Begagnat så gott som nytt
Vilken kamera skulle jag egentligen vilja ha? Det var nu ingen helt lätt fråga - ett vet jag bara att fotointresset har ökat påtagligt. Att ha två kameror parallellt har jag egentligen haft ganska länge, en spegelreflex med ett 300 mm + 1,4x extender samt en liten som man kan fotografera genom tubkikaren med. Men den första lilla, en Nikon, tappade fokusförmågan när en jaktfalk satt riktigt bra till. Den andra lilla, Contax U4R finns fortfarande kvar och är ovärdelig genom sin litenhet. Men bilderna blir inte så megapixliga, så att säga. Jag tror den bara har fyra mP och det blir ganska brusiga bilder om ljuset inte är på topp. Men så kom adaptern till Canonkameran in i bilden (!) och plötsligt kunde bilderna bli 15 mP stora.
Nu skulle allt kunna vara frid och fröjd och alla önskedrömmar uppfyllda. Men så finns det goda vänner som har det mest ultimata i kameraväg, de verkliga proffsmodellerna som kan kosta närmare 50.000 eller mer. Fast jag vet att det är begagnade saker de umgås med. Efter ett tag hade lag letat upp ett antal begagnade och eftersom Scandinavian Photo lämnar sex månaders garanti och är mycket seriösa, fick jag lämna mina sparpengar där i utbyte mot en Canon D1 MarkIII. Den kan ta tio bilder i sekunden och en massa annat som jag kanske kan lära mig i sinom tid. Här finns ett test av muskedundret.
Ett av de första motiven med den nya blev vår egen husskata, som uppträder likt en husa i svart dräkt med vitt förkläde, Här är uppgiften att hålla gräsmattan fri från maskar.
Den första glada överraskningen var att autofokus fungerade tillsammans med min 2x-extender från Soligor tillsammans med 300 mm f/4. För att en extender som fördubblar brännvidden ska fungera krävs en lins med f/2,8, bara det en affär på ca 50.000:- om man vill ha originalet. Det är i alla fall uteslutet och - visade det sig - onödigt. Proffskamerorna klarar autofokus med 2x-extender. På det viset så blev den nya begagnade livskamraten sparbössa omdelbart.
Ett provskott med den utrustningen kan man beskåda här. Ljuset inne i salixen är ganska svagt, det är tvunget att ha bländare 8. Men en av de första gransångarna fastnade i alla fall:
Med 2x extendern räknar kameran ut att brännviden är 739 mm om man också tar hänsyn till att kameran bygger
1,3 gångers förlängning.
En av grannarna får kanske se fram emot tillökning i kajfamiljen i skorstenskupan. Ett kajpar har inrett med finaste pinnar. Vi hoppas att de får en kull utan eld.
Det känns spännande att möta våren med så proffsiga verktyg - så gott som nytt.
Nu skulle allt kunna vara frid och fröjd och alla önskedrömmar uppfyllda. Men så finns det goda vänner som har det mest ultimata i kameraväg, de verkliga proffsmodellerna som kan kosta närmare 50.000 eller mer. Fast jag vet att det är begagnade saker de umgås med. Efter ett tag hade lag letat upp ett antal begagnade och eftersom Scandinavian Photo lämnar sex månaders garanti och är mycket seriösa, fick jag lämna mina sparpengar där i utbyte mot en Canon D1 MarkIII. Den kan ta tio bilder i sekunden och en massa annat som jag kanske kan lära mig i sinom tid. Här finns ett test av muskedundret.
Ett av de första motiven med den nya blev vår egen husskata, som uppträder likt en husa i svart dräkt med vitt förkläde, Här är uppgiften att hålla gräsmattan fri från maskar.
