Hej ... eller skit samma

Det gick att komma till jobbet idag också. Allt fungerade. Jag kommer upp före ringsignalen, och klarar morgonbestyren utan mankemang. Morris står och väntar. Lite kaffe, en liten macka, en tallrik med flingor, fyra mackor att ha under dagen, tre äpplen, inte hemma förrän tre. Så tar vi vår prommenad vid sjudraget. Fortfarande mycket mörkt. Vi går förbi de nio, snart tio eller elva - eller tolv nybyggena. Ett hus är inflyttat, under de neonfrätande lamporna. Så in i mörkret, utanför ljuskretsen och morgonen blir kall mörk morgon istället för kall morgon badande i ljus. En långtradare med virke väntar på att lasta av. Kanske står det ett hus till här i eftermiddag. Men det är långt till 28, flera tomter än inte påbörjade.

Morris drar, småpinkar här och där och jag snubblar efter. Så vänder vi, lag lastar in ryggsäcken i den gamla fiaten och far iväg mot Falkenberg. Det är raka vägar, mörka, osaltade, ingen nämnvärd trafik. Det går på knappa tio minuter - hittar en ledig plats på rivningstomten och går sedan den fyra minuterna ner till stationen. Idag kommer tåget punktligt. Jag glider ner på min vanliga plats efter att ha lagt jackan och mössan på bagagehyllan. Samma människor reser. Det är lönlöst att nicka. Man hälsar inte på varandra. Jo en, han som vid ett ösväder sökte skydd under mitt stora paraply en morgon i mörka november. Men samtala, nej, det går nog inte. Har man vistats på samma perrong i ett halvår och inte hälsat, då känns det lätt lösnlöst att ens försöka. Och i själva verket har vi väl ingen som helst anledning, vi behöver varandra inte, så enkelt är det. Det är endast i nöden som människor är beredda att släppa lite på sin skruvade värdighet. Som under paraplyet.

I ryggsäcken har jag ett antal uppsatser som treorna ska få tillbaka på torsdag. Jag tror jag hinner klara de sista denna morgon. De flesta följer instruktionerna bra, berättar innehåll och syfte med föreslagna texter, anger snällt och prydligt källor och har rätt antal ord. Men så är det några som missar någon eller några punkter. Det är ett spännande jobb man har. Som väl är ljusnar det tidigt och när enformigheten tar över går det att transponera sitt medvetande ut över fälten, att fara med tanken i lågt över de fruset vackra havsvikarna och likt kajorna fara i tankesjok böljevis på hög höjd för att i nästan tusental slå ned i ett antal höga spretande trädkronor som ritar sina tuschprofiler i mycket fina streck. Uppåt.

När varbergsfolket tagit plats blir det åter arbetsro och till sist är bunten genomtröskad. Det är lagom varmt idag. Vissa dagar fungerar inte värmen och ytterkläderna blir en extra värmekälla. Men idag är det helt lagom. Det går att slumra och plötsligt far jag in i en dröm. När jag vaknar till igen har vi farit i högst fem minuter. Jag tänker på framtiden, dvs. när den här termninen är slut. Då försvinner alla de där ungdomarna vars alster fyllt ens medvetande så många gånger under dessa tre år. En del ser man aldrig, man vet över huvud taget inte vart de tar vägen. Är de i Australien - jo en vet jag som ska dit, eller i USA eller i Umeå - eller kanske bara är kvar i sta'n. Men ändå ser man aldrig röken av dem. Men så har det varit i snart 40 år. Hur många tusen har man inte lärt känna? Av dem jag haft som elever har jag träffat tre som föräldrar till ungdomar som gått eller går på min nuvarande skola. En satt på en filt här på stranden i somras och påstod att jag underivsat honom i historia. Samma summarum har jag väl träffat högst 25 gamla elever av mellan fem och tiotusen. Och så blir det nu också, snart nog slår frihetens timme. När studentexamen är över dem, väntar ovissheten för många, "det svarta hålet" efter studenten som någon sa.
Men det kommer nya. Nästa års treor går redan och spänner sig inför avslutningsåret.

Hemma igen - och här utelämnar jag en tjock romanliknande skildring på ca 400 sidor som jag lätt hade kunnat åstadkomma i det gröna teets berusande anda.

Idag går jag till postorderfirman som har rea på lagerförsäljningen av friluftskläder och gör slut på de extra pengar som uppstod i och med regeringsskiftet. Det blev en riktig norsk lusekofta av ylle, en fleece eller fliströja, ett par goretexkängor för fågelbruk. Jag förbereder mig mer eller mindre medvetet för en ledig tid, en tid som jag inte riktigt har men som jag någonstans vill ha. Att kunna stå ute i pinande blåst med vatten upp till fotknölarna utan att frysa eller bli våt, det är nog drömmen. Hur många toppar den? Visserligen är det skönt att befinna sig på en playa i stekande sol en stund, men i sådana lägen längtar jag alltid efter en snöstorm. Det gör jag faktiskt nu också. Jag har suttit med goretexpjucken på mig inomhus bara för att försiktigt vänja mina vackra fötter vid dem. De andas sägs det, men en snöstorm skulle hjälpa upp andningen, tror jag bestämt.

Tröjan gjorde nytta när Morrisvovven och jag tog playan i besittning. Den var tom. Så när som på två avlägsna prickar och en död sillgrissla. Jo, där låg den, I strandlinjen. På rygg med den vita buken lätt uppsvälld och de kraftfulla simfötterna lite lealösa. Döda fåglar ska man inte hantera, kanske inte heller de som verkar sjuka. Fågelinfluensan har nog påverkat sinnena en del. Detta är den femte döda fågeln jag sett sedan vi flyttade hit. Hur många har jag inte sett?

morris

Han är lite långhårig nu, vovven. Men pigg på att springa. Och trofast. Och lite busig. Idag fick han för sig att försöka bita av kopplet trots att han var lös. Jag har ofta satt fast kopplet i en rem kring livet för att få bägge kikarhänderna fria. Här såg han ett tillfälle att busa och drog ut en bit av det och tuggade frenetiskt. Det är redan till hälften avbitet men håller ännu. Han är väl lite less på att den gamle mannen inte springer och kastar pinnar eller leker på annat sätt.

Så påminner oss solen om att även denna dag går mot sitt slut. Solskivan tränger fram genom molnbankarna. Det går mot kväll och blåsten gör sig påminnd. Inte ens en lusekofta står i långden emot den avkylande verkligheten.
sunset

Där borta ligger Glommsten och fågelföreningens lilla vindskydd: platsen för otaliga månniskors längtan, med vatten nästan 360 grader runt om. Och här bor jag! Det trodde jag inte för ett par år sedan. Då visste jag inte ens om var Glommen låg.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback