Sommar, höst och vinter på en gång
Det kan faktiskt bli en och annan sommarlik dag när tröjan hamnar i ryggsäcken. Men i tisdags var det ingen sommar. En osynlig hinna av is hade lagt sig över trädäcket. Benen for rakt upp och alla strimmiga solrosfrön låg runt omkring mig. Man hinner tänka att man ska ramla så att man inte bryter något. Det gick bra, trots allt. Men den tjocka vinterjackan hade fungerat som stötdämpare. Jag får inte glömma den nästa gång jag ska fylla på fågelhuset. Och inte gå ut i morgontofflorna heller, framför allt inte på trädäcket.
Höstregnet pågick i två dar, starka vindar, fuktigt överallt. På Morups tånge måste man ha stövlar. En flock på ca 50 st snösparvar for omkring. Dessa är fotograferade med Canon D50 genom tuben med mitt delvis havererade 50 mm f/1,8 objektiv. Det går att använda trots att det gick i två delar och den interna elkabeln gick av. Men med vävtejp fungerar det - skärpan måste ändå ställas manuellt med hjälp av tuben. Bländarinställningen funkar ju inte men med hjälp av ISO-inställning och tid går det att pröva sig fram. Avståndet är ca 250 m och det blir ju rätt skapliga bilder under de förutsättningarna.
Den inre delen av viken är fullsatt av gråtrutar mest samt en och annan havstrut. En och annan kråka eller råka går omkring och inspekterar och verkar kunna hitta något ätbart.
Kustpiparen betraktar en av de ca 120 bläsänderna som har samlats vid tångens yttersta ände och varit där ett tag.
Den stora flocken är rätt skygg och kommer man för nära ger de sig av längre ut. Här tar man inga risker.
Vid parkeringen har en flock blandade småfåglar slagit sig ner i träden; hämpling, bergfink och grönfink.
Höstregnet pågick i två dar, starka vindar, fuktigt överallt. På Morups tånge måste man ha stövlar. En flock på ca 50 st snösparvar for omkring. Dessa är fotograferade med Canon D50 genom tuben med mitt delvis havererade 50 mm f/1,8 objektiv. Det går att använda trots att det gick i två delar och den interna elkabeln gick av. Men med vävtejp fungerar det - skärpan måste ändå ställas manuellt med hjälp av tuben. Bländarinställningen funkar ju inte men med hjälp av ISO-inställning och tid går det att pröva sig fram. Avståndet är ca 250 m och det blir ju rätt skapliga bilder under de förutsättningarna.
Den inre delen av viken är fullsatt av gråtrutar mest samt en och annan havstrut. En och annan kråka eller råka går omkring och inspekterar och verkar kunna hitta något ätbart.
Kustpiparen betraktar en av de ca 120 bläsänderna som har samlats vid tångens yttersta ände och varit där ett tag.
Den stora flocken är rätt skygg och kommer man för nära ger de sig av längre ut. Här tar man inga risker.
Vid parkeringen har en flock blandade småfåglar slagit sig ner i träden; hämpling, bergfink och grönfink.
Ingen pudel synes än ...
Vi hade ju räknat med att kunna ha en ny hundvalp i februari. Men icke, det bidde inga valpar denna gång utan vill vi ha en hund som räknar sina anor från Morris Härbovi-släkte får vi antagligen vänta till i juli. Men det är kanske lika bra det - vid det laget har nog den stora ledigheten inträffrat och skolböckerna ligger på hyllan - eller snarare i alla tillgängliga hyllor.
Som alternativ till alla konserter var vi på bio i lördags. I rymden finns inga känslor blev det, en rikigt bra film. Sjuåringen med sin flickmamma en bit bort hade bestämt lika roligt som vi gamlingar och det är ju ett bra betyg. Fast det var ju inte en 'rolig' film vi såg, snarare en allvarlig studie i hur det är att ha Aspbergers syndrom. Nu ska den också skickas till Hollywood som Sveriges Oscarsbidrag.
Annars verkar det vara en trend med olika former av psykiska varianter, inte minst bland känt folk. Stphen Fry, som får några år sedan 'kom ut' med sin bipolära läggning, toppar åter boklistorna i England med sin memoarer: The Fry Chronicles. Jag tycker att det ena exemplet efter det andra på böcker med psykiska besvär som viktig indgrediens har blänkt till när jag bläddrat igenom web- och papperstidningar senaste halvåret.