Den första glada överraskningen var att autofokus fungerade tillsammans med min 2x-extender från Soligor tillsammans med 300 mm f/4. För att en extender som fördubblar brännvidden ska fungera krävs en lins med f/2,8, bara det en affär på ca 50.000:- om man vill ha originalet. Det är i alla fall uteslutet och - visade det sig - onödigt. Proffskamerorna klarar autofokus med 2x-extender. På det viset så blev den nya begagnade livskamraten sparbössa omdelbart.
Ett provskott med den utrustningen kan man beskåda här. Ljuset inne i salixen är ganska svagt, det är tvunget att ha bländare 8. Men en av de första gransångarna fastnade i alla fall:
Med 2x extendern räknar kameran ut att brännviden är 739 mm om man också tar hänsyn till att kameran bygger
1,3 gångers förlängning.
En av grannarna får kanske se fram emot tillökning i kajfamiljen i skorstenskupan. Ett kajpar har inrett med finaste pinnar. Vi hoppas att de får en kull utan eld.
Det känns spännande att möta våren med så proffsiga verktyg - så gott som nytt.
Fortfarande frost före frukost
Det handlar om att lära känna. Äntligen börjar jag förstå mig på den manuella skärpeinställningen, olika kombinationer på kameran i olika ljus. Det är nu som jag inser att gör man rätt, kan resultatet bli riktigt bra. Men ännu är det oväntade överraskningar som dyker upp vid "framkallningen" av bilderna.
En övningskväll i förrgår bjöd bl.a. på vitkindad gås. Dessa stod kvar med med stor vaksamhet. De släppte mig inte med blicken ett ögonblick trots att jag låtsades gå bort från dem.
Det var egentligen den stora flocken ljungpipare jag var intresserad av. De stod alla blickstilla vända mot den kraftiva västvinden. Jag gick in i solen för att få bättre ljus. En stor starflock bökade i tångvallarna med dem såg jag inte - de fladdrade iväg när jag närmade mig och fick med sig den hundrahövdade ljungpiparskaran. Det blev inte de bilder jag hoppats. Ett par tagningar blev det dock men en del vegetation emellan.
Kustsnäpporna är kvar ett tag till. Blixsnabbt plockar de smådjur i vattenytan - det ser ansträngande ut eftersom varje näbbrörelse inte ser ut att få med så mycket.
En av de större strandpiparna såg lite annorlunda ut. Den gula näbben har fått sin karaktäristiska mörka spets men för övrigt är det mycket av vinterdräkten som är kvar:
Även om våren är i antågande är det ändå skönast att krypa in i sin vinterjacka för att stå emot de iskalla nordvästliga. Jag la märke till att sanden bildat nya mönster i den ganska starka vinden. Med lite fantasi kan man tänka sig någon nationalpark i USA där vädrets makter fått verka fritt under årmiljoner, kanske. Här sker förändringarna fortare dock - senare på förkvällen gick vi samma runda och nu var det inte kvar några "bergsformationer".
Men kommer man in bland strandtallarna vid Glommens havsbad blommar videt och gransångaren sjunger inne i skogsdunklet .
Den stora åkermarken som hör till den gamla gården som såldes förra året ska bli hästhagar. Nu får man inte snedda över utan följa en annan sträckning. Morris och jag prövade den vägen hem från stranden. Fasaner hör vi ofta och ibland ser vi dem också. Här har vi skrämt upp en ståtlig tupp.
Vi sitter på den ganska nyuppförda bänken på själva stranden och har det mycket gott. Morris har funnit sig i att stå stilla en stund och vädrar mot vinden under det att öronen fladdrar i draget. Så kommer ett par gravänder med god fart och drar förbi. Längre ut syns konturerna av ett ejdersträck- det måste väl vara ett av de sista?
En övningskväll i förrgår bjöd bl.a. på vitkindad gås. Dessa stod kvar med med stor vaksamhet. De släppte mig inte med blicken ett ögonblick trots att jag låtsades gå bort från dem.
