Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer
Dagen går, ja den har redan gått. Den 11 januari 2007 är nu en gång för alla förbi och kommer inte åter, hur gärna vi än ville. Dags för eftertanke - var det en bra dag? Har jag behandlat mina medmänniskor så att jag inte behöver skämmas? Har jag gett akt på mig själv så att andra inte irriteras på mig?
I gattet mellan min egen något överdrivna självuppskattning och det dåliga självförtroendet som ibland förkunnar att man är en total nolla, där lever jag. Pendeln slår än åt ena, än åt andra hållet. Just nu är den på plus, trots den sena timmen, och det beror nog på att jag druckit grönt te och ätit två rostade fullkornsmackor med en gnutta honung på. Då kan man bara bli glad. Men pigg som en fräsch grönsallad är man - sova går ju inte. Blogga dig till sömns, kanske nästa John Blund-variant blir,
Blogga, blogga, blogga lull,
natten den är ack så full
utav alla sorters tankar
som på datorns dörrar bankar
de vill ut på nätet strax
nu tar jag till ett nödrim: flaks!
I dag har jag varit flitig. Jag har lyckats sätta upp två "spottar" i taket. Sååå jag har kämpat med detta. Det passade nämligen inte ihop ocm man skulle få plats med div. kontakter inuti en rund metalldosa. Men Columbus knäckte ägget för att få det att stå, jag gjorde något liknande: placerade takkontakterna utanför metalldosan. Det gick med en något förlängd sladd. Sen var det en barnlek: Ljus i hallen över alla böckerna och ljus i tvättstugan över strykbrädan. Sen fick jhag ju provstryka en skjorta. Det gick bra, kan jag meddela, skjortan strök inte med.
Den där psalmversen som bara dök upp ur minnet stod i min gamla psalmbok som jag fick av Släps kyrkokör 1987. Det har kommit en nyare sedan dess men den har jag inte brytt mig om att skaffa. Den gamla duger. Så har jag för säkerhets skull en av 1937 års modell, av många betraktad som pärlan bland psalmböcker. Dessutom har jag faktiskt en till, en gammal sliten svart psalmbok som tillhört min mamma. Den blev gillad och stadfäst av konungen 1819. Men min mamma var inte riktigt så gammal, hon var född 1911 och konfirmerades väl 1926, men det står inget om det, så det får bli en gissning. Då fick hon den i alla fall. Den är tryckt 1918. Så går en dag än från vår tid hade nummer 434 på den tiden. Denna psambok varade ända till 1937 och där hade psalmen samma nummer. Och före 1819 kom den svenska rikspsalmboken ut - 1695. Herzog, som skrev den, dog 1699 så den kan mycket väl ha funnits med i den första rikstäckande svenska psalmboken. Om vi utgår från att psalmen skrevs före 1695, då har vi faktiskt en text som människor i över 300 år har fått lära sig utantill. Och skulle man ta de mest kända pslamerna och undersöka på liknande sätt (ett sådant spännande projektarbete det skulle bli!), kan man nog hitta en hel del. Givetvis har de förändrats en smula, språkligt, men ändå - snacka om kulturarv! Nu var det nästan synd att inte ha den senaste psalmboken, men jag är säker på att denna folkkära psalm finns med.
Nu är väl alla psalmer portförbjudna i skolsammanhang om man får tolka diskrimineringsombudmannen rätt. Finns det ingen instans där diskriminerade psalmälskare får föra fram sina klagorop? Man kan känna sig kränkt för mindre. Och kränka någon,det får man då rakt inte göra, med all rätt. Det är det senaste stridsropet, nog så välment i dessa yttersta dagar där mobbarna tycks regera. Men att läsa en psalm, det är farligare det än det mesta, det skulle kunna kränka någon som inte tror. Men jag tar risken, sista versen på 434:an är ju ändå en bra bit över trehundra år och kan väl inte vara så farlig:
Men om det stilla dödens bud
I denna natt jag hör,
Det är min tröst, att din, o Gud,
Jag lever och jag dör.
Så om jag inte skulle dyka upp till första lektionen, ha ingen oro för mig, jag vet vart jag går.
Caravaggio (1573-1610) Matteus' kallelse.
I gattet mellan min egen något överdrivna självuppskattning och det dåliga självförtroendet som ibland förkunnar att man är en total nolla, där lever jag. Pendeln slår än åt ena, än åt andra hållet. Just nu är den på plus, trots den sena timmen, och det beror nog på att jag druckit grönt te och ätit två rostade fullkornsmackor med en gnutta honung på. Då kan man bara bli glad. Men pigg som en fräsch grönsallad är man - sova går ju inte. Blogga dig till sömns, kanske nästa John Blund-variant blir,
Blogga, blogga, blogga lull,
natten den är ack så full
utav alla sorters tankar
som på datorns dörrar bankar
de vill ut på nätet strax
nu tar jag till ett nödrim: flaks!
I dag har jag varit flitig. Jag har lyckats sätta upp två "spottar" i taket. Sååå jag har kämpat med detta. Det passade nämligen inte ihop ocm man skulle få plats med div. kontakter inuti en rund metalldosa. Men Columbus knäckte ägget för att få det att stå, jag gjorde något liknande: placerade takkontakterna utanför metalldosan. Det gick med en något förlängd sladd. Sen var det en barnlek: Ljus i hallen över alla böckerna och ljus i tvättstugan över strykbrädan. Sen fick jhag ju provstryka en skjorta. Det gick bra, kan jag meddela, skjortan strök inte med.
Den där psalmversen som bara dök upp ur minnet stod i min gamla psalmbok som jag fick av Släps kyrkokör 1987. Det har kommit en nyare sedan dess men den har jag inte brytt mig om att skaffa. Den gamla duger. Så har jag för säkerhets skull en av 1937 års modell, av många betraktad som pärlan bland psalmböcker. Dessutom har jag faktiskt en till, en gammal sliten svart psalmbok som tillhört min mamma. Den blev gillad och stadfäst av konungen 1819. Men min mamma var inte riktigt så gammal, hon var född 1911 och konfirmerades väl 1926, men det står inget om det, så det får bli en gissning. Då fick hon den i alla fall. Den är tryckt 1918. Så går en dag än från vår tid hade nummer 434 på den tiden. Denna psambok varade ända till 1937 och där hade psalmen samma nummer. Och före 1819 kom den svenska rikspsalmboken ut - 1695. Herzog, som skrev den, dog 1699 så den kan mycket väl ha funnits med i den första rikstäckande svenska psalmboken. Om vi utgår från att psalmen skrevs före 1695, då har vi faktiskt en text som människor i över 300 år har fått lära sig utantill. Och skulle man ta de mest kända pslamerna och undersöka på liknande sätt (ett sådant spännande projektarbete det skulle bli!), kan man nog hitta en hel del. Givetvis har de förändrats en smula, språkligt, men ändå - snacka om kulturarv! Nu var det nästan synd att inte ha den senaste psalmboken, men jag är säker på att denna folkkära psalm finns med.
Nu är väl alla psalmer portförbjudna i skolsammanhang om man får tolka diskrimineringsombudmannen rätt. Finns det ingen instans där diskriminerade psalmälskare får föra fram sina klagorop? Man kan känna sig kränkt för mindre. Och kränka någon,det får man då rakt inte göra, med all rätt. Det är det senaste stridsropet, nog så välment i dessa yttersta dagar där mobbarna tycks regera. Men att läsa en psalm, det är farligare det än det mesta, det skulle kunna kränka någon som inte tror. Men jag tar risken, sista versen på 434:an är ju ändå en bra bit över trehundra år och kan väl inte vara så farlig:
Men om det stilla dödens bud
I denna natt jag hör,
Det är min tröst, att din, o Gud,
Jag lever och jag dör.
Så om jag inte skulle dyka upp till första lektionen, ha ingen oro för mig, jag vet vart jag går.
Caravaggio (1573-1610) Matteus' kallelse.
Kommentarer
Trackback