att man får åka till jobbet igen och presentera skolan för alla nior med föräldrar. Men det är inte tråkigt, nödvändig marknadsföring.
Livet går vidare.
Jag lär mig mer och mer om telelinser till en digital spegelreflex. Det är lite av ett detektivarbete att undersöka marknaden, att läsa så många omdömen som möjligt på olika sajter. Mest spännande är de som presenterar prestanda i diagramform och inte bara subjektiva utlåtanden att grunda sig på. Dyrast är inte alltid bäst men man får vad man betalar för. Men det stämmer inte alltid. Mina "handjagare", dvs. kikare för fågelskådning, är ett bra exempel. Traditionellt är Zeiss, Swarovski och Leica de bästa märkena som också hänger runt halsen på de flesta skådare. Och visst är de utmärkta, men priset är därefter, 12 - 15.000 handlar det om. Men mina Optriconkikare, som jag hittade via tester, är i samma klass när det gäller användbarhet, skärpa etc, men priset ligger runt 3.500. Men det är väl som med märkeskläder, man skaffar sig en image genom sina prylar.
Är det genom den här kameran mina framtida fågelbilder ska tas ...
Eller genom den här? Det är ett önskezoom på 50 - 500 mm. Men det kanske väger lite mycket.
Det ytterst en fråga om pengar. Priserna för ett 300 mm objektiv, med eller utan zoom börjar på ca 1.500 kronor och kan gå upp till nästan hur mycket som helst.
Den här fågeln är en ismås som kom fel i stormarna i december 2004. Normalt ska den hålla sig intill isbjörnar men här satt den i några veckor i Lerkils hamn och drog till sig tusentals skådare från hela Norden.
Sothönor, ca 600 st, har gästat Särö de senaste vintrarna. Troligen kommer de nordost ifrån och hittade lämpliga vikar att dyka i för att nappa aåt sig bottenväxter.
Snart är hela trandansen igång i Hornborgasjön. Det ska bli så spännande att komma dit med ordentliga fotogrejor.
Denna första skolvecka gick fort. Lilia var hos tandläkaren i Göteborg och väntade på mig och så kunde vi gå till IKEA, ett sällsynt nöje när man bor så långt söderut som vi. Idag var det dessutom något slags invigningsfest efter ombyggnad. Men det är ingen konst att bli en tusenlapp fattigare eller så och konka hem några nya prylar. Köpsuget.
Lördag imorgon - öppet hus, vilket beteyder att man får åka till jobbet igen och presentera skolan för alla nior med föräldrar. Men det är inte tråkigt, nödvändig marknadsföring.
Livet går vidare.
Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer
Dagen går, ja den har redan gått. Den 11 januari 2007 är nu en gång för alla förbi och kommer inte åter, hur gärna vi än ville. Dags för eftertanke - var det en bra dag? Har jag behandlat mina medmänniskor så att jag inte behöver skämmas? Har jag gett akt på mig själv så att andra inte irriteras på mig?
I gattet mellan min egen något överdrivna självuppskattning och det dåliga självförtroendet som ibland förkunnar att man är en total nolla, där lever jag. Pendeln slår än åt ena, än åt andra hållet. Just nu är den på plus, trots den sena timmen, och det beror nog på att jag druckit grönt te och ätit två rostade fullkornsmackor med en gnutta honung på. Då kan man bara bli glad. Men pigg som en fräsch grönsallad är man - sova går ju inte. Blogga dig till sömns, kanske nästa John Blund-variant blir,
Blogga, blogga, blogga lull,
natten den är ack så full
utav alla sorters tankar
som på datorns dörrar bankar
de vill ut på nätet strax
nu tar jag till ett nödrim: flaks!
I dag har jag varit flitig. Jag har lyckats sätta upp två "spottar" i taket. Sååå jag har kämpat med detta. Det passade nämligen inte ihop ocm man skulle få plats med div. kontakter inuti en rund metalldosa. Men Columbus knäckte ägget för att få det att stå, jag gjorde något liknande: placerade takkontakterna utanför metalldosan. Det gick med en något förlängd sladd. Sen var det en barnlek: Ljus i hallen över alla böckerna och ljus i tvättstugan över strykbrädan. Sen fick jhag ju provstryka en skjorta. Det gick bra, kan jag meddela, skjortan strök inte med.
Den där psalmversen som bara dök upp ur minnet stod i min gamla psalmbok som jag fick av Släps kyrkokör 1987. Det har kommit en nyare sedan dess men den har jag inte brytt mig om att skaffa. Den gamla duger. Så har jag för säkerhets skull en av 1937 års modell, av många betraktad som pärlan bland psalmböcker. Dessutom har jag faktiskt en till, en gammal sliten svart psalmbok som tillhört min mamma. Den blev gillad och stadfäst av konungen 1819. Men min mamma var inte riktigt så gammal, hon var född 1911 och konfirmerades väl 1926, men det står inget om det, så det får bli en gissning. Då fick hon den i alla fall. Den är tryckt 1918. Så går en dag än från vår tid hade nummer 434 på den tiden. Denna psambok varade ända till 1937 och där hade psalmen samma nummer. Och före 1819 kom den svenska rikspsalmboken ut - 1695. Herzog, som skrev den, dog 1699 så den kan mycket väl ha funnits med i den första rikstäckande svenska psalmboken. Om vi utgår från att psalmen skrevs före 1695, då har vi faktiskt en text som människor i över 300 år har fått lära sig utantill. Och skulle man ta de mest kända pslamerna och undersöka på liknande sätt (ett sådant spännande projektarbete det skulle bli!), kan man nog hitta en hel del. Givetvis har de förändrats en smula, språkligt, men ändå - snacka om kulturarv! Nu var det nästan synd att inte ha den senaste psalmboken, men jag är säker på att denna folkkära psalm finns med.
Nu är väl alla psalmer portförbjudna i skolsammanhang om man får tolka diskrimineringsombudmannen rätt. Finns det ingen instans där diskriminerade psalmälskare får föra fram sina klagorop? Man kan känna sig kränkt för mindre. Och kränka någon,det får man då rakt inte göra, med all rätt. Det är det senaste stridsropet, nog så välment i dessa yttersta dagar där mobbarna tycks regera. Men att läsa en psalm, det är farligare det än det mesta, det skulle kunna kränka någon som inte tror. Men jag tar risken, sista versen på 434:an är ju ändå en bra bit över trehundra år och kan väl inte vara så farlig:
Men om det stilla dödens bud
I denna natt jag hör,
Det är min tröst, att din, o Gud,
Jag lever och jag dör.
Så om jag inte skulle dyka upp till första lektionen, ha ingen oro för mig, jag vet vart jag går.
Caravaggio (1573-1610) Matteus' kallelse.
I gattet mellan min egen något överdrivna självuppskattning och det dåliga självförtroendet som ibland förkunnar att man är en total nolla, där lever jag. Pendeln slår än åt ena, än åt andra hållet. Just nu är den på plus, trots den sena timmen, och det beror nog på att jag druckit grönt te och ätit två rostade fullkornsmackor med en gnutta honung på. Då kan man bara bli glad. Men pigg som en fräsch grönsallad är man - sova går ju inte. Blogga dig till sömns, kanske nästa John Blund-variant blir,
Blogga, blogga, blogga lull,
natten den är ack så full
utav alla sorters tankar
som på datorns dörrar bankar
de vill ut på nätet strax
nu tar jag till ett nödrim: flaks!