Det var egentligen den stora flocken ljungpipare jag var intresserad av. De stod alla blickstilla vända mot den kraftiva västvinden. Jag gick in i solen för att få bättre ljus. En stor starflock bökade i tångvallarna med dem såg jag inte - de fladdrade iväg när jag närmade mig och fick med sig den hundrahövdade ljungpiparskaran. Det blev inte de bilder jag hoppats. Ett par tagningar blev det dock men en del vegetation emellan.
Kustsnäpporna är kvar ett tag till. Blixsnabbt plockar de smådjur i vattenytan - det ser ansträngande ut eftersom varje näbbrörelse inte ser ut att få med så mycket.
En av de större strandpiparna såg lite annorlunda ut. Den gula näbben har fått sin karaktäristiska mörka spets men för övrigt är det mycket av vinterdräkten som är kvar:
Även om våren är i antågande är det ändå skönast att krypa in i sin vinterjacka för att stå emot de iskalla nordvästliga. Jag la märke till att sanden bildat nya mönster i den ganska starka vinden. Med lite fantasi kan man tänka sig någon nationalpark i USA där vädrets makter fått verka fritt under årmiljoner, kanske. Här sker förändringarna fortare dock - senare på förkvällen gick vi samma runda och nu var det inte kvar några "bergsformationer".
Men kommer man in bland strandtallarna vid Glommens havsbad blommar videt och gransångaren sjunger inne i skogsdunklet .
Den stora åkermarken som hör till den gamla gården som såldes förra året ska bli hästhagar. Nu får man inte snedda över utan följa en annan sträckning. Morris och jag prövade den vägen hem från stranden. Fasaner hör vi ofta och ibland ser vi dem också. Här har vi skrämt upp en ståtlig tupp.
Vi sitter på den ganska nyuppförda bänken på själva stranden och har det mycket gott. Morris har funnit sig i att stå stilla en stund och vädrar mot vinden under det att öronen fladdrar i draget. Så kommer ett par gravänder med god fart och drar förbi. Längre ut syns konturerna av ett ejdersträck- det måste väl vara ett av de sista?
Svarthuvad mås
Jag har alltid betraktat skrattmåsarna med beundran för deras smäckra form, vackra ögon i det mörka huvudet och deras flygskicklighet. På Getteröns Fågelcentrum finns mängder av dem. Just nu pågår häckningsbestyren intensivt, det är tätt mellan paren. Snart kommer de att ligga på ägg.
Mitt i denna intensiva skrattmåskoloni har en svarthuvad mås hittat ett fäste. Lite större än sina kusiner, något tydligare vit ögonmask. Men det mest framträdande är den blodröda näbben med sin svarta ring.
Som väl är har den svarthuvade ett favoritställe på den närmaste konstgjorda ön och där håller den allför närgångna kusiner på avstånd. Men det finns ingen lämpliga partner till denna hane.
På andra små holmar låg gäss i sina reden eller så kom skärfläckorna för att hälsa på.
Plötsligt var alla fåglar i luften. Var det den röda gladan som tidigare skapat så mycket oro?
Till sist kom en större grupp fågelskådare på ett av sina kurstillfällen och fick glädja sig åt den svarthuvade.
Dagen efter, alltså idag, kom en större flock vitkindade gäss sträckande söderut.
Mitt i denna intensiva skrattmåskoloni har en svarthuvad mås hittat ett fäste. Lite större än sina kusiner, något tydligare vit ögonmask. Men det mest framträdande är den blodröda näbben med sin svarta ring.
Som väl är har den svarthuvade ett favoritställe på den närmaste konstgjorda ön och där håller den allför närgångna kusiner på avstånd. Men det finns ingen lämpliga partner till denna hane.
På andra små holmar låg gäss i sina reden eller så kom skärfläckorna för att hälsa på.
Plötsligt var alla fåglar i luften. Var det den röda gladan som tidigare skapat så mycket oro?
Till sist kom en större grupp fågelskådare på ett av sina kurstillfällen och fick glädja sig åt den svarthuvade.
