Halmstad
TV ger minnena liv. I en repris såg jag Sven Wolter som van Weeteren. I och för sig bra men bakom skådespelaren skymtade alla de roller man sett denne scenens gigant i, t.ex. Raskens och Galilei Galileo. Senare, dvs. nu, handlar det om Vilhem Moberg på Kunskapskanalen. Det är nu jag njuter. Hans småländska stämma, trygg och uppkäftig på samma gång, får mig att minnas hans många inlägg på 1960- och 70-talen. Just nui berättar han småländska minnen.
Ett sådant minne hade vi i familjen när vi packade in alla barnens cyklar - det var tre barn då, Emily var ju inte född då. Vi hade en Mercedes 190 av 1963 års modell, då gammal men oerhört rymlig. Förutom allt pick och pack hade vi tre cyklar på taket och två barnditon i bagegeluckan. Så reste vi till Småland och tog in på Ljuders vandrarhem. Senare i kvällningen satt jag på kyrkogårdsmuren och läste första kapitlet i Utvandrarna - en oerhörd känsla av närvaro.
De följande dagarna cyklade vi på små gärdesvägar i Vilhelm Mobergs fotspår. Nu är jag glad att jag sparade alla plastlådor med diabilder. En vacker dag kommer jag att få tid att packa upp dem och föra över dem till dataformat. Men just nu ligger de nedpackade sedan många år.
Det blev mässa i Halmstad idag. På flera ställen i Mariakyrkan finns målningar f.a. av Erik Olsson, som tillhörde
Halmstadgruppen, där man var surrealister och kubister. Tavlorna är mycket intressanta men man behöver tillägna sig dem vid olika tillfällen för att lägga märke till alla detaljer.
I Halmstad finns möjlighet att åka till fågeltornet vid Trönninge ängar. Just nu är det mängder med gäss, kanske inte lika många som på Getterön, men ändå värt ett besök. Nu var där mest grågås: en bläsgås fanns också, men den gick igräset och betade. Dessförinnan hann jag med ett besök på Mack, en svensk motsvarighet till McDonalds. Förutom bättre hamburgare får man alltid kaffe till maten. Idag dessutom en DN.
Stark sydlig vind gjorde tillvaron i Rockportjackan riktigt behaglig - i den fryser man inte!
Och nu börjar en veckas lov. Det ska bli riktigt skönt.
Ett sådant minne hade vi i familjen när vi packade in alla barnens cyklar - det var tre barn då, Emily var ju inte född då. Vi hade en Mercedes 190 av 1963 års modell, då gammal men oerhört rymlig. Förutom allt pick och pack hade vi tre cyklar på taket och två barnditon i bagegeluckan. Så reste vi till Småland och tog in på Ljuders vandrarhem. Senare i kvällningen satt jag på kyrkogårdsmuren och läste första kapitlet i Utvandrarna - en oerhörd känsla av närvaro.
De följande dagarna cyklade vi på små gärdesvägar i Vilhelm Mobergs fotspår. Nu är jag glad att jag sparade alla plastlådor med diabilder. En vacker dag kommer jag att få tid att packa upp dem och föra över dem till dataformat. Men just nu ligger de nedpackade sedan många år.
Det blev mässa i Halmstad idag. På flera ställen i Mariakyrkan finns målningar f.a. av Erik Olsson, som tillhörde
Halmstadgruppen, där man var surrealister och kubister. Tavlorna är mycket intressanta men man behöver tillägna sig dem vid olika tillfällen för att lägga märke till alla detaljer.
I Halmstad finns möjlighet att åka till fågeltornet vid Trönninge ängar. Just nu är det mängder med gäss, kanske inte lika många som på Getterön, men ändå värt ett besök. Nu var där mest grågås: en bläsgås fanns också, men den gick igräset och betade. Dessförinnan hann jag med ett besök på Mack, en svensk motsvarighet till McDonalds. Förutom bättre hamburgare får man alltid kaffe till maten. Idag dessutom en DN.
Stark sydlig vind gjorde tillvaron i Rockportjackan riktigt behaglig - i den fryser man inte!
Och nu börjar en veckas lov. Det ska bli riktigt skönt.