I dag har jag varit flitig. Jag har lyckats sätta upp två "spottar" i taket. Sååå jag har kämpat med detta. Det passade nämligen inte ihop ocm man skulle få plats med div. kontakter inuti en rund metalldosa. Men Columbus knäckte ägget för att få det att stå, jag gjorde något liknande: placerade takkontakterna utanför metalldosan. Det gick med en något förlängd sladd. Sen var det en barnlek: Ljus i hallen över alla böckerna och ljus i tvättstugan över strykbrädan. Sen fick jhag ju provstryka en skjorta. Det gick bra, kan jag meddela, skjortan strök inte med.
Den där psalmversen som bara dök upp ur minnet stod i min gamla psalmbok som jag fick av Släps kyrkokör 1987. Det har kommit en nyare sedan dess men den har jag inte brytt mig om att skaffa. Den gamla duger. Så har jag för säkerhets skull en av 1937 års modell, av många betraktad som pärlan bland psalmböcker. Dessutom har jag faktiskt en till, en gammal sliten svart psalmbok som tillhört min mamma. Den blev gillad och stadfäst av konungen 1819. Men min mamma var inte riktigt så gammal, hon var född 1911 och konfirmerades väl 1926, men det står inget om det, så det får bli en gissning. Då fick hon den i alla fall. Den är tryckt 1918. Så går en dag än från vår tid hade nummer 434 på den tiden. Denna psambok varade ända till 1937 och där hade psalmen samma nummer. Och före 1819 kom den svenska rikspsalmboken ut - 1695. Herzog, som skrev den, dog 1699 så den kan mycket väl ha funnits med i den första rikstäckande svenska psalmboken. Om vi utgår från att psalmen skrevs före 1695, då har vi faktiskt en text som människor i över 300 år har fått lära sig utantill. Och skulle man ta de mest kända pslamerna och undersöka på liknande sätt (ett sådant spännande projektarbete det skulle bli!), kan man nog hitta en hel del. Givetvis har de förändrats en smula, språkligt, men ändå - snacka om kulturarv! Nu var det nästan synd att inte ha den senaste psalmboken, men jag är säker på att denna folkkära psalm finns med.
Nu är väl alla psalmer portförbjudna i skolsammanhang om man får tolka diskrimineringsombudmannen rätt. Finns det ingen instans där diskriminerade psalmälskare får föra fram sina klagorop? Man kan känna sig kränkt för mindre. Och kränka någon,det får man då rakt inte göra, med all rätt. Det är det senaste stridsropet, nog så välment i dessa yttersta dagar där mobbarna tycks regera. Men att läsa en psalm, det är farligare det än det mesta, det skulle kunna kränka någon som inte tror. Men jag tar risken, sista versen på 434:an är ju ändå en bra bit över trehundra år och kan väl inte vara så farlig:
Men om det stilla dödens bud
I denna natt jag hör,
Det är min tröst, att din, o Gud,
Jag lever och jag dör.
Så om jag inte skulle dyka upp till första lektionen, ha ingen oro för mig, jag vet vart jag går.
Caravaggio (1573-1610) Matteus' kallelse.
Alldeles för sent
Tidigare hade något hängt upp sig, det gick inte att komma in på bloggen. men nu går det, alldeles för sent. Lyxkänslan består, den decimetertjocka bunten elevarbeten är utdelad. Det var ett tjat om detta, men antagligen har denna kvarnsten tyngt mig mer än jag varit medveten om.
Nu är det bara kamera- och objektivtester jag sysslar med. Fotosidan.se verkar ha det mesta i den vägen men det finns också mycket ute på nätet med övertygande tester och jämföresler av olika teleobjektivs skärpeegenskaper. När man skaffar en digital systemkamera, har jag lärt mig, ger ett objektiv från en äldre 24x36 mm kamera en förstpring på 1,6 x, vilket gör ett 200 mm objektiv till ett 320 mm. Lägger man till en konverter på 1,4 x, får man nästan 450 mm effekt. Fast då måste man nog satsa på ett F 2,8 objektiv med allt vad det innebär i kostnader. Ja, så där kan jag hålla på och fundera, fram och tillbaka och läsa recensioner av optik. Men det är lärorikt.
Mitt fotointresse började i gymnasiet och då var tillgången på pengar mycket begränsad. Min första riktiga kamera var en Ilford Sportsman, en av de där billiga småbildskamerorna. Men min granne, en yrkesfotograf, hade lite koll på optikens kvalitet och ansåg att den var tillräöckligt bra för det priset - jag tror det var 125:- Sedan satte det ingång. En ungdomsförening hade ett fotolabb och där var vi några stycken mest varje kväll. Eftersom jag rökte pipa på den tiden och ändå hade råd att köpa fotopapper, film och framkallningsvätskor, så förstår jag vad mitt extraknäck gick åt till. Jag tvättade ett par trapphus ett par gånger i veckan och de slantarna hamnade i fogolabbet. Men jag fotograferade också skolkamrater och sålde foton, så det gav också ett litet överskott. Att experimentera med framkallning och filmkänslighet
handlade det om. Konsten var att kunna fotografera i ljuset av en tändsticka och det lyckades naturligtvis.
Eftersom jag ryckte in i lumpen direkt efter studentexamen, fortsatte fotograferandet och kortförsäljningen där. Antagligen ligger alla dessa svartvita negativ i någon låda och hjälper mig att minnas de där åren.
Det kan vara gott att veta, om det blir lå¨ngtråkigt någon gång i framtiden.
Ytterligare ett hus har vuxit upp idag. Ikväll, under hundpromenaden, låg fem man på vindsidan coh försökte hålla kvar takpappen som måste spikas fast innan de kan gå hem. Nu, några timmar senare, reister stormen i allt på utsidan och det dånar olycksbådande i köksventil och skorsten.
Och nu har det blivit alldeles försent - igen.God natt.
Nu är det bara kamera- och objektivtester jag sysslar med. Fotosidan.se verkar ha det mesta i den vägen men det finns också mycket ute på nätet med övertygande tester och jämföresler av olika teleobjektivs skärpeegenskaper. När man skaffar en digital systemkamera, har jag lärt mig, ger ett objektiv från en äldre 24x36 mm kamera en förstpring på 1,6 x, vilket gör ett 200 mm objektiv till ett 320 mm. Lägger man till en konverter på 1,4 x, får man nästan 450 mm effekt. Fast då måste man nog satsa på ett F 2,8 objektiv med allt vad det innebär i kostnader. Ja, så där kan jag hålla på och fundera, fram och tillbaka och läsa recensioner av optik. Men det är lärorikt.
Mitt fotointresse började i gymnasiet och då var tillgången på pengar mycket begränsad. Min första riktiga kamera var en Ilford Sportsman, en av de där billiga småbildskamerorna. Men min granne, en yrkesfotograf, hade lite koll på optikens kvalitet och ansåg att den var tillräöckligt bra för det priset - jag tror det var 125:- Sedan satte det ingång. En ungdomsförening hade ett fotolabb och där var vi några stycken mest varje kväll. Eftersom jag rökte pipa på den tiden och ändå hade råd att köpa fotopapper, film och framkallningsvätskor, så förstår jag vad mitt extraknäck gick åt till. Jag tvättade ett par trapphus ett par gånger i veckan och de slantarna hamnade i fogolabbet. Men jag fotograferade också skolkamrater och sålde foton, så det gav också ett litet överskott. Att experimentera med framkallning och filmkänslighet
handlade det om. Konsten var att kunna fotografera i ljuset av en tändsticka och det lyckades naturligtvis.
Eftersom jag ryckte in i lumpen direkt efter studentexamen, fortsatte fotograferandet och kortförsäljningen där. Antagligen ligger alla dessa svartvita negativ i någon låda och hjälper mig att minnas de där åren.
Det kan vara gott att veta, om det blir lå¨ngtråkigt någon gång i framtiden.
Ytterligare ett hus har vuxit upp idag. Ikväll, under hundpromenaden, låg fem man på vindsidan coh försökte hålla kvar takpappen som måste spikas fast innan de kan gå hem. Nu, några timmar senare, reister stormen i allt på utsidan och det dånar olycksbådande i köksventil och skorsten.
Och nu har det blivit alldeles försent - igen.God natt.
Jo, jo, nu går det framåt!
Full fart i högen med historiearbeten. Nu har jag bara en liten handfull kvar men dem tar jag på tåget i morgon, se'n är hela den tjocka bunten avklarad! Sköööönt. Istället kan jag ägna tiden åt att inventera gluggar. Det finns en massa recensioner på fotosidan som tillsammans med Tradera och Blocket kan visa på framkomliga vägar. Det bör även vara möjligt att använda 28 - 80 mm EF från Emilys Canon, den hon aldrig brytt sig om att använda. Vi får hitta en deal där. Annars har Emily jobbat första dagen på sitt nya jobb. Skönt för henne att få något att göra, även om hon måste pendla till Halmstad.
Så nu är de bara att invänta något torrare väder och ut att skåda fågel. Något som är ur led förutom tiden är vädret. Idag har det varit 9 grader varmt i Göteborg och 12 grader i Norrköping - i januari!. Någon vinter tror inte meteorologerna på längre, möjligen en släng snö i mars, men om värmen står sig veckan ut, och det gör den, visar all statistik på att även februari blir en mild månad. Man slipper i alla fall att skrapa bilfönster. Och för mig som älskar släpande dimmor och annat mildväder, känns det bra. Hur många tusen har man inte sparat på minskade elräkningar?
Av alldagligheter kan rapporteras av Aygon fåt sin första service idag. Den h ar gått nästan 1600 mil på ett knappt halvår. Yarisen ligger kanske 200 mil efter på något längre tid. Skulle detta vara våra bilvanor, kommer bilarna att gå mellan 5000 och 6000 mil om året, Fiatens loklala körning oräknad - och då åker jag ändå tåg till Götreborg.
Kameraavdelningen gicks igenom i kväll. Minoltan och Emilys Canon går på film och används sannolikt aldrig mer. Synd, till Minoltan hade jag ett hyfstat 200 mm zoom. Men man kan ju inte köpa en Sony (som tagit över Konika/Minoltas kameraaprogram) bara för det. Den gamla Rolleicorden fick en ny färgfilm, billigt inköpt via Tradra och bara en aning för gammal. Återstår att se om det blir några retrokort med den holken. Så finns det en annan gammal 6x6, en Ikoflex som faktiskt fungerar, Och så sorgebarnet, en YaschicaMat 6x6, där slutaren kraschade, troligen av åldersskäl. Den kanske man kan ha blommor i?
Åtminstone tre gånger i veckan avsätter fotot spår i hårddisken. Oftast ärt det ett gäng måsar som fastnat och som skulle kunna innehålla någon liten raritet. Senst var det Johns tioårsdag som slank med:
Så nu är de bara att invänta något torrare väder och ut att skåda fågel. Något som är ur led förutom tiden är vädret. Idag har det varit 9 grader varmt i Göteborg och 12 grader i Norrköping - i januari!. Någon vinter tror inte meteorologerna på längre, möjligen en släng snö i mars, men om värmen står sig veckan ut, och det gör den, visar all statistik på att även februari blir en mild månad. Man slipper i alla fall att skrapa bilfönster. Och för mig som älskar släpande dimmor och annat mildväder, känns det bra. Hur många tusen har man inte sparat på minskade elräkningar?
Av alldagligheter kan rapporteras av Aygon fåt sin första service idag. Den h ar gått nästan 1600 mil på ett knappt halvår. Yarisen ligger kanske 200 mil efter på något längre tid. Skulle detta vara våra bilvanor, kommer bilarna att gå mellan 5000 och 6000 mil om året, Fiatens loklala körning oräknad - och då åker jag ändå tåg till Götreborg.
Kameraavdelningen gicks igenom i kväll. Minoltan och Emilys Canon går på film och används sannolikt aldrig mer. Synd, till Minoltan hade jag ett hyfstat 200 mm zoom. Men man kan ju inte köpa en Sony (som tagit över Konika/Minoltas kameraaprogram) bara för det. Den gamla Rolleicorden fick en ny färgfilm, billigt inköpt via Tradra och bara en aning för gammal. Återstår att se om det blir några retrokort med den holken. Så finns det en annan gammal 6x6, en Ikoflex som faktiskt fungerar, Och så sorgebarnet, en YaschicaMat 6x6, där slutaren kraschade, troligen av åldersskäl. Den kanske man kan ha blommor i?
Åtminstone tre gånger i veckan avsätter fotot spår i hårddisken. Oftast ärt det ett gäng måsar som fastnat och som skulle kunna innehålla någon liten raritet. Senst var det Johns tioårsdag som slank med:
Idag har också hustrun skaffat en blogg (sellman.blogg.se). Det ska bli intressant att följa hennes tankar när hon inte bara skirver på Seriorkontaktens nät för de redan frälsta.
Ja, så har det vuxit upp ett nytt hus 30 meter från oss. Takstolarna står där och antyder hur högt det huset kommer att bli. Strax intill kommer ytterligare ett att sättas upp endera dan.
En ny termin
Så var det dags igen. En ny termin stampar i portgången. I min röda ryggsäck ligger två klassers arbeten som ska återlämnas och en bunt som tågtiden får räcka till för. Den blir nog färdig imorgon.
Barnkalaset var lyckat. John har med tillsammans med sina julklappar fått fem st fem-böcker men han ville läsa ut Harry Potter först för den var tjockast. Han sätter en ära i att läsa mycket, det har vi förstått. Nu ska han ta sig an Enid Blyton - men först när han läst ut dagens Harry Potterbok, en tegelsten det också. Det är gott när alla barnen och barnbarnen är samlade. Det var bara David som saknades, men är man i Stockholm är det inte så lätt.
Genom sin läsning liknar John mig (inget skryt, faktiskt) men Härlanda bilbiotek i Göteborg var mitt bästa ställe under uppväxtåren. Jag gissar att min mamma, salig i åminnelse, var den som tog dit mig och lånade böcker, men snart gick jag dit själv. Min skolväg var rätt lång för att vara "småskolig". Vi bodde i Strömmensberg, högt upp, med branta backar mot övre Olskroken. Jag gick i Ånässkolan, och det var det en rätt bra bit för en lite knatte som jag var då. Och att bli skjutsad av någon snäll pappa var inte att tänka på. Det var bara inte så på den tiden. Så det var en lite omväg på hemvägen som gick till biblioteket.
Jag lånade alla djurböcker jag kunde. Djuren hade mänskliga egenskaper och det var det som jag släpade hem och läste i nattens mörker. Vi hade inga husdjur i den lilla tvåan på Storhödsgatan 15, där mina barnaår och tidiga tonår pågick. På något sätt var jag barnet som hamnade mellan grupperna. De kamrater jag hade var ca fyra år äldre, ganska mycket i den åldern. Det var på deras villkor jag fick vara med och "leka" (sa man så, jag blir tveksam?). Och de som var yngre var så små att det inte alls gick för sig. Det kunde alltså bli mycket tid över till läsning. Förutom djurböcker fanns Singeltonböckerna, som handlade om en engelsk internatskola och de som gick där. Jack London förstås, där var det ju också en del djurböcker. Harry Macfie tror jag någon hette som också skrivit mängder med böcker om Canadas vildmarker och pälsjägare, en Jack Londonepigon. Och så tror jag att Mysterieböckerna av Enid Blyton med de fem ungdomarna som löste den ena kriminalgåtan efter den andra.
