Julafton i stillhetens tecken
Nu har de åkt. Efter en hektisk förmiddag, då alla julbordets rätter skulle tillagas, värmas, dekoreras, ställas fram - och ätas upp.
Men efteråt finns praktiskt taget allt kvar, in med det i kylskåpet dör det ska trängas med det som vi glömde ta fram eller som vara gäster tagit med sig - men som redan stod framdukat. Men Johns Västerbottenostpaj blev populär. Julklappsutdelning - olika varianter har prövats. Endast en julklpp per skalle prövades för några år sedan. Enligt ett strikt schema överenskoms vem som skulle ge en julklapp till David, Anna, Emily osv. Det höll förstås inte även om några gjorde heroiska ansträngningar för att hålla inköpsliatn så kort som möjligt. Nu är vi tillbaka till den gamla ordningen igen.
Lilia vilar med radions julsånger i bakgrunden, själv lyssnar jag till gregorianska julsånger. Ett TV-program handlar om hur man i ett österrikiskt kloster sunger gregorianik. Det känns inspsirerande.
Lagom till den fortfarande mest sakrosanta traditionen (Kalle Anka m fl) var det dags för vovvarna att gå ut. Vi gick till det numera välbesökta fältet där de släpps lösa och får jaga en pinne som jag slänger iväg. Gång efter gång. Det brukar vara Eusine som vinner pinnjakten, hon är snabbast, ivrigast och mest road av sporten. Silver gör tappra försök att stjäla pinnen men lyckas sällan.
När konditionsträningen av två storpudlar är avklarad kan man gå hem och träna deras intellekt. Emily gav hundarna en julklapp som man laddar med hundgodis. Sedan ska de försöka få fatt på godbitarna med hjälp av en tass och lite tankeverksamhet.
Julnattens midnattsmässa från Rom med påven själv väcker en längtan dit. Jag minns när Emily och jag var där för några år sedan, stekande hett och massor med folk. Men vi var ändå där - även om inte någon påve syntes till, var det ändå denna imponerande helgedom och allt den represeenterar.
På juldagen var vi i Hertings kyrka där mässan firades. Inga körer, ingen rökelse, inte ens en enda korgosse - ändå var det samma närvaro och helighet som präglade gudstjänsten.
Stormtider
Havet på högkant, våldsamma vattenfall vräker sig vredgat mot stranden där skådarparnassen fattat posto mot vindbyarna.
Vem ser den första 'klykan', dvs. klykstjärtad stormsvala? I vissa fall kan det komma ett halvt dussin på ett par timmar men det vanliga är nog en och annan tretåig mås, ett par havssulor eller enstaka labbar. Av och till susar en sillgrissla, tordmule eller ett par alkekungar förbi på nära håll - allt till fågelfotografernas stora glädje. Äntligen blir det lite utdelning för det man satsat på sina långa linser. Foto är en härlig hobby. Fiskare drar upp, jägare skjuter ned men naturfotografer nöjer sig med att betrakta och skåda. Här är det tordmular som stryker förbi.
Det är så stimulerande att se hur fåglarna manövrerar i de kraftiga vindarna. De allra flesta kryssar fram i sidledes motvind.
Storskarvarna flyger fram och tillbaka eftersom den håller sig i vår närhet. Hannu såg deras flygskicklighet och tog flera riktigt bra foton på 'ålakråkorna'.
Ett litet sträck med ejdrar forcerar Glumstensudden.
Åtta svärtor kämpar på och lyckas hålla en ganska bra fart.
Ett par knipahonor ger sig också i kast med de väldiga svallen och skapar spänning. Klarar de att ta sig fram i
stormen?
Nu har det lugnat ner sig till kuling - och en massa regn. Men nästa helg ska det storma igen. Kanske blir Östersjön en smula saltare - och friskare - på kuppen.
Den girige
Halmstad har en fin teater, det fick vi erfara igår kväll då vi fick se Dramatens uppsättning av Den girige med Johan Rabeus i titelrollen och i Gösta Ekmans regi. Det har inte blivit så mycket teater på senare år då den klassiska musiken tagit över. Men i år jar vi inget abonnemang i varken Helsingborgs eller Göteborgs konsertus. Med två ännu inte fullvuxna hundar vill vi inte vara hemifrån mer än absolut nödvändigt.
Johan Rabeus är så mångsidig; han har gjort så många rolltolkningar och överallt skördar han stora framgångar. Så även i går, där en fullsatt teatersalong hyllade honom med stående ovationer. Med ett sådant ankare i ensemblen, gör det inte så mycket att de övriga medverkande, åtminstone för oss som inte har Dramaten runt hörnet, är ganska okända. Men så är det. Det är knappt att man vågar tillstå hur gammal man är - särskilt som man känner sig som 48, eller varför inte åtta. Det fanns en tid då hustrun påstod att "Du blir aldrig äldre än elva".
Efter denna Molièrska genomlysning av det mänskliga psyket, får man begrunda över hur ens egen girighet ser ut, vad man ruvar över och vad man för sitt liv inte vill skilja. Moliére såg heter en insiktsfull betraktelse i teaterprogrammet. Det är väl mycket därför Molière fortfarande - och allt framgent - är och kommer att vara en levande författare. Han såg Människan och fick oss att se oss själva med våra svagheter och tillkortakommanden. I Rabeus händer blir rollen universell, den talar direkt till oss och väcker oss till insikt.
De senaste gångerna vi lämnat hundarna ensamma har de hittat på en massa hyss. Det mesta har gått att återställa med hjälp av dammsugare och den nya ångtvätten. Med spänning har vi betraktat vardagsrummet efter en sådan sejour och varje gång beklagat vår oförmåga att plocka undan begärliga hundintressanta saker. En rulle plastpåsar i småsmulor är lätt att återställa. Tofflorna var ändå ganska slitna. Men inget av det tuggade verkar ha fördärvat deras magar eller orsakat veterinärbesök.
Emily och Hannu kom på blixtbesök till Annas 40-årskalas. Men först fest med vovvarna.
Grattis Anna på 40-årsdagen!