Dagen efter, alltså idag, kom en större flock vitkindade gäss sträckande söderut.
Vadarstranden är som en modell av livet
Mindre strandpipare har vi sett i flera dagar vid Morups tånge. Idag kom de båda någorlunda nära. Gul orbitalring lyste i solen och den mörka näbben syntes tydligt. Att vi inte ser den så ofta kan bero på att de föredrar sötvatten vid sina rastplatser på flytten från Afrika.
Ett fåtal större strandpipare fanns i grannskapet - bara för jämförelsens skull. Men den är så vanlig att den knappast behöver närmare presentation.
Ny på stranden var dock kustsnäppa, en dryg handfull i sin grå vinterdräkt. Lite längre fram blir den vackert tegelröd på huvud och undersida. Nu är den på väg till de arktiska kusterna. Fåglar verkar vara rätt motståndskraftiga mot kyla - bara det finns något att äta.
Ett tjugotal ljungpipare verkar ha flugit långt. Flocken stod helt stilla, alla på ett ben, och vilade. Det är en vanlig syn så här års, kanske inte varje dag men ofta nog. Ibland är det flockar på ett par hundra som alla ska upp till sin tundra:)
Parningsspel förisggick i alla riktningar. Gravänder som vevade sin halsar, strandskator som utförde alla exercisens varianter och så dessa, rödbenorna. Efter ett antal smärre jakter stannar de upp och
hannen slår frenetiskt med vingarna till dess han far upp något i luften, ovanför
och landar på honans rygg. Det hela är över på överraskande kort tid - man undrar om det blev något av.
Men det är ingen risk - släktet kommer att föras vidare; de har ju dessutom all tid i världen.
Man får öva sig på måsar
I torsdags var det dags för en ny resa till Konserthuset i Helsingborg. Rachmaninovs första pianokonsert tolkad av Konstantin Sjerbakov. Märkliga, mäktiga harmonier. Ibland undrar jag vad som händer inne i hjärnan när man utsätts får sådant man inte erfarit förut. Den märkliga känsla av välbefinnande är väl ett tecken på att man utvecklas; man mår bra, musiken lämnar spår. Det gjorde även fortsättningen av Stefans Solyoms dirigentverk, Brahms Serenad nr 1. Den blev inte en mera högtidlig symfoni, berättade vår presentatör, utan den unge Brahms skrev det som den något mindre pretansiösa serenaden. Bägge verkan kan avnjutas på Sopotify om från med andra konserthus.
Det är dåligt med fåglar, åtminstone på denna sidan Sverige. BMS-listan har hittills idag levererat 68 larm men bara en handfull från Halland, inget egentligen intressant. När kvällen hade börjat sin vandring, gick jag ner till Glumsten och hoppades på ejderstreck. Det var mycket litet var den varan. Lite mer intressant var de fransmän som hoppades på en praktejder. Mina franskkunskaper stod i direkt proportion till deras englskfärdigheter och först när en av sällskapets damer anlänt, kunde vi få ordning på samtalet. Starka västliga vindar hela dagen skulle ju kunna leverera något i havsfågelväg - det får dock vänta till imorgon i så fall.
Det isländska askmolnet sätter stopp för all flygning i, till och från Europa. En väderprofet antydde en dryg veckas varaktighet bara som ett första upplägg. Annas m fam resa till Turkiet drabbas, troligen min Skottlandsresa med elever också.
Det blir att nöja sig med det man har och se skönheten i det: fiskmåsar. Ett par poserade i kvällens avtagande solstrålar.
Strandskator kom och gjorde oss sällskap.
Men vad är detta? En krabat kravlade i mossan. Det får representera vårtecknen.