När en av dessa böcker kom ut i mitten av 50-talet, tjatade jag på min mamma tills hon gav med sig och jag fick de 8:50 aom boken kostade. Det var en nätt summa på den tiden, betydligt mer än de ca 70:- som en dylik bok kostar idag. Men vad spännande de var. Till slut hade jag hela serien och jag måste väl ha läst om dem allihop.
Jaha, så rinner minnena till, minnena från trakterna kring Redbergsplatsen, Olskroken och överallt där jag var under mina första femton år. Det är med visst våld jag måste stänga minnesluckorna (vitsigt, va?) för att inte jag ska bli sittande här timme efter timme. Men det kommer nog, skulle jag tro. En annan dag eller natt.
PS, den där kotten, Canon 400D, är beställd. Nu gäller det bara att hitta en finansiering till en hyfsad "glugg". Home, som säljer dammsugare och en massa hemgrejer, var billigast enligt Pricerunner. Och det är ju inte vliken liten okänd firma som helst. Nu ska de slå sig in på elektronikmarknaden också och dumpar priserna rejält. Det liknar kanske ICA, som köper in pallvis med Harry Potter och säljer till inköpspris. Det var väl det bokhandlarna skulle överleva på, egentligen.
Barnkalaset var lyckat. John har med tillsammans med sina julklappar fått fem st fem-böcker men han ville läsa ut Harry Potter först för den var tjockast. Han sätter en ära i att läsa mycket, det har vi förstått. Nu ska han ta sig an Enid Blyton - men först när han läst ut dagens Harry Potterbok, en tegelsten det också. Det är gott när alla barnen och barnbarnen är samlade. Det var bara David som saknades, men är man i Stockholm är det inte så lätt.
Genom sin läsning liknar John mig (inget skryt, faktiskt) men Härlanda bilbiotek i Göteborg var mitt bästa ställe under uppväxtåren. Jag gissar att min mamma, salig i åminnelse, var den som tog dit mig och lånade böcker, men snart gick jag dit själv. Min skolväg var rätt lång för att vara "småskolig". Vi bodde i Strömmensberg, högt upp, med branta backar mot övre Olskroken. Jag gick i Ånässkolan, och det var det en rätt bra bit för en lite knatte som jag var då. Och att bli skjutsad av någon snäll pappa var inte att tänka på. Det var bara inte så på den tiden. Så det var en lite omväg på hemvägen som gick till biblioteket.
Jag lånade alla djurböcker jag kunde. Djuren hade mänskliga egenskaper och det var det som jag släpade hem och läste i nattens mörker. Vi hade inga husdjur i den lilla tvåan på Storhödsgatan 15, där mina barnaår och tidiga tonår pågick. På något sätt var jag barnet som hamnade mellan grupperna. De kamrater jag hade var ca fyra år äldre, ganska mycket i den åldern. Det var på deras villkor jag fick vara med och "leka" (sa man så, jag blir tveksam?). Och de som var yngre var så små att det inte alls gick för sig. Det kunde alltså bli mycket tid över till läsning. Förutom djurböcker fanns Singeltonböckerna, som handlade om en engelsk internatskola och de som gick där. Jack London förstås, där var det ju också en del djurböcker. Harry Macfie tror jag någon hette som också skrivit mängder med böcker om Canadas vildmarker och pälsjägare, en Jack Londonepigon. Och så tror jag att Mysterieböckerna av Enid Blyton med de fem ungdomarna som löste den ena kriminalgåtan efter den andra.
När en av dessa böcker kom ut i mitten av 50-talet, tjatade jag på min mamma tills hon gav med sig och jag fick de 8:50 aom boken kostade. Det var en nätt summa på den tiden, betydligt mer än de ca 70:- som en dylik bok kostar idag. Men vad spännande de var. Till slut hade jag hela serien och jag måste väl ha läst om dem allihop.
Jaha, så rinner minnena till, minnena från trakterna kring Redbergsplatsen, Olskroken och överallt där jag var under mina första femton år. Det är med visst våld jag måste stänga minnesluckorna (vitsigt, va?) för att inte jag ska bli sittande här timme efter timme. Men det kommer nog, skulle jag tro. En annan dag eller natt.
PS, den där kotten, Canon 400D, är beställd. Nu gäller det bara att hitta en finansiering till en hyfsad "glugg". Home, som säljer dammsugare och en massa hemgrejer, var billigast enligt Pricerunner. Och det är ju inte vliken liten okänd firma som helst. Nu ska de slå sig in på elektronikmarknaden också och dumpar priserna rejält. Det liknar kanske ICA, som köper in pallvis med Harry Potter och säljer till inköpspris. Det var väl det bokhandlarna skulle överleva på, egentligen.
Har du också lekt med kottar?
Ur led är tiden, säger Hamlet. Det är redan söndag sedan en kvart och dagen har inte riktigt tagit slut. I fredags kväll var Lilia och jag på Rondo och såg Cabaret med Peter Jöback och en massa andra duktiga skådespelare. Det var grejer det! Stark närvaro, fantasktiska dansare och en liten kärlekshistoria som växte och växte, dvs. Sara Lindh, som spelade Sally Bowles, var så himla bra, skör men ändå starkt närvarande och med en riktigt stor röst. Peter Jöback var naturligtvis den stora stjärnan och han levde ut konferencierrollen stort. Extra roligt för oss äldre var att Monica Nielsen och Anders Nygren fick spela frukthandlaren och hyresvärdinnan. Och vem hade kommip på denna lysande idé att skicka mor och far på Rondo? Jo, Emily, det rara barnet, som tack för hjälpen med flyttningen, billån etc. Och middag på stället ingick. Gp:s recension berättar mera. En föreställning på Backateatern 2003 + Liza Minellis film för en massa år sedan var lagom intro till denna storslagna föreställning. Har du 475 spänn över så gå och se den. Man måste inte äta oxå (och man kanske inte har råd att göra det på ett tag även om man satsar på en balkongplats)
Annars har denna underbara trettondedag jul gått snabbt undan. De tre vise männen, som f.ö. har namnsdag idag; Kasper och Melker och Baltsar, ja, så hette dom, har anlänt till krubban. Och stjärnan har gjort sitt och har tagits ned. Och tjugonddag Knut, då tar julen slut.
Nu är det nu igen och nu är det nu igen och nuet varar fram till sedan.
Men det var inte sant och det var inte sant, för däremellan kommer medan.
Ja, ja, hej tomtegubbar...
Bra väder för stranden, däremellan frenetiskt läsande, ja, jag säger inte av vad, med det börjar märkas i högarna. Klar blir jag ju inte förstås, men något ska man ju göra på tåget också.
Morris sprang lös medan husse koncentrerade sig på några trutar. Plötsligt hade vovven gått över den s.k. kanalen, en rejäl bäck, som flyter ut mitt på playan. Den är inte särskilt djup men det är ingenting för lågskor. Det finns en spång, men se det vågade sig Morris inte på. Men så fick han för sig att tikarna var grönare på andra sidan, vid mynningen. Nå, det räckte med ett - Hit! för att få honom på andra tankar. Men att springa över vågade han inte. Försiktigt trippade han i det kalla vattnet och kom så tillbaka till verkligheten och fick sin frolicbelöning. En så'n badkruka!