Snabba vingar
Så här på höstkanten har de flesta flyttfåglar kommit iväg. Men luften kan ändå vara full med fågelvingar. Vi började dagen på Getteröns Naturum och diskuterade tuber. Väl utrustade gick vi på gåsjakt, dvs utifall vi än en gång skulle få se den rödhalsade gåsen. Där var det bortåt 1000 vitkindade gäss och det är bland dem som den rödhalsade vistats. Fram och tillbaka räknade vi, CG med sin nya Fokus, som är en kinesisk kopia av Zeisstuben och inte alls dum - samt rätt billig i inköp. Ibland blev de störda av nånging och alla gav sig upp likt tvåtusen kajor en tidig morgon kring kyrktornet i Falkenberg under öronbedövande tjatter. Men de vitkindade är inte så högljudda men väl så t ättflygande ni sina formeringar.
Vid Galtabäcks hamn fanns några toppskarvar, lite för långt bort för kameran. I stället fladdrade en stor flock vinterhämplingar runt i gräset, upp och runt omkring i en yster dans.
Så gick då solen in i dimmorna och den gråaktiga höstkvällen mörknade, den sista dagen med sommartid.
I morgon är det vinteritd men då får vi sova en timme längre.
Nu är det kväll och på kanal 2 pågår ett slags doumentärskådespel om tredje riokets sista dagar. Hitler och Eva Braun samt hela familjen Goebbels ska strax ta sina liv. En av de böcker jag köpt men ännu inte läst behandlar detta drama ur sovjetiskt perspektiv: Hitler, Stalins hemliga dossier. Varför läser du sådant, frågar min fru. Men hon och Emily är i Malmö ikväll och ser på en föreställning av och med Jonas Gardell. Den är säkert roligare men även där sätter man skrattet i vrångsrupen. Morris är i alla fall glad för sällskapet.
Så går kvällen stilla vidare. Jag försöker bringa ordning i alla min fågelbilder - tusentals vid det här laget. Då får jag syn är några av dagens vinterhämplingar som fångades i flykten. Den skära övergumpen är nästan det enda som är synligt. Och är det inte ändå en lycka att sådant känns viktigare än krigen och eländet.
Vid Galtabäcks hamn fanns några toppskarvar, lite för långt bort för kameran. I stället fladdrade en stor flock vinterhämplingar runt i gräset, upp och runt omkring i en yster dans.
Så gick då solen in i dimmorna och den gråaktiga höstkvällen mörknade, den sista dagen med sommartid.
I morgon är det vinteritd men då får vi sova en timme längre.
Nu är det kväll och på kanal 2 pågår ett slags doumentärskådespel om tredje riokets sista dagar. Hitler och Eva Braun samt hela familjen Goebbels ska strax ta sina liv. En av de böcker jag köpt men ännu inte läst behandlar detta drama ur sovjetiskt perspektiv: Hitler, Stalins hemliga dossier. Varför läser du sådant, frågar min fru. Men hon och Emily är i Malmö ikväll och ser på en föreställning av och med Jonas Gardell. Den är säkert roligare men även där sätter man skrattet i vrångsrupen. Morris är i alla fall glad för sällskapet.
Så går kvällen stilla vidare. Jag försöker bringa ordning i alla min fågelbilder - tusentals vid det här laget. Då får jag syn är några av dagens vinterhämplingar som fångades i flykten. Den skära övergumpen är nästan det enda som är synligt. Och är det inte ändå en lycka att sådant känns viktigare än krigen och eländet.
På stranden
Morris är helt återställd. Låt vara att ett par dagars ytterligare penicillinkur återstår, men han är lika pigg som någonsin. Det var det det sköna, klara vädret, en aning kyla i luften men klar sikt som endast begränsas av jordens krökning. Ja, men ser ju in i himlen förstås, men den är inte så detaljerad vid fyratiden på eftermiddagen. Det är klart, skärper man blicken så ser man änglarna - eller är det kanske det inre blickandet som behövs för att få detta välgörande dubbelseende. Det var i vart fall typisk änglarymd som vävlde sig över Glommens havsbads långa strand.
Vi gick hela kustremsan. Morris i ena änden av kopplet och jag som följsam partner, som följde hans nycker. Att släppa honom lös föll mig inte in - kanske hade jag glömt Frolicarna. I fortsättningen ska jag ta kameran med men inte med det långa objektivet. Det fanns så många motiv som havet skapat i sanden: det var lågvatten och sanden var formad i de mest fantasifulla mönster.
