Hans Johansson

Det är vår i luften. Bönderna i närheten har sått - höstsäd förstås - och den kraftiga sydvästen trycker in massor med fuktig luft över oss, rätt ofta är fukten något mer koncentrerad och märks då som ösregn. De goda stövlarna jag köpte är en välsignelse; att jag inte skaffat sådana förut?

Bankkrisen pågår och alla håller andan för vad som kan hända. Var det inte vi alla som under de närmaste tio goda åren log ikapåp med solen när vi tänkte på hur snabbt våra villor steg i värde samtiudigt som räntan var omöjligt låg? Det var bara att ta för sig. Den det finns som bekant inget som heter en gratis lunch, det kommer surt efter. Kan fastigheter som steg i värde med kanske mer än 100 % på mindre än tio år, istället sjunka i motsvarande grad? Det vore ju i någon mening inte mer är rätt - fast då var katastrofen ett faktum.

En liten tur till Morups tånge blev det när himlen klarnat i väster. En massa vadare  perforerade tångbankarna frenetiskt. Det måste finnas gott om småkryp som undgått den allvarliga bankkrisen.



Bland de närmare 150 kärrsnäpporna fanns en liten handfull småsnäppor, några större strandpipare och någon enda kustsnäppa. Vadarflytten är inte över ännu.

Igår skulle vi försöka spana in stäpphöken som varit här ett tag. Dammen vid Björnhults golfbana har varit ett pålitligt ställe tidigare. Vi hann inte ur bilen förrän vi såg den: Den roströda undersidan, den vita övergumpen och en lågsniff över fälten bortom dammen. Vi såg den av och till under en knapp timmes tid och vi var helt säkra på att stäpphöken var kvar. Men en ung blå kärrhök hade dykt upp under dagen och intagit ängarna: det var tydligen den vi sett. En nyttig påminnelse att inte vara för säker, att kontrollera alla karaktärer noga så långt det går. En tacksamhetens tanke går till dem som tar sin uppgift på fullaste allvar och ställer frågor om vad vi egentligen såg.

Benny Gensböls Rovfåglar hade väl egentligen alla svaren - om jag nu bara gett mig tid att ta dem till mig. Men det är lärandets villkor; genom att förbise vissa fakta får man anledning att inkorporera dem med sitt vetande. Därefter sitter de stadigt.  Men snopet var det att vara så självsäker på att det man såg häromdagen hade flytt fältet och ersatts av något mycket snarlikt.

Rovfåglarna fortsätter att dra söderut. En fjällvråk var lättare att identifiera.



Idag har Lilia kommit hem efter en knapp månads konvalecens på Spenshult, med en ny högeraxel. Samtidigt fick vi fira Emilys 24-årsdag. Familjen är återställd!

I helgen var vi i Stockholm och hälsade på David, som fyllt 35. Den här gången utnyttjade vi SJ:s lågprisalternativ där vi båda åkte fram och tillbaka för mindre än 500:-. Milllesgården var den stora behållningen, ingen av oss hade varit där tidigare. Mitt favorithelgon var också närvarande: Franciscus.




Vi hann även med att se Mamma Mia, filmen. Jag har aldrig egentligen lyssnat till ABBAs texter men nu kan jag bättre förstå det genomslag de fick och fortfarande har. Andersson/Ulveaus kan skapa musik kanske rentav bättre än Beatles'.


 

... inföll idag. En tilltagande värme efter några dagars ostnordostliga kalla vindar gav fjärilarna en ny chans att få i sig lite nektar innan döden väntar. Lappsparv hade varit synlig vid Lisereds skär, varför jag åkte dig i full ornat. Men just då uppehöll sig fågeln ett stycke därifån - utan att tala om vilket stycke det var. En ängspiplärka - eller är det en trädpiplärka - satt dock snällt och poserade framför kameran och låtsades vara en mycket sällsynt skönhet.


Men så rörde det sig i stenmuren lite längre bort ... var det lappsparven?



Men nej! Rödhaken har dock sin givna skönhet, särskilt med röda bär omkring.