Annars har tiden gått åt till att fundera vad jag ska ha istället. Alla fågelskådare som deltar i den månatliga fototävlingen på Kustobsar ( en digital trevlig tidning för västkustens skådare) har också redovisat vilken teknik de använt för att fotografera. Nu är det digital systemkamera som gäller till 95%, verkar det som. I de flesta fallen är det en Canon för fleratusenfemhundra kronor och till detta en "glugg", dvs ett teleobjektiv med konverter (extra "förstoringsglas") för tillsammans minst 20.000:- Fast de flesta har dyrare. Vi andra, som får hålla tillgoda med våra små digiscopingprylar (man anbringar en liten digitalkamera på tubkikaren) för några ynka tusenlappar. Fast vad kostar inte ett årligt medlemsskap i golfklubben exklusive exklusiva klubbor - eller en segelbåt - eller en, ja, varför inte - en häst?! En sån fantastisk argumentation jag håller på att bygga upp! Men vem är det jag ska övertyga ...?
Så går testernas vågor höga. Det ena forumet efter det andra kollas och deltagarna berättar mer än villigt vilka "gluggar" de avverkat och varför den ena var bättre än den andra - som ändå, faktiskt, VAR 15.000:- BILLIGARE!!! Och så har det kommit en ny kameramodell. Skådarlivet är kantat av mäktiga invsteringar och folk med gott ställt. Tänk om fåglarna visste ... Det heter ju: "Det vete fåglarna" men det betyder ju att ingen egentligen vet.
Imorgon fyller barnbarnet John år. Han önskar sig Fem-böcker och lite pengar som han kan köpa dataspel för. Lagom för en tioåring. Själv lekte jag med kottar när jag var tio år. Fast det är ju ingen som tror på, inte ens jag själv. Men en Canon 400D har jag inte lekt med, det vore en nog så trevlig kotte.
Annars har denna underbara trettondedag jul gått snabbt undan. De tre vise männen, som f.ö. har namnsdag idag; Kasper och Melker och Baltsar, ja, så hette dom, har anlänt till krubban. Och stjärnan har gjort sitt och har tagits ned. Och tjugonddag Knut, då tar julen slut.
Nu är det nu igen och nu är det nu igen och nuet varar fram till sedan.
Men det var inte sant och det var inte sant, för däremellan kommer medan.
Ja, ja, hej tomtegubbar...
Bra väder för stranden, däremellan frenetiskt läsande, ja, jag säger inte av vad, med det börjar märkas i högarna. Klar blir jag ju inte förstås, men något ska man ju göra på tåget också.
Morris sprang lös medan husse koncentrerade sig på några trutar. Plötsligt hade vovven gått över den s.k. kanalen, en rejäl bäck, som flyter ut mitt på playan. Den är inte särskilt djup men det är ingenting för lågskor. Det finns en spång, men se det vågade sig Morris inte på. Men så fick han för sig att tikarna var grönare på andra sidan, vid mynningen. Nå, det räckte med ett - Hit! för att få honom på andra tankar. Men att springa över vågade han inte. Försiktigt trippade han i det kalla vattnet och kom så tillbaka till verkligheten och fick sin frolicbelöning. En så'n badkruka!
Annars har tiden gått åt till att fundera vad jag ska ha istället. Alla fågelskådare som deltar i den månatliga fototävlingen på Kustobsar ( en digital trevlig tidning för västkustens skådare) har också redovisat vilken teknik de använt för att fotografera. Nu är det digital systemkamera som gäller till 95%, verkar det som. I de flesta fallen är det en Canon för fleratusenfemhundra kronor och till detta en "glugg", dvs ett teleobjektiv med konverter (extra "förstoringsglas") för tillsammans minst 20.000:- Fast de flesta har dyrare. Vi andra, som får hålla tillgoda med våra små digiscopingprylar (man anbringar en liten digitalkamera på tubkikaren) för några ynka tusenlappar. Fast vad kostar inte ett årligt medlemsskap i golfklubben exklusive exklusiva klubbor - eller en segelbåt - eller en, ja, varför inte - en häst?! En sån fantastisk argumentation jag håller på att bygga upp! Men vem är det jag ska övertyga ...?
Så går testernas vågor höga. Det ena forumet efter det andra kollas och deltagarna berättar mer än villigt vilka "gluggar" de avverkat och varför den ena var bättre än den andra - som ändå, faktiskt, VAR 15.000:- BILLIGARE!!! Och så har det kommit en ny kameramodell. Skådarlivet är kantat av mäktiga invsteringar och folk med gott ställt. Tänk om fåglarna visste ... Det heter ju: "Det vete fåglarna" men det betyder ju att ingen egentligen vet.
Imorgon fyller barnbarnet John år. Han önskar sig Fem-böcker och lite pengar som han kan köpa dataspel för. Lagom för en tioåring. Själv lekte jag med kottar när jag var tio år. Fast det är ju ingen som tror på, inte ens jag själv. Men en Canon 400D har jag inte lekt med, det vore en nog så trevlig kotte.
Avarter och avatarer
Fy Farao en sån dag! Idag har jag mest läst elevarbeten. Ett tag undrade jag om jag fått fel på synen - det var dubbelt så många bokstäver som det borde, eller om det var mina gamla glasögon jag av misstag fått på mig. JAG SÅG HELT ENKELT DUBBELT! Då förstod jag att det var bäst med en paus. Man sover sött om man är trött (ha, ha, det rimmade). Nu har jag i alla fall sorterat upp bunten i olika sorter: historiarbeten åk 1, dito åk 2, filmrecensioner, bokrecensioner, I-serach om tre ord + en fem sex mappar med reflektioner som jag glömt att jag hade.
Jag minns inte ens vad det var för väder idag, men antagligen regnade det. Nu ikväll höll det upp ialla fall, en fantasktisk stjärnhimmel med fullmåne uppenbarade sig när den tunna molnslöjan svepte österut och överlämnade det där klara vädret åt oss, intervallet mellan två lågtryck. Morris travar på. Han har upptäckt att jag nu köpt Frolic och puffar med nosen på min ficka eller någonstans i närheten där han kommer åt. Annars har han förkovrats i takt med att vi har sänkt garden och inte haft koll. I går sprang han iväg med halvannat kilo fläskkarré. Han hann inte få av pappret innan vi upptäckte fadäsen. Så mycket rått kött kunde ha skadat honom, för att inte tala om fläskben. Farligt för vovvar.
Idag, kommer jag plötsligt ihåg, var hustrun och jag på Klitterbadet. Jag skulle gymma, eller jymma kanske det heter. Alltnog, det var längesedan jag var på gym. Styrketräningsapparaterna var lite annorlunda men till slut hittade jag rätt apparat för att träna axellederna (mest akut) och alla de andra musklerna som legat av sig sedan höstens husmålning avstannat. Gymmet är sammanbyggt med badanläggningen och har man lust är det bara att duscha av sig den lilla svettdroppen och simma ett par tre tusen (läs hundra) meter. Hustrun vistades i den varma bassängen, men där måste man vara över 18 eller ha målsman med sig. Hon hade redan lämnat det badet så jag uppfyllde inget av kriterierna :).
En hotande verklighet håller på att drabba mig. Julklappsbokern som Lilia fick är skriven av Mannerström, han som driver Sjömagasinet. Den heter Husmanskonst och varje middags- eller lunchrätt från och med juldagen har sitt ursprung i den boken. Varje dag!
Och visst är det god mat, visst är det underbart med laxpudding och skirat smör eller fläskkarré med insprängd torkad frukt och hur smakar inte ... Det borde varit en personvåg medskickat med den kokboken. Att laga så god mat är en konst men sjutton vet om det inte är en större konst att låta bli att äta av den. För mycket menar jag. Så nu tvingas jag nog till gymövningar titt som tätt.