Men så fort man vänder stranden ryggen, påminns man om den moderna tidens välsignelser: asfalt. Alla småvägar har fått ett nytt lager. Vad var det för fel på det gamla? Eller var det bara så att man lägger asfalten i olika omgångar? Sjösand, fin, lätt så att vinden kan få den att driva kilometervis, över asfalt och åkrar. Men det går att vara tacksam över båda. Har man inget annat att säga, kan man ju alltid dra till med ... men vi har asfalterade gator i vårt område.
Vi gick hela kustremsan. Morris i ena änden av kopplet och jag som följsam partner, som följde hans nycker. Att släppa honom lös föll mig inte in - kanske hade jag glömt Frolicarna. I fortsättningen ska jag ta kameran med men inte med det långa objektivet. Det fanns så många motiv som havet skapat i sanden: det var lågvatten och sanden var formad i de mest fantasifulla mönster.
Men så fort man vänder stranden ryggen, påminns man om den moderna tidens välsignelser: asfalt. Alla småvägar har fått ett nytt lager. Vad var det för fel på det gamla? Eller var det bara så att man lägger asfalten i olika omgångar? Sjösand, fin, lätt så att vinden kan få den att driva kilometervis, över asfalt och åkrar. Men det går att vara tacksam över båda. Har man inget annat att säga, kan man ju alltid dra till med ... men vi har asfalterade gator i vårt område.
Uppsatser om ord
Idag har vi haft kärkommet besök av bror och svägerska. Högtidsstund. Sällan smakar lunchen så bra som i familjens sammanhang.
Nu vet jag vad jag kommer att sakna mest när pensionsproten slår igen bakom mig i en inte alltför avlägsen framtid. Det är de uppsatser, vill kallar det I-search, om tre ord, som mina klasser i åk 2 brukar få göra. Utgångspunkten är att på ett lätt kåserande sätt presentera vad allehanda ordböcker har att berätta om just dessa tre ord.
Det är en sådan nöjsam läsning att tiden löper iväg och klockan är plötsligt alldeles för mycket. Dessa uppsatser är på mellan tio och tjugo sidor, fulla av associaltioner, språkhistoriska notiser och förundrade utrop över att de valda orden kunde ha så ytterligt olika betydelser. De (flesta i alla fall) har fått upp känslan för språkets mångskiftande innehåll tack vare alla de ordlistor etc som de hittar i skolan eller på biblioteket.
En av mina favoriter är Svenska Akademiens Ord Bok (SAOB) som jag slår upp i själv för rent nöjes skull. Denna har de upptäckt och även om de inte förstår alla förkortningar och hänvisningar, är den ändå en rik källa till kunskap.
Då har dagen gått och inom minuter startar den nya - bäst att tona ner ...
Nu vet jag vad jag kommer att sakna mest när pensionsproten slår igen bakom mig i en inte alltför avlägsen framtid. Det är de uppsatser, vill kallar det I-search, om tre ord, som mina klasser i åk 2 brukar få göra. Utgångspunkten är att på ett lätt kåserande sätt presentera vad allehanda ordböcker har att berätta om just dessa tre ord.
Det är en sådan nöjsam läsning att tiden löper iväg och klockan är plötsligt alldeles för mycket. Dessa uppsatser är på mellan tio och tjugo sidor, fulla av associaltioner, språkhistoriska notiser och förundrade utrop över att de valda orden kunde ha så ytterligt olika betydelser. De (flesta i alla fall) har fått upp känslan för språkets mångskiftande innehåll tack vare alla de ordlistor etc som de hittar i skolan eller på biblioteket.
En av mina favoriter är Svenska Akademiens Ord Bok (SAOB) som jag slår upp i själv för rent nöjes skull. Denna har de upptäckt och även om de inte förstår alla förkortningar och hänvisningar, är den ändå en rik källa till kunskap.
Då har dagen gått och inom minuter startar den nya - bäst att tona ner ...
Skolprat
Nu har jag varit två dar i Jönköping för att propagera för Kitas som ska öppna skola där nästa höst. En tydlig aversion mot friskolor märks, likaså en nervös nyfikenhet från en del som känner till konceptet och grundarna genom egna personliga tidigare kontakter. Många önskade oss uppriktigt lycka till. Ofta stort intresse från studievägledare. Frampå anbdra dagens kväll blev det tydligare och tydligare - "Är det ni som har det korta schemat?" Så har alltså budskapet spridit sig om vår smarta arbetsordning,. där vi koncentrerat schemat utan att ha gjort avkall på antalet timmar varje kurs ska ha. De medföljande eleverna gjorde stor succé.
Samtidigt fick vi höra framgångssagan från John Bauergymnasiet, som på sex år öppnat 28 gymnasier i Sverige, något i Norge, Spanien, Indien samt planerat i Mexico. På sex år alltså. Men då bär inte skolledningen bänkar och stolar själva.
Morris kom viftande på svansen och mötte mig. Krisen är över för den här gången - nu gäller det bara att han knaprar i sig i sin medicin och avstår från att få i sig otjänliga saker. Hur det nu ska gå till.
Samtidigt fick vi höra framgångssagan från John Bauergymnasiet, som på sex år öppnat 28 gymnasier i Sverige, något i Norge, Spanien, Indien samt planerat i Mexico. På sex år alltså. Men då bär inte skolledningen bänkar och stolar själva.
Morris kom viftande på svansen och mötte mig. Krisen är över för den här gången - nu gäller det bara att han knaprar i sig i sin medicin och avstår från att få i sig otjänliga saker. Hur det nu ska gå till.
Gäss
Idag hade jag möjlighet att lyssna till Lilias enstämmiga kör. Föreställning två gånger men i olika kyrkor. Med en gnutta dåligt samvete avstod jag till förmån för fåglarna och det soliga vädret. I gengäld har jag givit ett 3/4 löfte om att delta i den andra kören med stämsång. Så nu är jag väl fast på torsdagskvällar.
På Morups tånge var det mest skönt väder, lite vinterhämplingar, en gråhakedopping, en toppskarv och en massa trutar. Så kommer de, kanske 70 grågäss och letar efter ett ställe att landa. Det blir en bit ut i vattnet.
Vid Glumsten är det lugnt. Rätt vindar från sydväst men det får nog blåsa ett tag till innan lirorna och havssulorna driver in. Kanske i morgon, då verkar sydvästvindarna bli än starkare.
Åtta prutgäss mellanlandade vid Glumsten idag. Det finns tre raser av den här arten och jag gissar att det är hrota, den grönländska, som passerar Island och Norge på väg till Danmark. Den vita fläcken på halsen har inte alla och då kan man tänka att det är årets upplaga, en del har fått den vita linjen på halsen redan, de andra får vänta lite till.
Ska jag vara ärlig är det inte mycket annat som intresserar mig just nu, åtminstone inte när det fortfarande ser ut som sommar på utsidan. Men olika tider på dygnet har olika intressen. På tåget går det utmärkt att läsa. Vi har SvD på prov i 60 dagar för en billig penning och det får mig att inse att gratistidningarna man blir överfallen med i Göteborg knappt ens går att elda med, än mindre underhålla ens egen glöd när det gäller kultur och samhällsdebatt. Och högen med nyinköpta men olästa böcker växer. Fast det ser jag inte som något problem - jag samlar mina skatter i en hög på nattduksbordet. Och någon kväll, när man får för sig att gå till sängs före midnatt, kan det hända att man pillar ut en bok i stapeln.
Morrisvovven mår inte bra ikväll. Han står och darrar. En kort, motvillig prommenad indikerade att magen fungerar men åt båda håll. Vi ringde en veterinär och fick lite råd, ½ alvedon och vatten insprutat i mungipan. Nu ligger han och ser olycklig ut.
På Morups tånge var det mest skönt väder, lite vinterhämplingar, en gråhakedopping, en toppskarv och en massa trutar. Så kommer de, kanske 70 grågäss och letar efter ett ställe att landa. Det blir en bit ut i vattnet.
Vid Glumsten är det lugnt. Rätt vindar från sydväst men det får nog blåsa ett tag till innan lirorna och havssulorna driver in. Kanske i morgon, då verkar sydvästvindarna bli än starkare.
Åtta prutgäss mellanlandade vid Glumsten idag. Det finns tre raser av den här arten och jag gissar att det är hrota, den grönländska, som passerar Island och Norge på väg till Danmark. Den vita fläcken på halsen har inte alla och då kan man tänka att det är årets upplaga, en del har fått den vita linjen på halsen redan, de andra får vänta lite till.