Det har blåst ordentligt senaste tiden och en hel del havsfågel har varit synlig. Mitt besök vid Glommens sten härom dagen resulterade i några havssulor, tretåiga måsar och en sillgrissla - alla dock på behörigt fotoavstånd som knappt ens räcker för identifiering. Det blir till att hålla till godo med ett ejderpar som guppade i vågorna:
Snålaste bilen? Det beror på hur bråttom man har. Men Aurishybriden går att köra billigt. Från Göteborg via Gottskär, där Lilia varit på lunchföredrag med en nevrologiförening, och hem, lyckades vi hålla bilen på 0,41 l/mil.
Det är ju ett gjädjeämne ändå.
Som alternativ till alla konserter var vi på bio i lördags. I rymden finns inga känslor blev det, en rikigt bra film. Sjuåringen med sin flickmamma en bit bort hade bestämt lika roligt som vi gamlingar och det är ju ett bra betyg. Fast det var ju inte en 'rolig' film vi såg, snarare en allvarlig studie i hur det är att ha Aspbergers syndrom. Nu ska den också skickas till Hollywood som Sveriges Oscarsbidrag.
Annars verkar det vara en trend med olika former av psykiska varianter, inte minst bland känt folk. Stphen Fry, som får några år sedan 'kom ut' med sin bipolära läggning, toppar åter boklistorna i England med sin memoarer: The Fry Chronicles. Jag tycker att det ena exemplet efter det andra på böcker med psykiska besvär som viktig indgrediens har blänkt till när jag bläddrat igenom web- och papperstidningar senaste halvåret.
Det har blåst ordentligt senaste tiden och en hel del havsfågel har varit synlig. Mitt besök vid Glommens sten härom dagen resulterade i några havssulor, tretåiga måsar och en sillgrissla - alla dock på behörigt fotoavstånd som knappt ens räcker för identifiering. Det blir till att hålla till godo med ett ejderpar som guppade i vågorna:
Snålaste bilen? Det beror på hur bråttom man har. Men Aurishybriden går att köra billigt. Från Göteborg via Gottskär, där Lilia varit på lunchföredrag med en nevrologiförening, och hem, lyckades vi hålla bilen på 0,41 l/mil.
Det är ju ett gjädjeämne ändå.
Svindlande toner från fyra sekler
Helsingborgs symfoniorkester överraskar ständigt. I torsdags (14/10) var vi där och lyssnade till Andrew Manzes tolkningar av en Buxtehudebearbetning av Tobias Broström - det blev toner från början av 1700-talet. Det var så tanken med kvällen såg ut: att vi skulle få musikaliska smakprov från fyra seklers början.
2000-talet representereades av Marie Samuelssons Flygande linjer och dån från 2009. Har nu öronen hjälpligt vant sig vid verk av Schönberg, Sjostakovitch och andra mer eller mindre moderna tonsättare, var detta en utmaning. Det var imponerande att se hur musikerna lyckades hålla sig inom musikstycket när det föreföll att vara så lite som band dem samman. Men det kanske beror på att jag själv är inskolad på en mer harmonisk repertoar - inte minst inom körmusiken, där man är rätt beroende av att höra de olika stämmorna för att själv på pejling på tonhöjd och tempo. Ett smakprov från ett liknande stycke finns på Youtube.
Om vår egen tids musik präglas av en mycket speciell tonbild, gick det att vara tryggt hemmastadd vid Joakim Nikolaus Eggerts Bernadottekantat från 1810, det året då Jean Baptiste Bernadotte valdes till kronprins i Sverige. Konserthuskören sjöng en högstämd text, på gränsen till pekoral: Gläds, Svea! - Länge nog den molnhöljda tiden / Flög tung och blodig fram, ... Det intressanta var, påpekade man, att denna kantat har fått ligga ospelad i 200 år. Nu har den efter gediget arbete åter gjorts spelbar. J. N. Eggert var född på Rügen och var tysk genom detta. Dock tillhörde ön Sverige på den tiden... Kronprinsen var i vart fall fransman.
Vill man kan man göra Buxtehude till svensk - han föddes ju ändå i Helsingborg. Men danskarna gör anspråk på honom eftersom han var född av danska föräldrar och verksam i Mariakyrkan i Helsingör en tid. Fast i uppslagsverken räknas han som dansk-tysk kompositör. Han levde dock under en händelserik tid och fick vara med om konsekvenerna av Freden i Roskilde 1658. Vid det laget hade han flyttat tillbaka till Helsingborg och arbetade som organist i Mariakyrkan, på pappans gamla tjänst. Men pga. omständigheterna i samband med att Skåne blev svenskt, återvände han till Danmark. Det blev dock en ny Mariakyrka som fick höra honom spela och glädjas åt hans många kompositioner: den i Lübeck.