David, sonen, jobbar ju på, eller snarare med, Entropia, dvs. spelet som utspelar sig i en virtuell värld. De som vistas där, kallas avatarer, fick jag veta. DN har en artikel idag som berättar om det virtuella livet. Det kunde kanske vara något, att förvandla sig till en avatar! Och så leva ett dubbelliv. Så när hustrun kallade på en för att provsmaka nästa sensation, var man rdan ljusår bort på någon asteroid som en stormrik kines nyligen köpt. Där hade man fått jobb i hans konserthall för kinesiska popartister och då gick det ju inte att komma. Och så skulle man undervisa i den nya virtuella skola som nån företagsam australiensare startat, så vänta med maten, morsan, ni kan väl börja så länge? Vem vet, om jag frågade David kanske de kunde skapa någon göbbe som var jag? Jag tror inte att de har några fågelskådare med pudel i sortimentet. Men det skulle definitivt locka till sig horder av nya spelare som inte känner behov av gå på kasinon eller skjuta med laserpistoler. Du sköna nya värld - en sådan tid för pensionärer! Tänk att sitta ner i gruppen med Hulda och Elsa, Bettan och Bengt och dricka kaffe och höra det senaste skvallret på rymdkaféet. Hustrun har ju faktiskt redan minst hundra mailkompisar - låt vara att de inte är särskilt virtuella; det förstod man när man var med på kräftskivan i augusti.
Ja, nästa generation behöver inte oroa sig för att ha tråkigt. När dagens elever om sisådär femtio år ska fördriva sin lediga tid, kan man säkert transformera dem via något superinternet fakt in i det virtuella himlavalvet och så har staten löst det försörjningsproblemet. Nej, det var inte snällt tänkt. De kanske å andra sidan hittar på ett sätt att få oss fyrtiotalister, det s.k. köttberget, att redan inom några år hitta vägen ut och förvandla oss allihopa till avatarer. Fast det var inte snällt tänkt det heller.
Och du, du som våndas över vad du ska bli eller inte bli, jag avundas dig nog lite i alla fall. Du kan ju bli det jag har varit, eller något ännu bättre. Jag kan i alla fall inte bli det jag har varit, jag kan bara bli det jag nu blir. En avatar, kanhända. En pensionerad avatar.
Jag minns inte ens vad det var för väder idag, men antagligen regnade det. Nu ikväll höll det upp ialla fall, en fantasktisk stjärnhimmel med fullmåne uppenbarade sig när den tunna molnslöjan svepte österut och överlämnade det där klara vädret åt oss, intervallet mellan två lågtryck. Morris travar på. Han har upptäckt att jag nu köpt Frolic och puffar med nosen på min ficka eller någonstans i närheten där han kommer åt. Annars har han förkovrats i takt med att vi har sänkt garden och inte haft koll. I går sprang han iväg med halvannat kilo fläskkarré. Han hann inte få av pappret innan vi upptäckte fadäsen. Så mycket rått kött kunde ha skadat honom, för att inte tala om fläskben. Farligt för vovvar.
Idag, kommer jag plötsligt ihåg, var hustrun och jag på Klitterbadet. Jag skulle gymma, eller jymma kanske det heter. Alltnog, det var längesedan jag var på gym. Styrketräningsapparaterna var lite annorlunda men till slut hittade jag rätt apparat för att träna axellederna (mest akut) och alla de andra musklerna som legat av sig sedan höstens husmålning avstannat. Gymmet är sammanbyggt med badanläggningen och har man lust är det bara att duscha av sig den lilla svettdroppen och simma ett par tre tusen (läs hundra) meter. Hustrun vistades i den varma bassängen, men där måste man vara över 18 eller ha målsman med sig. Hon hade redan lämnat det badet så jag uppfyllde inget av kriterierna :).
En hotande verklighet håller på att drabba mig. Julklappsbokern som Lilia fick är skriven av Mannerström, han som driver Sjömagasinet. Den heter Husmanskonst och varje middags- eller lunchrätt från och med juldagen har sitt ursprung i den boken. Varje dag!
Och visst är det god mat, visst är det underbart med laxpudding och skirat smör eller fläskkarré med insprängd torkad frukt och hur smakar inte ... Det borde varit en personvåg medskickat med den kokboken. Att laga så god mat är en konst men sjutton vet om det inte är en större konst att låta bli att äta av den. För mycket menar jag. Så nu tvingas jag nog till gymövningar titt som tätt.
David, sonen, jobbar ju på, eller snarare med, Entropia, dvs. spelet som utspelar sig i en virtuell värld. De som vistas där, kallas avatarer, fick jag veta. DN har en artikel idag som berättar om det virtuella livet. Det kunde kanske vara något, att förvandla sig till en avatar! Och så leva ett dubbelliv. Så när hustrun kallade på en för att provsmaka nästa sensation, var man rdan ljusår bort på någon asteroid som en stormrik kines nyligen köpt. Där hade man fått jobb i hans konserthall för kinesiska popartister och då gick det ju inte att komma. Och så skulle man undervisa i den nya virtuella skola som nån företagsam australiensare startat, så vänta med maten, morsan, ni kan väl börja så länge? Vem vet, om jag frågade David kanske de kunde skapa någon göbbe som var jag? Jag tror inte att de har några fågelskådare med pudel i sortimentet. Men det skulle definitivt locka till sig horder av nya spelare som inte känner behov av gå på kasinon eller skjuta med laserpistoler. Du sköna nya värld - en sådan tid för pensionärer! Tänk att sitta ner i gruppen med Hulda och Elsa, Bettan och Bengt och dricka kaffe och höra det senaste skvallret på rymdkaféet. Hustrun har ju faktiskt redan minst hundra mailkompisar - låt vara att de inte är särskilt virtuella; det förstod man när man var med på kräftskivan i augusti.
Ja, nästa generation behöver inte oroa sig för att ha tråkigt. När dagens elever om sisådär femtio år ska fördriva sin lediga tid, kan man säkert transformera dem via något superinternet fakt in i det virtuella himlavalvet och så har staten löst det försörjningsproblemet. Nej, det var inte snällt tänkt. De kanske å andra sidan hittar på ett sätt att få oss fyrtiotalister, det s.k. köttberget, att redan inom några år hitta vägen ut och förvandla oss allihopa till avatarer. Fast det var inte snällt tänkt det heller.
Och du, du som våndas över vad du ska bli eller inte bli, jag avundas dig nog lite i alla fall. Du kan ju bli det jag har varit, eller något ännu bättre. Jag kan i alla fall inte bli det jag har varit, jag kan bara bli det jag nu blir. En avatar, kanhända. En pensionerad avatar.
Strand, sol och tång
På stranden denna underbara dag,
går vi de båda ensamma, en hund
och jag. En Morrisvovve springer lös
och jagar vind och omärkbara dofter.
På mitt kommando -Hit! han rusar vilt
han är som en tornado när han tar
den lilla biten Frolic som jag har
i handen, Han är lycklig när han får
sitt löplopp springa klart. Hans hela värld
har fått en högre dimension - som molnen.
Tång och små stenar och annat som havet vräkt upp under stormen
ligger i toviga balar, där fåglarna småningom hittar
mat för dess hungriga krävor. Högt upp i vinden hänger det
måsar och trutar som blixtrande snabbt dyker ned uti vågen
hittar sin föda, en krabba, en mussla. Sådant är livet för
den som fått vingar och kraft att betvinga en tjutande stormvind.
Tretåig mås ser jag komma men hinner väl inte få upp den,
kameran ligger i fickan - vips i en blink är den snabbe försvunnen.