Någon bättre bild på stäpphöken blev det naturligvis inte heller, fattas bara! Några ormvråkar högt och långt borta kunde anas i kikaren, men det var allt. Golfbanan växer dock, stora dumpers dundrar fram med sten och trädrötter  från landskapet, där förr skogen skuggade och fågeln byggde bo. Men den nya tiden är ständigt här:

 -Här rivs för att få luft och ljus!
Är kanske inte det tillräckligt?

Så långt Strindbergs Esplanadsystem eller Björnhults golfbana. Men där vi fågelskådare brukar stå, kommer golfbollarna att vina med stor kraft. Fågelskådarhjälm kan bli lösningen ...

Men än så länge har inga golfbollar nått hit. Istället kom en stenfalkshona och skar min kurs
Och har jag tagit fel på arten etc är jag tacksam för en liten vink. Så småningom har gått en rovfågelkurs.

En tuvsnäppa hade landat på stranden i Busör. Normalt häckar den i Nordamerika eller nordöstra Sibirien. Här är den en tvåstjärning raritet, vilket innebär att den troligen dyker upp här i ett eller ett fåtal exemplar varje år - eller nästan. Flocken den höll till i bestod bl.a. av den aningen mindre kärrsnäppan, ett par småsnäppor, mindra strandpipare och ett par, tre ljungpipare. Här står den och tar igen sig efter maten tillsammans med en kärrsnäppa till vänster



Ett par blåhakar hade också varit synliga på stranden. De visade sig inte så där tydligt, men när vi lyssnade efter dem,  hördes det typiska "track", som när en flagglina som slår i blåsten. Ibland fladdrade någon av dem till och sökte sig ännu längre in i vassbältet. Det blev en lyckad utflykt med två nya kryss. Men det som väckte förstämning var att Särdals strandskog snart är ett minne blott. En morrande skogsmaskin höll på långt efter att mörkret fallit och virkesstaplarna steg mot skyn. Det var förra sommaren som en iberisk gransångare höll till här och lockade hundratals skådare från när och fjärran.

Även denna dag gick i fåglarnas tecken. Sista samlingen på kursen gick till dammarna bakom Björnhults golfbana. Här finns en säker rovfågelplats och tidigare har man kunnat se ett flertal olika rovfåglar. Idag var det stäpphök som var målet. Den dök upp lite här och var, mest på betryggande avstånd. Men när vi avslutat fikapausen, kom den rakt emot oss och kom ganska nära. Tyvärr hade mörkret börjat falla, varför det var svårt att få kameran att fokusera. Bättre än så här blev det inte:


Trots högfart och röresleoskärpa, kan man se den mörka halsboan, något som skiljer den från den snarlika juvenila ängshöken. Även stäpphöken är en nästan årsviss gäst, men bara ett litet fåtal kan man räkna med. Den häckar på stäpperna (därav namnet) norr om Svarta och Kaspiska haven.

Brun och blå kärrhök kunde vi också se. En av de blå kärrhökshanarna svävade ganska nära.


Avstånd och ljus medverkar till de lite suddiga bilderna. Återigen har vi fått se lite sällsynta och ovanliga fåglar.

Haydens trumpetkonserti D-dur klingar i högtalarna och sprider glädje. Detta är en kväll där tröttheten tagit över och man vaknar efter ett par timmar ovanpå sängöverkastet. Sverige har just vunnit med 2-1 mot Ungern i fotboll. Och jag som hoppats att jag åtminstone fått se slutminuterna. På datorn visar SMHI:s radarbilder att det ganska tunga regnandet dragit upp över landet och lämnat västkusten åt stjärnorna. Det är ju alltid en tröst.

Gårdagens fågelkurs bjöd på fler rovfåglar - snyggast var stenfalken som satt sig i toppen av ett träd ca 300 m bort.

Bättre än så här gick inte på det avståndet och med den lilla Contaxkameran kopplad till tuben. Men hittills har jag bara sett den fågeln på lågsniff över ängarna i jakt på födan, gunås. Sparvhök, brun och blå kärrhök, ormvråk samt några tornfalkar blev utbytet av kvällen. Förutom ett par buskskvättor och en gråhäger var det enbart rovfågel vi såg. Det är begripligt att man väljer sitt sällskap.