Under sista delen av denna konsertkväll framfördes Jean Sibelius 3:e symfoni i c dur från 1906. Så var cirkeln sluten och fyra århundradens musik hade spelats upp för oss. Av någon anledning kom en av presentatörerna in på det svenska i kulturen - men snarare för att visa hur den internationella smältdegeln är så rikt sammansatt. Sibelius hade svenska som modersmål men han var från Finland. Kvällens dirigent, Andrew Manze är engelsman och många i orkestern räknar sina anor från många olika länder. Hade den gamle biskopen Tegnér ändå rätt i sin hotfulla slutsats:
All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.
2000-talet representereades av Marie Samuelssons Flygande linjer och dån från 2009. Har nu öronen hjälpligt vant sig vid verk av Schönberg, Sjostakovitch och andra mer eller mindre moderna tonsättare, var detta en utmaning. Det var imponerande att se hur musikerna lyckades hålla sig inom musikstycket när det föreföll att vara så lite som band dem samman. Men det kanske beror på att jag själv är inskolad på en mer harmonisk repertoar - inte minst inom körmusiken, där man är rätt beroende av att höra de olika stämmorna för att själv på pejling på tonhöjd och tempo. Ett smakprov från ett liknande stycke finns på Youtube.
Om vår egen tids musik präglas av en mycket speciell tonbild, gick det att vara tryggt hemmastadd vid Joakim Nikolaus Eggerts Bernadottekantat från 1810, det året då Jean Baptiste Bernadotte valdes till kronprins i Sverige. Konserthuskören sjöng en högstämd text, på gränsen till pekoral: Gläds, Svea! - Länge nog den molnhöljda tiden / Flög tung och blodig fram, ... Det intressanta var, påpekade man, att denna kantat har fått ligga ospelad i 200 år. Nu har den efter gediget arbete åter gjorts spelbar. J. N. Eggert var född på Rügen och var tysk genom detta. Dock tillhörde ön Sverige på den tiden... Kronprinsen var i vart fall fransman.
Vill man kan man göra Buxtehude till svensk - han föddes ju ändå i Helsingborg. Men danskarna gör anspråk på honom eftersom han var född av danska föräldrar och verksam i Mariakyrkan i Helsingör en tid. Fast i uppslagsverken räknas han som dansk-tysk kompositör. Han levde dock under en händelserik tid och fick vara med om konsekvenerna av Freden i Roskilde 1658. Vid det laget hade han flyttat tillbaka till Helsingborg och arbetade som organist i Mariakyrkan, på pappans gamla tjänst. Men pga. omständigheterna i samband med att Skåne blev svenskt, återvände han till Danmark. Det blev dock en ny Mariakyrka som fick höra honom spela och glädjas åt hans många kompositioner: den i Lübeck.
Under sista delen av denna konsertkväll framfördes Jean Sibelius 3:e symfoni i c dur från 1906. Så var cirkeln sluten och fyra århundradens musik hade spelats upp för oss. Av någon anledning kom en av presentatörerna in på det svenska i kulturen - men snarare för att visa hur den internationella smältdegeln är så rikt sammansatt. Sibelius hade svenska som modersmål men han var från Finland. Kvällens dirigent, Andrew Manze är engelsman och många i orkestern räknar sina anor från många olika länder. Hade den gamle biskopen Tegnér ändå rätt i sin hotfulla slutsats:
All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.
Fåglar igen
Morups tånge lockar alltid med sin speciella skönhet. Det brukar alltid löna sig att vara här en eller annan timme. Ibland ser det helt tomt ut - förutom de ständigt närvarande vitfåglarna. Men ibland kommer en flock grågäss flygande. De stora fåglarna skapar genast ett intressant avbrott i stillheten. Dessa hade gått i vattenlinjen ett tag men uppfattade mig som ett potentiellt hot och lyfte och drog sina färde.
Lika bra det, så farlig som jag var. De mäktiga ardennerhästarna, som jag har en viss respkt för, håller sig på avstånd idag. De gör sig bäst på håll, gärna i siluett mot horisonten sista solstrålar.
Knölsvanar gör sig också bra där de ligger, parvis, och stilla betar vattenväxter. Dessa fanns i Valjeviken, där Lilia tillbringat ett par veckor med idel träning.
Många småfåglar är fortfrarande på sin höstflyttning. Bergfinkarna ska ner i Europa och gör sig ingen brådska. En del stannar i södra Sverige. En större flock med grönfinkar, bergfinkar och bofinkar for svirrande mellan träd och buskar vid parkeringen.