Trutar är lättare byten för linsen men de är ju vanliga fåglar.
Finns överallt och behöver ej saknas på stränder som denna..
Borta vid Glumsten har kikarbesättningen ställt sig mer skyddat.
Hopp att få syn på en klykstjärtad svala i stormen har dragit
hit ganska många av skådarnas kändaste kvinnor och karlar.
Vinden den kyler mot ryggen men värmen från solen den värmer
kinden och tårade ögat. Dock nu har det vänt, det betyder att
dagarna nu bara längre och längre.ska bliva. Och om ett
halvår är natten så ljus att en halvmulen dag den mest liknar
kanske ett minne den tänder eller så skapas ett nytt när du
klär alla midsommarnätter i ljuvaste midsommardrömmar.
∞går vi de båda ensamma, en hund
och jag. En Morrisvovve springer lös
och jagar vind och omärkbara dofter.
På mitt kommando -Hit! han rusar vilt
han är som en tornado när han tar
den lilla biten Frolic som jag har
i handen, Han är lycklig när han får
sitt löplopp springa klart. Hans hela värld
har fått en högre dimension - som molnen.
Tång och små stenar och annat som havet vräkt upp under stormen
ligger i toviga balar, där fåglarna småningom hittar
mat för dess hungriga krävor. Högt upp i vinden hänger det
måsar och trutar som blixtrande snabbt dyker ned uti vågen
hittar sin föda, en krabba, en mussla. Sådant är livet för
den som fått vingar och kraft att betvinga en tjutande stormvind.
Tretåig mås ser jag komma men hinner väl inte få upp den,
kameran ligger i fickan - vips i en blink är den snabbe försvunnen.
Trutar är lättare byten för linsen men de är ju vanliga fåglar.
Finns överallt och behöver ej saknas på stränder som denna..
Borta vid Glumsten har kikarbesättningen ställt sig mer skyddat.
Hopp att få syn på en klykstjärtad svala i stormen har dragit
hit ganska många av skådarnas kändaste kvinnor och karlar.
Vinden den kyler mot ryggen men värmen från solen den värmer
kinden och tårade ögat. Dock nu har det vänt, det betyder att
dagarna nu bara längre och längre.ska bliva. Och om ett
halvår är natten så ljus att en halvmulen dag den mest liknar
kanske ett minne den tänder eller så skapas ett nytt när du
klär alla midsommarnätter i ljuvaste midsommardrömmar.
Ett skaldförsök på blankvers först och sen
på grekiskt vis med hexametern tuktad.
på grekiskt vis med hexametern tuktad.
Läs bloggar,
Lite rundkoll på senast publicerade - och där kom jag på att man kan länka till You Tube eller vad det stavas. Denna var ganska kul:
http://www.youtube.com/watch?v=d9UwUZIuPH0
Men det räcker inte med att bara kopiera adressen, du måste aktivera den som länk oxå!
http://www.youtube.com/watch?v=d9UwUZIuPH0
Men det räcker inte med att bara kopiera adressen, du måste aktivera den som länk oxå!
Livet - en skola eller vad jag kan lära mig om fåglar
Denna dag blev helgad åt elevarbeten. Dvs. när jag slarvat bort det mesta av den på att gör iordning i köket, ta en långpromenad med Morris, ställa mig med tuben och kameran vid Glumsten en timme och leta på nätet efter eventuella telekonvertrar till min Canon, sitter jag nu här och bildar mig med elevernas produktioner: I-search om tre ord, historiearbeten, bokrecensioner och filmditon. Som väl är är det inget intressant på TV. Om nu eleverna skriver 1200 sidor, ökar de eller minskar de bruttonationalprodukten? Ja, det går åt lite papper och trycksvärta, men det sänker ju min timpeng ganska avsevärt. Fast jag får ju varken mer eller mindre i lön om jag låter dem göra altt detta eller inte. Fast jag tror starkt på att de blir bättre i alla avseenden genom att slita med den här sortens uppgifter.
En ganska säker storskarv
Tjusningen med skådandet ligger bl.a. i att försöka artbetsämma det man i en blink ser pila iväg. Får man en bild av fågeln, om än aldrig så oskarp, kan man med datorns hjälp förstora, öka skärpan och kontrasten och så hitta den avgörande pusselbiten. Men med mina 2½ år i skådarbranschen är det säkrast att hålla en låg profil och inte vara alltför tvärsäker. Det är lätt att förbise något karaktäristiskt drag.
Troligen en tretåig mås (gul näbb, gråsvart halvmåne vid örat, rent vit vingbakkant)
Hustrun har dr Phil som terapi men det lockar inte. Jag brukar inte spöa min fru eller fylla alla lediga utrymmen med vådan av min köpångest eller tömma mina barns bankböcker. Och hon är inte ute och ränner med andra karlar vad jag vet. Så dr Phil är blir inget pill, för mig.
Istället var hustrun och jag vid Glumsten i skymningen och beundrade dånet från den bedarrande stormen. Nu presterade den bara 14 sekundmeter eller så, men det räckte för att vi skulle behöva vira halsdukarna tätare, dra åt kapuschongerna och knäppa alla knappar och blixtlås. Endast Morrisvovven är oberörd av lite blåsten i sin långa päls. Men vänta bara tills han är nyklippt, då är det bara nosen som sticker ut genom dörren och sedan får man fösa ut honom på kissespåret.
Stenar som smycken - ett Eldorado (Candide) för stensamlaren, minst 58 miljoner färger.
Det är något särskilt med det blåa, dvs det tilltagande skymningsljuset med ett dånande hav i förgrunden, ett allt svartare blått i bakgrunden och så en absolut full måne, dvs fullmåne i öster. En ensam storskarv trotsar vindarna och far över huvudena på oss. Detta är oslagbart. En sådan lycka att vi hamnade här! Mitt i vintern, mitt i stormen, mitt i livet, höll jag på att säga, fast det inte riktigt är sant. Men det känns så. Naturen föryngrar, ger ny energi och lust att leva. Och så kan man få en liter röd mjölk (till kaffet) på Konsum till på köpet. Det är livskvalitet.
En ganska säker storskarv
Tjusningen med skådandet ligger bl.a. i att försöka artbetsämma det man i en blink ser pila iväg. Får man en bild av fågeln, om än aldrig så oskarp, kan man med datorns hjälp förstora, öka skärpan och kontrasten och så hitta den avgörande pusselbiten. Men med mina 2½ år i skådarbranschen är det säkrast att hålla en låg profil och inte vara alltför tvärsäker. Det är lätt att förbise något karaktäristiskt drag.
Troligen en tretåig mås (gul näbb, gråsvart halvmåne vid örat, rent vit vingbakkant)
Hustrun har dr Phil som terapi men det lockar inte. Jag brukar inte spöa min fru eller fylla alla lediga utrymmen med vådan av min köpångest eller tömma mina barns bankböcker. Och hon är inte ute och ränner med andra karlar vad jag vet. Så dr Phil är blir inget pill, för mig.
Istället var hustrun och jag vid Glumsten i skymningen och beundrade dånet från den bedarrande stormen. Nu presterade den bara 14 sekundmeter eller så, men det räckte för att vi skulle behöva vira halsdukarna tätare, dra åt kapuschongerna och knäppa alla knappar och blixtlås. Endast Morrisvovven är oberörd av lite blåsten i sin långa päls. Men vänta bara tills han är nyklippt, då är det bara nosen som sticker ut genom dörren och sedan får man fösa ut honom på kissespåret.
Stenar som smycken - ett Eldorado (Candide) för stensamlaren, minst 58 miljoner färger.
Det är något särskilt med det blåa, dvs det tilltagande skymningsljuset med ett dånande hav i förgrunden, ett allt svartare blått i bakgrunden och så en absolut full måne, dvs fullmåne i öster. En ensam storskarv trotsar vindarna och far över huvudena på oss. Detta är oslagbart. En sådan lycka att vi hamnade här! Mitt i vintern, mitt i stormen, mitt i livet, höll jag på att säga, fast det inte riktigt är sant. Men det känns så. Naturen föryngrar, ger ny energi och lust att leva. Och så kan man få en liter röd mjölk (till kaffet) på Konsum till på köpet. Det är livskvalitet.
Trombon och storm
Det ingen idé att spjärna emot. Gott Nytt År, alla ni som läser bloggar. I mitt rum dånar trombonmusik ur datorns högtalare. Om jag kom mig för skulle jag skaffa ett par mer proffsiga. Just nu är det Rimski-Korsakovs Trombone concerto med Christian Lindberg, kanske världens främste trombonist.. Virtuos, känslig, kraftfull. Jag har fått förmånen att höra honom på koncerthuset i Göteborg för ett par år sedan. Därefter har jag haft hans musik i lurarna nästan dagligen. Här finns ett par tre smakprov!.
Annars lyssnar jag till J.J. Johnson och Kai Winding, som spelar jazz i duett så att det kryper i skinnet. Det finns smakprov på dem med! En koncert med dem och inte ett öra är torrt!
Nyårsafton blev en trevlig tillställning hos Lasse och Stina i Särö. Efter det sedvanliga laxochräkor ochkräftstärtar mm avnjöts Gevinnan och betjänten. Efter 100 gånger förmår han fortfarande att sätta skrattmusklerna i rörelse. Det är som med Jaques Tati, den franske komikern, som jag faktiskt tycker är bättre än Chaplin, han har en förmåga att få en att skratta. Just nu visas fyra av hans filmer på TV. Två har redan gått men på lördag den 6/1 kommer Min onkel och dagen efter Playtime i 2:an, båda på eftermiddagstid. Se dem! Men tillbaka till nyårsafton. Ett nytt frågespel, en variant av Trivial persuit, avsett för baksätet på långfärdsbilen, prövade vi. Jo, jo, det var ju rätt roligt. Tiden gick fort fram till midnatt och Jan Malmsjö spelade en hel Shakespeareföreställning när han skulle framställa årets upplaga av Ringklockan!
Vi brukar alltid lyssna till alla domkyrkornas klockklang. Jag tor det har hängt med så länge jag kan minnas. Men det var på den tiden det bara fanns radio. Det ör ju möjligt att det är samma inspelning de kör år efter år. Hallåmannen i det inslaget minns jag sedan min tonårstid.
Dagens oväder till trots reste vi de tio milen in till Göteborg och katolska kyrkan. Känslan av att vara hemma på riktigt infinner sig alltid där. Stand-inkyrkohderden Lars Cavallin predikade, glasklart och engagerat och precis lagom långt. Jag har hans nya bok Påvar i moderna tider men har inte riktigt hunnit börja ännu.
Det var orkanvarning i Skåne, men den kanske inte drabbar oss. Det blåste storm dock och vid Glomsten hade några skådare gömt sig bakom en sjöbod. Morris och jag sökte skydd i lä bakom stenen och kunde beundra naturens krafter som vräkte sig över udden.
De få fåglar vi såg kämpade frenetiskt i motvinden för att snabbt vinkla vingarna och flyga med rasande fart vinkelrätt mot stormbyarna. Jag lyckades fånga en tretåeig mås i vindkampen.
Skärpan är inget att skryta med - jag skulle nog behöva uppgradera fotoutrusningen. Men man förstår att det kan vara häftigt att flyga i 27 sekundmeters motvind. De flesta fotograferande skådare jag ser har övergått till svindyra utrustningar med en Canon i ena änden och ett 300-mm objektiv i den andra. I mitten sitter en konverter på sisådär 1,5 x så i själva verket blir brännvidden bortåt 450 mm. Då går det an att fotografera fåglar i flykten. Jag minns dansken vid Hornborgasjön som jag frågade vad hans utrustning kostade. Han svarade: - "6000:-, men min kone ved ikke att det er euro, hun mener at 6000 kronor er meget nok". Men paret jag mötte igår hade var sin Canon med lång brännvidd.
Jag vann en tia på Alis lott. En liten början ...
Annars lyssnar jag till J.J. Johnson och Kai Winding, som spelar jazz i duett så att det kryper i skinnet. Det finns smakprov på dem med! En koncert med dem och inte ett öra är torrt!
Nyårsafton blev en trevlig tillställning hos Lasse och Stina i Särö. Efter det sedvanliga laxochräkor ochkräftstärtar mm avnjöts Gevinnan och betjänten. Efter 100 gånger förmår han fortfarande att sätta skrattmusklerna i rörelse. Det är som med Jaques Tati, den franske komikern, som jag faktiskt tycker är bättre än Chaplin, han har en förmåga att få en att skratta. Just nu visas fyra av hans filmer på TV. Två har redan gått men på lördag den 6/1 kommer Min onkel och dagen efter Playtime i 2:an, båda på eftermiddagstid. Se dem! Men tillbaka till nyårsafton. Ett nytt frågespel, en variant av Trivial persuit, avsett för baksätet på långfärdsbilen, prövade vi. Jo, jo, det var ju rätt roligt. Tiden gick fort fram till midnatt och Jan Malmsjö spelade en hel Shakespeareföreställning när han skulle framställa årets upplaga av Ringklockan!
Vi brukar alltid lyssna till alla domkyrkornas klockklang. Jag tor det har hängt med så länge jag kan minnas. Men det var på den tiden det bara fanns radio. Det ör ju möjligt att det är samma inspelning de kör år efter år. Hallåmannen i det inslaget minns jag sedan min tonårstid.
Dagens oväder till trots reste vi de tio milen in till Göteborg och katolska kyrkan. Känslan av att vara hemma på riktigt infinner sig alltid där. Stand-inkyrkohderden Lars Cavallin predikade, glasklart och engagerat och precis lagom långt. Jag har hans nya bok Påvar i moderna tider men har inte riktigt hunnit börja ännu.
Det var orkanvarning i Skåne, men den kanske inte drabbar oss. Det blåste storm dock och vid Glomsten hade några skådare gömt sig bakom en sjöbod. Morris och jag sökte skydd i lä bakom stenen och kunde beundra naturens krafter som vräkte sig över udden.
De få fåglar vi såg kämpade frenetiskt i motvinden för att snabbt vinkla vingarna och flyga med rasande fart vinkelrätt mot stormbyarna. Jag lyckades fånga en tretåeig mås i vindkampen.
Skärpan är inget att skryta med - jag skulle nog behöva uppgradera fotoutrusningen. Men man förstår att det kan vara häftigt att flyga i 27 sekundmeters motvind. De flesta fotograferande skådare jag ser har övergått till svindyra utrustningar med en Canon i ena änden och ett 300-mm objektiv i den andra. I mitten sitter en konverter på sisådär 1,5 x så i själva verket blir brännvidden bortåt 450 mm. Då går det an att fotografera fåglar i flykten. Jag minns dansken vid Hornborgasjön som jag frågade vad hans utrustning kostade. Han svarade: - "6000:-, men min kone ved ikke att det er euro, hun mener at 6000 kronor er meget nok". Men paret jag mötte igår hade var sin Canon med lång brännvidd.
Jag vann en tia på Alis lott. En liten början ...