Dagen innan var lyckad med en givande "sittning" på Morups tånge.  Ett par tre meter innanför den tungt doftande tångvallen satte jag mig på min lilla tältstol och väntade. Snart kom de, alla vadarna. Den småsprang inåt, smånafsade efter varandra och var intensivt sysselsatta med att plocka i sig vad de nu kunde hitta. Mig tog de absolut ingen notis om och jag kunde fotografera så mycket jag orkade, Efter att ha ätit i ca 15 minuter, drog de sig utåt igen och ställde sig till fotknölarna i vattnet, stack huvudet under vingen och vilade. Efter ytterligare drygt 15 minuter var de igång igen, småsprang de dryga tio metrarna in mot tången och fortsatte kalaset. Detta upprepades några gånger innan jag lämnade dem. Fascinerande.

En av sandlöparna - det var väl de här som mest gjorde skäl för namnet.


En enda liten mosnäppa höll sig i flocken, som dominerades av kustsnäppor, brushanar och kärrsnäppor.

Ibland kändes det tryggare att ta till vingarna och utföra lite akrobatiska luftkonster. men det verkade mest vara ett spel för galleriet. Har man flugit från Ishavet är det väl klokt att äta allt vad man kan.





Och så var de igång igen, bråttom, bråttom. Färgskalan är ganska sparsmakad. Om de inte rörde sig, skulle man inte omedelbart upptäcka dem för de smälter in i bakgrunden, sina vackra fjädermönster till trots.

Några som skiljer sig från bakgrunden är utan tvekan strandskatorna. De måste ju också bygga upp sitt fettlager inför flytten söderut.


Väl hemma igen har vi fått besök av amiralen, fjärilen som övervintrar i Spanien - eller åtminstone varannan generation. Nu hade den funnit vår fjärilsbuske och har sin sugsnabel i högsta hugg:

Idag var vi i Spenshult och hälsade på Lilia. Vi var Anna, Emily och jag. Det blev en kär återförening. Och ännu bättre, imorgon kan jag hämta hem Lilia för helgen. Morris kommer att bli glad förstås, nu när matte har varit hemifrån så länge.

Sydsydvästliga vindar över Glommens sten hjälpte inte stort. Ingen havsfågel idag heller, bara ett stort ganska öde hav med vita gäss på vågkammarna. Vid Morups tånge fick vinden fäste i varje söm. Men längst ut hade en stor flock vadare, mest kärrsnäppor och kustsnäppor, bestämt sig för att länsa alla tångbankar på föda. En sådan frenesi. Jag kröp ganska nära utan att de verkade ta notis om mig. Undrar hur långa etapper de orkar med. Det är ju en bra bit från Norra ishavet. Nå, här verkar de kunna hitta det de behöver för den vidare färden.



En del juveniler har börjat rugga och nu är det dags att försöka lära sig en del om dräktvariationer.
Ett sätt är faktsikt att rita av fåglarna och försöka vara noggrann med fjädrarna.  Hans Larssons akvareller inspirerar.

En kustsnäppa har vinden i ryggen när den ilar över tångbankarna. Den är nästan dubbelt så stor som de mindre kärrsnäpporna. Det är högvatten idag varför de kommer nära stranden.

Ett par kentska tärnor kretsar över huvudet på oss. "Krierjik" utropar de ofta och enligt Fågelguiden påminner detta läte om ljudet som uppstår då amalgam pressas ner i en tand. De flesta har väl ersatt sina amalgamfyllningar med moderna kompositmaterial. Det där ljudet känner jag väl igen men den yngre generationen har ingen aning. Jo, nu, ljudet som uppstod då tandläkaren knökade tanden full med amalgam låter precis som en kentsk tärna!

Den vita pannan har redan etablerats. Snart är det dags att återvända till sydligare nejder.

Trutdiskussionerna fortsätter och de bilder jag länkade till häromdagen har fått en del kommentarer. Jag har tänkt ta trutarna på allvar och försöka tränga in i de snårigheter man stöter på. Därför undrar jag vad den mindre truten är för en, den är nu bara hälften så stor som den bakom. Någon som vet?



Andra flygtyg har siktats. Ett par veteraner från 2. vkr dundrade över våra huvuden härom dagen: en Spitfire och en P51 Mustang, om jag tolkat dem rätt. Det blir dock inga kryss för dem.