Ska jag vara ärlig är det inte mycket annat som intresserar mig just nu, åtminstone inte när det fortfarande ser ut som sommar på utsidan. Men olika tider på dygnet har olika intressen. På tåget går det utmärkt att läsa. Vi har SvD på prov i 60 dagar för en billig penning och det får mig att inse att gratistidningarna man blir överfallen med i Göteborg knappt ens går att elda med, än mindre underhålla ens egen glöd när det gäller kultur och samhällsdebatt. Och högen med nyinköpta men olästa böcker växer. Fast det ser jag inte som något problem - jag samlar mina skatter i en hög på nattduksbordet. Och någon kväll, när man får för sig att gå till sängs före midnatt, kan det hända att man pillar ut en bok i stapeln.
Morrisvovven mår inte bra ikväll. Han står och darrar. En kort, motvillig prommenad indikerade att magen fungerar men åt båda håll. Vi ringde en veterinär och fick lite råd, ½ alvedon och vatten insprutat i mungipan. Nu ligger han och ser olycklig ut.
Havssula i blåsväder
Idag regnade det duktigt. Väl hemma kunde jag inte motstå frestelsen att åka ner till Glumsten för att invänta en glipa i vädret och spana efter sjöfågel - kraftig sydvästlig vind brukar vara gynnamt för sådana övningar. Nu blev dt mest att sitta i bilen och lite då och då låta vindrutetorkarna gå. Men det kom bara svarta ålekråkor, dvs. storskarvar. Men så kom den där glipan, ljusnandet i sydväst och jag gick ut en stund. En havssula passerade ganska nära och sträckte med god fart söderut. Kameran hann jag inte få upp innan den var för långt borta. Men i somras såg vi rikligt av denna art i Norge, i höjd med Nordkap. Det får duga för ögonblicket:
Här på klipporna finns det massor avhavssulor.
Jag la' tom. ut havssulan på Club 300:s BMS. Men det skulle jag antagligen inte ha gjort... men jo, det skulle jag. Någon vän av ordning skickade följaktligen ett meddelande som i ganska ovänliga ordalag påpekade att det var onödigt att lägga ut den här "vanliga" fågeln på västkusten. Jag blev uppringd av ansvarig inom Club 300 som beklagade att någon burit sig illa åt - heder åt detta! Så här ser en havssula ut - i sommardräkt. Den här bilden är tagen vid Gesvaer i Nordnorge i juli i år.
Nobelpriset i litteratur är alltid lika spännande att få veta. I flera tidningar hade de mest troliga kandidaterna vridits och vänts på¨. Men det blev en ganska otippad kandidat - i alla fall just nu. Doris Lessing har ju varit på tapeten i decennier. Nu var det alltså dags. Visserligen har jag inte läst särskilt mycket av henne men det går ju att reparera.
På den här länken finns några sidor att provsmaka: Om katter. SvD har också något att säga.
Här på klipporna finns det massor avhavssulor.
Jag la' tom. ut havssulan på Club 300:s BMS. Men det skulle jag antagligen inte ha gjort... men jo, det skulle jag. Någon vän av ordning skickade följaktligen ett meddelande som i ganska ovänliga ordalag påpekade att det var onödigt att lägga ut den här "vanliga" fågeln på västkusten. Jag blev uppringd av ansvarig inom Club 300 som beklagade att någon burit sig illa åt - heder åt detta! Så här ser en havssula ut - i sommardräkt. Den här bilden är tagen vid Gesvaer i Nordnorge i juli i år.
Nobelpriset i litteratur är alltid lika spännande att få veta. I flera tidningar hade de mest troliga kandidaterna vridits och vänts på¨. Men det blev en ganska otippad kandidat - i alla fall just nu. Doris Lessing har ju varit på tapeten i decennier. Nu var det alltså dags. Visserligen har jag inte läst särskilt mycket av henne men det går ju att reparera.
På den här länken finns några sidor att provsmaka: Om katter. SvD har också något att säga.
Halland i fokus
I tisdags var vi på föredrag i Skogstorp; det handlade om halländska dialekter. Under den knappa timme detta tog, satt vi alla - vi var ovanligt många - med skrattet i mungipan under det att Lars Grimbeck, journalist på Hallands nyheter och författare till bl.a. Halländska ord och uttryck, gav os enmängd exempel på denna östdanska dialekt. Vi har ju bara bott här ett år och därför inte hört särdeles mycket av det halländska idiomet, om man undantar Stefan och Krister förstås. Deras dialekt uppfattar jag som genuin i en mening - men den är anpassad för scenen och säkert skruvad ett par varv. Det Lars Grimbeck framställde var lika roligt men de dialektala uttrycken kändes mera äkta, kanske därför att de framställdes på ett mer genuint sätt.