Det är dåligt med fåglar, åtminstone på denna sidan Sverige. BMS-listan har hittills idag levererat 68 larm men bara en handfull från Halland, inget egentligen intressant. När kvällen hade börjat sin vandring, gick jag ner till Glumsten och hoppades på ejderstreck. Det var mycket litet var den varan. Lite mer intressant var de fransmän som hoppades på en praktejder. Mina franskkunskaper stod i direkt proportion till deras englskfärdigheter och först när en av sällskapets damer anlänt, kunde vi få ordning på samtalet. Starka västliga vindar hela dagen skulle ju kunna leverera något i havsfågelväg - det får dock vänta till imorgon i så fall.
Det isländska askmolnet sätter stopp för all flygning i, till och från Europa. En väderprofet antydde en dryg veckas varaktighet bara som ett första upplägg. Annas m fam resa till Turkiet drabbas, troligen min Skottlandsresa med elever också.
Det blir att nöja sig med det man har och se skönheten i det: fiskmåsar. Ett par poserade i kvällens avtagande solstrålar.
Strandskator kom och gjorde oss sällskap.
Men vad är detta? En krabat kravlade i mossan. Det får representera vårtecknen.
Digiscoping - det funkar
Nu har jag nog kommit på hur det fungerar med de nya tillbehören, som gör det möjligt att fotografera genom tuben med Canon spegelreflexkamera. Istället för att köpa en digiscopingutrustning i stil med den gamla, går det att använda redan befintlig utrustning. Det nya är 50 mm F/1,8, en ring med 52 mm gänga som sitter fast i Zeissadaptern. Lite annorlunda är det att ställa in skärpan manuellt på tuben och försöka göra det bra genom kamerans sökare. Den proceduren stjäl lite ljus. I början var det detta som medförde viss oskärpa. Men nu funkar det.
Här är kameran med 50 mm objektivet och adaptern med 52 mm gängan. Sedan skruvas alltsammans ihop:
Att låta den utskjutande adaptertungan sitta underst skapars störst stabilitet när ekipaget till sist placeras på tubens okular. Här kan viss friktion uppstå när man tar bort eller trycker på kameran pga okulkarets gummiring. Ett gott råd fick jag, använd silikonsprej, finns på biltillbehörshyllorna.
Och hur blir resultatet? Är inte ljuset alltför dåligt, går det lätt att ställa in skärpan manuellt. Automatisk fokusering funkar inte. Jag ställer in kameran på oändligheten och fokuserar med tubens inställningsskruv.
Var man kan köpa dessa prylar? Alla råd jag fått pekar på Skövde natur, välkänt ställe för skådare.
Att fotografera genom sökaren och inte genom att titta på en display bakpå en kamera, ger en lite större möjlighet att följa ett motiv och kunna ta en serie bilder och hoppas på att någon blir bra. Jag tror att det är lite jämförbart med att ha en lång lins som kräver stativ - och det är det ju verkligen. Att detta skulle motsvara 1000 mm telelins har sagts. Jag vill nog ha det verifierat först.
Stillasittande fågel är givetvis enklast. Skärpan räcker till, tycker jag. Men ännu återstår en del tester med inställningar på kameran.
Bilderna härovan togs igår i stillnat kvällsljus.
Nu har det blivit idag, den 13/4. I denna första riktigt påtagliga vårkväll var fågelkursen samlad vid Uddaveka, utefter Suseån. Underbara lövhagar betade av boskap - och så ån - allt skapar förutsättningar för goda fågelobsar.
Mindre hackseptt, taltrast, nötväcka var några att vila öronen till. Lite svårare var det att få in dem i kameran. En starflock satte sig ganska öppet och stilla tillräckligt länge:
Här är kameran med 50 mm objektivet och adaptern med 52 mm gängan. Sedan skruvas alltsammans ihop:
Att låta den utskjutande adaptertungan sitta underst skapars störst stabilitet när ekipaget till sist placeras på tubens okular. Här kan viss friktion uppstå när man tar bort eller trycker på kameran pga okulkarets gummiring. Ett gott råd fick jag, använd silikonsprej, finns på biltillbehörshyllorna.
Och hur blir resultatet? Är inte ljuset alltför dåligt, går det lätt att ställa in skärpan manuellt. Automatisk fokusering funkar inte. Jag ställer in kameran på oändligheten och fokuserar med tubens inställningsskruv.
Var man kan köpa dessa prylar? Alla råd jag fått pekar på Skövde natur, välkänt ställe för skådare.
Att fotografera genom sökaren och inte genom att titta på en display bakpå en kamera, ger en lite större möjlighet att följa ett motiv och kunna ta en serie bilder och hoppas på att någon blir bra. Jag tror att det är lite jämförbart med att ha en lång lins som kräver stativ - och det är det ju verkligen. Att detta skulle motsvara 1000 mm telelins har sagts. Jag vill nog ha det verifierat först.
Stillasittande fågel är givetvis enklast. Skärpan räcker till, tycker jag. Men ännu återstår en del tester med inställningar på kameran.
Bilderna härovan togs igår i stillnat kvällsljus.
Nu har det blivit idag, den 13/4. I denna första riktigt påtagliga vårkväll var fågelkursen samlad vid Uddaveka, utefter Suseån. Underbara lövhagar betade av boskap - och så ån - allt skapar förutsättningar för goda fågelobsar.
Mindre hackseptt, taltrast, nötväcka var några att vila öronen till. Lite svårare var det att få in dem i kameran. En starflock satte sig ganska öppet och stilla tillräckligt länge:
Man kanske skulle ha en häst
Nu är det mycket hästar man ser på promenaderna. De har iklätt sig sadel och div. remtyg och ovanpå altihop sitter en yngre tjej, en medelålders dam eller rentav en äldre herre. Det ser muntert ut. De hälsar, nätan ivrigt, kanske för att överskyla en mycketnhet av hästgödsel, som blir en nödvändig konsekvens av ridturen. Hästpåsar har jag varken sett eller hört talas om i motsats till de hundpåsar som man inte kan gå ut utan att medföra.
På stranden ser det ju riktigt mysigt ut och nog vore det frestande att färdas fram på en hästrygg.
Men jag tror inte att det bara är att "åka med", en massa muskler lära vara i ingrepp. Men att titta på, att beskåda på lite avstånd, visst ser det mysigt ut? Jag kan dock inte rå för att så fort häst kommer upp i tankarna, går associationerna till Borgmästar Munthe:
Borgmästar Munte han red på sin Brunte,
frun red en skäck som var så innerligt käck.
Efter kom Stolle, han red på sin Pålle,
sist kom en präst på en halter häst.
Men unge herr Karl han hade ingen sa'l,
han måste åka efter i schäsen.På stranden ser det ju riktigt mysigt ut och nog vore det frestande att färdas fram på en hästrygg.
Men jag tror inte att det bara är att "åka med", en massa muskler lära vara i ingrepp. Men att titta på, att beskåda på lite avstånd, visst ser det mysigt ut? Jag kan dock inte rå för att så fort häst kommer upp i tankarna, går associationerna till Borgmästar Munthe:
Borgmästar Munte han red på sin Brunte,
frun red en skäck som var så innerligt käck.
Efter kom Stolle, han red på sin Pålle,
sist kom en präst på en halter häst.
Men unge herr Karl han hade ingen sa'l,
Vid dagens mässa i katolska församlingen medverkade biskop Anders. Flera gånger så många som vanligt fyllde Hertings kyrka, som vi lånar. Det kanske mest berodde på att många trossyskon som firar mässa enligt maronitisk rit också var samlade. Efteråt var det stort kyrkkaffe men inte enligt traditionellt svenskt mönster utan med massor av maträtter från Mellanösterns gästfria festtaffel. Det var berikande, mättande och välsmakande. Att glömma kameran hemma - det var onödigt. Men det var en minnsrik fest.
Går det att bygga bo i skorstenskupan? Ett par kajor tror det och har byggt bo i ett av grannhusen. Har man inte eldat i spisen kan kajorna inte gärna veta hur farligt det är. För att inte tala vad som händer när man väl eldar...
Några grenar skvallrar om vad som pågår.
Stenskvättorna har också dykt upp på Morup tånges gräsmattor och klippblock. Lilia, Morris och jag tog en promenad i eftermiddagssolen. Sommarvärmen är nästan här.
Ännu har inga blommor dykt ur gräsmattorna men snart kommer triften att lyfta färgskalan från grönt till skärt. I väntan på det får vi blicka ut över havet med fyren som riktpunkt:
Havet är tillbaka
Blått, blåare än på länge, det är som om den blå färgen koncentrerats, som om den inte blivit utspädd av en massa regn på länge. Havet är tillbaka, jag kan gå på stranden och Morris är lika ivrig som någonsin. Där är det han som är flockledaren. Jag har inte en chans.
Men ännu står påskens blommor i flor. Inomhus är ju hållbarheten begränsad men ute i vårvädret står också ett antal påskliljor. De lär hålla sig längre i det ganska bistra vädret. Det blåser och temperaturen kräver vinterjacka.
Kärrsnäppor, större strandpipare, mindre strandpipare och den verkligt sällsynta svartbent strandpipare har varit synliga på Morups tånge idag. De sällsynta ville inte medverka på bild. Här är dock några kärrsnäppor, fotograferade genom tuben.
Myrspoven visar sig också för första gången i år och då är det ett av de säkraste vårtecknen.
Sist men inte minst den större strandpiparen, som springer över strandskafferiet, bråttom, bråttom. Flocken om kanske ett tjugotal, var minst lika ofta på vingarna och flög i snabba kast över vattenspeglarna.
Strax utanför simmar några bläsänder. Det hörs också i luften av alla skrin, rödbenor och strandskator blandar sina läten med måsarnas.
Idag var det ett slags test på om det går att använda en spegelreflexkamera att fotografera genom tuben med. Det krävs rätt bra ljus för att kunna ställa in skärpan - manuellt. Dagens bilder har tagits med kameran inställd på mellan 800 och 1600 ISO. Det gör bilderna lite mer brusiga. Men så blir det när solen står lågt och skyms av ett rejält moln. Men jag lär mig. Det är ju tjusningen med en hobby, pröva, jämföra, upptäcka nya grepp.
Men ännu står påskens blommor i flor. Inomhus är ju hållbarheten begränsad men ute i vårvädret står också ett antal påskliljor. De lär hålla sig längre i det ganska bistra vädret. Det blåser och temperaturen kräver vinterjacka.
Kärrsnäppor, större strandpipare, mindre strandpipare och den verkligt sällsynta svartbent strandpipare har varit synliga på Morups tånge idag. De sällsynta ville inte medverka på bild. Här är dock några kärrsnäppor, fotograferade genom tuben.
Myrspoven visar sig också för första gången i år och då är det ett av de säkraste vårtecknen.
Sist men inte minst den större strandpiparen, som springer över strandskafferiet, bråttom, bråttom. Flocken om kanske ett tjugotal, var minst lika ofta på vingarna och flög i snabba kast över vattenspeglarna.
Strax utanför simmar några bläsänder. Det hörs också i luften av alla skrin, rödbenor och strandskator blandar sina läten med måsarnas.
Idag var det ett slags test på om det går att använda en spegelreflexkamera att fotografera genom tuben med. Det krävs rätt bra ljus för att kunna ställa in skärpan - manuellt. Dagens bilder har tagits med kameran inställd på mellan 800 och 1600 ISO. Det gör bilderna lite mer brusiga. Men så blir det när solen står lågt och skyms av ett rejält moln. Men jag lär mig. Det är ju tjusningen med en hobby, pröva, jämföra, upptäcka nya grepp.