Andra flockar består av ängspiplärkor som drar fram mellan tångbankarna. De verkar ganska skygga men denna hade tydligen hittat en del att äta - jag fick fotografera i lugn och ro:
Ett drygt 50-tal kärrsnäppor for tätt över vattenspegeln och slog så ner och började sin ivrigt nervösa jakt på smådjur i vattenytan.
Den stränga vintern föregående år hade vi några storspovar som klarade kylan och isen. Kan detta vara en av vinterbadarna, som tänker uthärda en ny prövning?
Lika bra det, så farlig som jag var. De mäktiga ardennerhästarna, som jag har en viss respkt för, håller sig på avstånd idag. De gör sig bäst på håll, gärna i siluett mot horisonten sista solstrålar.
Knölsvanar gör sig också bra där de ligger, parvis, och stilla betar vattenväxter. Dessa fanns i Valjeviken, där Lilia tillbringat ett par veckor med idel träning.
Många småfåglar är fortfrarande på sin höstflyttning. Bergfinkarna ska ner i Europa och gör sig ingen brådska. En del stannar i södra Sverige. En större flock med grönfinkar, bergfinkar och bofinkar for svirrande mellan träd och buskar vid parkeringen.
Andra flockar består av ängspiplärkor som drar fram mellan tångbankarna. De verkar ganska skygga men denna hade tydligen hittat en del att äta - jag fick fotografera i lugn och ro:
Ett drygt 50-tal kärrsnäppor for tätt över vattenspegeln och slog så ner och började sin ivrigt nervösa jakt på smådjur i vattenytan.
Den stränga vintern föregående år hade vi några storspovar som klarade kylan och isen. Kan detta vara en av vinterbadarna, som tänker uthärda en ny prövning?
Vid tre veckors ålder
Barnbarn är riktiga små underverk, alltså redan som mycket små. Men säger man underverk även om lite äldre barn? Man borde göra det i alla fall.
Att åka bil till Stockholm är ganska påfrestande; det tar drygt sju timmar med lite korta avbrott för kaffe och måltider. Tåg hade varit bättre men Lilia har inte en chans med rullator och de byten som ändå måste göras. Nu fick den nya Aurisen bekänna färg. Den är snabb och nästan ljudlös, en halvliter på milen blev det med landsvägskörning. Den går snålare i stadstrafik eftersom elmotorn mår bättre i lägre hastigheter och en trafikrytm med flera inbromsningar - så att man kan ladda batteriet.
Men nu till huvudpersonen. Alexander var vaken lite då och då och var mest tillfreds med att äta. Det kan man nu inte göra ovavbrutet, så han fick hålla tillgodo med pappas lillfinger som napp.
Alla ville hålla honom - bara så där mindes man hur de små barnen kändes innan de blivit ens fem kg tunga. Varats oändliga lätthet. Det är obegripligt att de ska kunna bli sådär två meter långa. Det är bäst att passa på att ha dem i knät när de är lite behändigare att hantera.
Farmor med Alexander i famnen - det gick så bra till en början men sedan kom väl hungerkänslorna att ta över och då finns det egentligen bara en signal för detta: vi skriker lite så kommer säkert mamma.
Så var det ordnat. Mätt och belåten kan man vara hur glad som helst. Så var det dagen efter medan farmor och farfar åt frukost på sitt hotell. Som tur var fanns kameran kvar i Alexanders närhet och här är resultatet:
Att åka bil till Stockholm är ganska påfrestande; det tar drygt sju timmar med lite korta avbrott för kaffe och måltider. Tåg hade varit bättre men Lilia har inte en chans med rullator och de byten som ändå måste göras. Nu fick den nya Aurisen bekänna färg. Den är snabb och nästan ljudlös, en halvliter på milen blev det med landsvägskörning. Den går snålare i stadstrafik eftersom elmotorn mår bättre i lägre hastigheter och en trafikrytm med flera inbromsningar - så att man kan ladda batteriet.
Men nu till huvudpersonen. Alexander var vaken lite då och då och var mest tillfreds med att äta. Det kan man nu inte göra ovavbrutet, så han fick hålla tillgodo med pappas lillfinger som napp.
Alla ville hålla honom - bara så där mindes man hur de små barnen kändes innan de blivit ens fem kg tunga. Varats oändliga lätthet. Det är obegripligt att de ska kunna bli sådär två meter långa. Det är bäst att passa på att ha dem i knät när de är lite behändigare att hantera.
Farmor med Alexander i famnen - det gick så bra till en början men sedan kom väl hungerkänslorna att ta över och då finns det egentligen bara en signal för detta: vi skriker lite så kommer säkert mamma.
Så var det ordnat. Mätt och belåten kan man vara hur glad som helst. Så var det dagen efter medan farmor och farfar åt frukost på sitt hotell. Som tur var fanns kameran kvar i Alexanders närhet och här är resultatet:
Faster Anna lyckas locka fram det ena skrattet efter det andra. Det blir helt säkert en glad gosse vi har framför oss.
Vi får återkomma med fler rapporter.
Vi får återkomma med fler rapporter.
Havsörn och helikopter
Det blev en mycket dramatisk dag, gårdagen. Jag åkte till Getterön för att vara i fotogömslet och kanske få någon spännande fågel i kameran. Men på vägen dit passerade jag en precis påbörjad polisavspärrning och såg en illa tilltygad sportbil. Den hade uppenbarligen voltat och såg förfärlig ut. Lite senare berättade man att Guldfyndsbutiken i Varberg blivit rånad och att de fyra rånarna försvunnit i hög fart. De kom tydligen inte så långt innan färden slutade i en tragisk olycka med en död och två svårt skadade. Jag hade kunnat ha tagit bilder på olycksplatsen men avstod.
Dramatiskt var det också i fågelvärlden. Från fotogömslet kunde jag se de tusentals gäss som fanns nästan överallt. Plötsligt var alla i luften och starkt kacklande.
Vad kunde ha orsakat detta? Först i datorn upptäckte jag havsörnen som skrämt upp hela fågelskaran. Den flyger överst till vänster. Ingen ville bjuda på gåsmiddag idag, verkade det som
Vi kan alltid göra ett försök att komma lite närmare havsörnen - med datorns hjälp. Skä'rpan blir ju lidande förstås.
Vattenrallen håller till i de djupa vassruggarna som omger fotogömslet. Ibland kan den vara lite oförsiktig och ge sig ut någon meter. Men kameraslutarens lätta slammer räckte till för att skrämma in den i vassen igen.
Det var inte bara fåglar som fyllde luften: en polishelkopter landade på Getteröns flygplats och hovrade sedan lite överallt. Det var för att fånga in den fjärde rånaren - vilket också lyckades.
Morups tånge har fått ännu fler hästar, ardennerhästar. En av dem har fått flera utmärkelser och vunnit pris. Nu ska den hingsten bli modell för en staty i Polen, enligt Hallands nyheter. Jag kan förstå polackernas fascination - de här hästarna är ovanligt vackra på alla avstånd och i alla belysningar.
Oftast får vi skådare vara i fred för hästarna. Men de är sällskapliga och plötsligt kan man vara omgiven av en hel flock. De brukar dock dra sig undan om man schasar iväg dem.
Strandkanten vimlade av kärrsnppor, unga kustpiare och några större strandpipare. De ilade i snabba drag under ivrigt födosökande.
Nu är hösten här - den gamla ylletröjan under jackan har åter kommit till heders.
Dramatiskt var det också i fågelvärlden. Från fotogömslet kunde jag se de tusentals gäss som fanns nästan överallt. Plötsligt var alla i luften och starkt kacklande.
Vad kunde ha orsakat detta? Först i datorn upptäckte jag havsörnen som skrämt upp hela fågelskaran. Den flyger överst till vänster. Ingen ville bjuda på gåsmiddag idag, verkade det som
Vi kan alltid göra ett försök att komma lite närmare havsörnen - med datorns hjälp. Skä'rpan blir ju lidande förstås.
Vattenrallen håller till i de djupa vassruggarna som omger fotogömslet. Ibland kan den vara lite oförsiktig och ge sig ut någon meter. Men kameraslutarens lätta slammer räckte till för att skrämma in den i vassen igen.
Det var inte bara fåglar som fyllde luften: en polishelkopter landade på Getteröns flygplats och hovrade sedan lite överallt. Det var för att fånga in den fjärde rånaren - vilket också lyckades.
Morups tånge har fått ännu fler hästar, ardennerhästar. En av dem har fått flera utmärkelser och vunnit pris. Nu ska den hingsten bli modell för en staty i Polen, enligt Hallands nyheter. Jag kan förstå polackernas fascination - de här hästarna är ovanligt vackra på alla avstånd och i alla belysningar.
Oftast får vi skådare vara i fred för hästarna. Men de är sällskapliga och plötsligt kan man vara omgiven av en hel flock. De brukar dock dra sig undan om man schasar iväg dem.
Strandkanten vimlade av kärrsnppor, unga kustpiare och några större strandpipare. De ilade i snabba drag under ivrigt födosökande.
Nu är hösten här - den gamla ylletröjan under jackan har åter kommit till heders.