Här säger man i alla fall 'ain' när man menar 'en' osv.
Gårdagen var en lång väntan på ett föräldramöte och vid niotiden på kvällen kunde man äntligen få komma under sin egen takås. Jag är inte trettiofem längre, det kändes.
Så idag var jag hemma lite tidigare och tillbringade nästan ett par timmar nere vid Glumsten. Jodå, det kom en massa storskarvar i god fart, troligen en tordmule långt ut. En tornfalk kom och "ställde" sig i luften och ryttlade.
På långt håll syntes en av fiskebåtarna närma sig med en svärm av trutar och måsar i släptåg. En vacker syn.
Men snart lägger sig lugnet åter. Alla måsfåglar, nästan, ställer sig på pren och ett efter ett åker huvudena in under vingen. Fåglarna sover. Det är så smittande att det sanrt inte finns en enda som inte gör på samma sägg.
Och nu är det dags för mig. God natt.
Här säger man i alla fall 'ain' när man menar 'en' osv.
Gårdagen var en lång väntan på ett föräldramöte och vid niotiden på kvällen kunde man äntligen få komma under sin egen takås. Jag är inte trettiofem längre, det kändes.
Så idag var jag hemma lite tidigare och tillbringade nästan ett par timmar nere vid Glumsten. Jodå, det kom en massa storskarvar i god fart, troligen en tordmule långt ut. En tornfalk kom och "ställde" sig i luften och ryttlade.
På långt håll syntes en av fiskebåtarna närma sig med en svärm av trutar och måsar i släptåg. En vacker syn.
Men snart lägger sig lugnet åter. Alla måsfåglar, nästan, ställer sig på pren och ett efter ett åker huvudena in under vingen. Fåglarna sover. Det är så smittande att det sanrt inte finns en enda som inte gör på samma sägg.
Och nu är det dags för mig. God natt.
Hemma, bara hemma
Elden har snart brunnit ut. Conturaspisen har skött det perfekt. Från att ha varit lite smaåkallt inomhus nu när kvällskylan tar över, dröjer det inte länge förrän en skön värme sprider sig genom huset. När spisen väl blivit het, startar automatiskt en fläkt som fördelar ut värmen i resten av huset.
Trombonmusiken mullrar ut ur högtalarna. Då passar jag på, när ingen hör mig, inbillar jag mig, att stämma in och spela tillsammans med Benny Goodman, JJ Johnson, Kai Winding och de andra virtuoserna. Har man bara bakgrundsmusiken tillräckligt högt på, märks det nog inte att man spelar lite fel här och där. Men när det stämmer då är det himmelriket nästan. Resten av familjen låter mig hålla på.
Dags för att återställa flintfrillan. Hundtrimmern åker fram och Morris, den stackarn, flyr in under ett bord och gömmer sig. Men det är Husse som ska friseras. Med dammsugarslangen i andra handen förpassas allt löst hår bort och snart är jag mer och mer lik Klot-Johan.
Denna sköna brittsommardag går mot sitt slut. I morgon är det föräldramöte och då stannar man snällt kvar i rikets andra stad med fem cm papper att rätta.
Detta kommer jag att missa imorgon.
Trombonmusiken mullrar ut ur högtalarna. Då passar jag på, när ingen hör mig, inbillar jag mig, att stämma in och spela tillsammans med Benny Goodman, JJ Johnson, Kai Winding och de andra virtuoserna. Har man bara bakgrundsmusiken tillräckligt högt på, märks det nog inte att man spelar lite fel här och där. Men när det stämmer då är det himmelriket nästan. Resten av familjen låter mig hålla på.
Dags för att återställa flintfrillan. Hundtrimmern åker fram och Morris, den stackarn, flyr in under ett bord och gömmer sig. Men det är Husse som ska friseras. Med dammsugarslangen i andra handen förpassas allt löst hår bort och snart är jag mer och mer lik Klot-Johan.
Denna sköna brittsommardag går mot sitt slut. I morgon är det föräldramöte och då stannar man snällt kvar i rikets andra stad med fem cm papper att rätta.
Detta kommer jag att missa imorgon.
Kaffe bakom sjöbodarna
Vi cyklade ner i brittsommarvärmen till hamnen i Glommen. Morris drog som besatt i glädjen över att komma ut. Lika ihärdigt som han drog, lika tvärt kan han stanna och läsa av andra hundars efterlämnade dofter. Tvärstoppen blir alltid många.
Stilla väder, inte spegelblankt med ändå stilla. Nordvästliga "lagom" vindar gjorde att vindskyddet bakom sjöbodarna kändes skönt. Kaffe och några enkla mackor, hela havet i bakgrunden och med den där vykortslika utsikten över fyren. Nu bor vi här. Det kan jag fortfarande säga med glädje, efter ett drygt år. Det är fantastiskt.
Det är rätt svårt att få med fyren och det som brukar omge den på vykort. Jag får väl skaffa ett kortare objektiv - med 300 mm blir det ändå för litet bildutrymme. Längre ut simmar massor av gräsänder. Med jämna mellanfum drar en flock storskarvar över vattnet, strax över de fem gråhägrar som ställt sig i givakt - eller också så sover de bara.
En skärpiplärka landar några meter längre bort, putsar sig, vänder sig om, sträcker på sig och ... flyger sin väg.
På hemvägen cyklar vi längs med stranden. Morris bestämmer takten. Det betyder att Lilia försvinner i fjärran och jag får stanna och vänta tills han har nosat färdigt. Vinden tar i, lite kallare nu. Men i en trädgård går en stolt fasantupp - helt orädd står han kvar, ser ut som om han skulle på maskerad. Men det är så han ser ut; vissa är födda med maskeraddräkt.
Så är det nästan lördagskväll. Tillräckligt långt till måndag morgon.
Stilla väder, inte spegelblankt med ändå stilla. Nordvästliga "lagom" vindar gjorde att vindskyddet bakom sjöbodarna kändes skönt. Kaffe och några enkla mackor, hela havet i bakgrunden och med den där vykortslika utsikten över fyren. Nu bor vi här. Det kan jag fortfarande säga med glädje, efter ett drygt år. Det är fantastiskt.
Det är rätt svårt att få med fyren och det som brukar omge den på vykort. Jag får väl skaffa ett kortare objektiv - med 300 mm blir det ändå för litet bildutrymme. Längre ut simmar massor av gräsänder. Med jämna mellanfum drar en flock storskarvar över vattnet, strax över de fem gråhägrar som ställt sig i givakt - eller också så sover de bara.
En skärpiplärka landar några meter längre bort, putsar sig, vänder sig om, sträcker på sig och ... flyger sin väg.
På hemvägen cyklar vi längs med stranden. Morris bestämmer takten. Det betyder att Lilia försvinner i fjärran och jag får stanna och vänta tills han har nosat färdigt. Vinden tar i, lite kallare nu. Men i en trädgård går en stolt fasantupp - helt orädd står han kvar, ser ut som om han skulle på maskerad. Men det är så han ser ut; vissa är födda med maskeraddräkt.
Så är det nästan lördagskväll. Tillräckligt långt till måndag morgon.
Så skönt det är i skymningen
När man kommit igenom kogrindarna utan att få alltför mycket av gödsel med sig in i bilen, parkerat och tagit sitt tubstativ på axeln, då känner man hur lugnet inträder. Morup tånges fyr var målet, ett par km hemifrån, där det skulle finnas forsärla och kungsfågel. Några 20 kungsfåglar såg jag dock inte, bara tre. Så ner till stranden eller snarare en bit ifrån för att inte skrämmas. Och se, där kommer en liten ärlefågel med instensivt gul undergump och i övrigt alla tecken på att vara forsärla. Ett kryss till m.a.o. Tyvärr fick jag inte upp kameran men i tuben syntes den tydligt och bra. En skärpiplärka och en ängspiplärka dök upp på strandstenarna - tills en stenfalk kom in lågt och snabbt för ett försök att skaffa kvällsmat.
Efter att för en gångs skull ha räknat alla gräsänder och annat i sjöfågelväg, blev jag varse en liten ensam fågel mitt på blanka havsytan: en tordmule i vinterdräkt. Visserligen en bra bit ut men efter att ha gått så långt det gick, fick jag ändå med mig några bilder hem .
Allteftersom skymningen föll och tystnaden blev ännu mer påfallande tyst., syntes en av fiskebåtarna närma sig i fjärran. Det var inget dunk-dunk, moderna motorer är ganska lågmälda och ljudlöst gled den in i hamnen. Bakom mig hade fyrens blinkande sken börjat och jag drog mig tillbaka. Endast det svaga susandet av radardonet hördes.
Efter att för en gångs skull ha räknat alla gräsänder och annat i sjöfågelväg, blev jag varse en liten ensam fågel mitt på blanka havsytan: en tordmule i vinterdräkt. Visserligen en bra bit ut men efter att ha gått så långt det gick, fick jag ändå med mig några bilder hem .
Allteftersom skymningen föll och tystnaden blev ännu mer påfallande tyst., syntes en av fiskebåtarna närma sig i fjärran. Det var inget dunk-dunk, moderna motorer är ganska lågmälda och ljudlöst gled den in i hamnen. Bakom mig hade fyrens blinkande sken börjat och jag drog mig tillbaka. Endast det svaga susandet av radardonet hördes.
My face in a book - my book in a bookcrossing
Mitt på dagen, när man ska gå hem efter en skoldag, känns pensioneringen nästan som ett hot: vad farao ska man ta sig till om ett eller annat år? Fåglar i all ära, olästa böcker i all ära, pensionärsträffar - nä fy! Inget jag längtar efter. Men nu, förmiddagarnas hetsiga puls, massor av möten med unga människor, kolleger, det livets puls, ganska härligt.
Men fråga mig imorgon bitti, klockan 06.10, om jag möjligen skulle vilja återvända till den varma sängen ... vem skulle inte vilja bli pensionär då? Jag vet många.
Jag får fler och fler facebooksvänner - och det är roligt. Särskilt när en och annan som varit borta ett par år eller så efter att ha tagit studenten hör av sig och berättar om sina framtidsplaner. Och så är det egentligen - de man haft som elever blir i någon mening, och inte sällan på ett lite djupare plan, ens vänner. Det kan funka så i ett par tre år eftersom man lär känna varandra så väl. Men självklart, man inser att den ena fasen avlöser den andra och man vet att de flesta ser man över huvud taget aldrig mer. De försvinner till Umeå, Stockholm eller bara till Borås. Men jag börjar ana att Facebook-varianten kanske inte är så dum egentligen. De gånger man stött på någon elev på stan har alltid varit glädjestunder - för båda parter. Nu kan man få en liten hälsning, bara så där. Inte undra på att detta har blivit succé.
När jag för tre år sedan var på 40-årsjubileum av studenten, blev det så uppenbart: jag hade väl bara stött på någon enda av mina gymnasiekamrater under alla dessa år. Och nu räckte en kväll på restaurang dåligt till för att uppdatera varandra. Med Facebookvarianten är jag säker på att kontakten varit helt annorrlunda.
En annan företeelse växer snabbt: bookcrossing. Lilia är medlem och h ar fått några meter med etiketter. Dea ska sättas synligt på de böcker man vill bli av med - för att någon annan ska hitta dem, läsa dem och prångla vidare. Sist vi var i Konserthuset i Göteborg, blev vi av med ett par böcker på det viset. Jag tror att det är mer med detta, mottagaren ska nog registrera sig eller så, fler detaljer föjer så småningom.
Men kommer det att bli så att överflödet av böcker kommer att märkas - precis på samma sätt som gratistidningarna tränger sig på en? Nej, det är annorlunda mee böcker. Jag tror inte att de kommer att ligga i travar och skräpa. Men jag vädrar morgonluft - nu kan man slippa snorkiga antikvariatägare och förhoppningsvis bli av med sina överblivna böcker på ett anständigt sätt. Det blir väl bokhandeln man får beklaga, som kanske inte får sålt tillräckligt.
Men fråga mig imorgon bitti, klockan 06.10, om jag möjligen skulle vilja återvända till den varma sängen ... vem skulle inte vilja bli pensionär då? Jag vet många.
Jag får fler och fler facebooksvänner - och det är roligt. Särskilt när en och annan som varit borta ett par år eller så efter att ha tagit studenten hör av sig och berättar om sina framtidsplaner. Och så är det egentligen - de man haft som elever blir i någon mening, och inte sällan på ett lite djupare plan, ens vänner. Det kan funka så i ett par tre år eftersom man lär känna varandra så väl. Men självklart, man inser att den ena fasen avlöser den andra och man vet att de flesta ser man över huvud taget aldrig mer. De försvinner till Umeå, Stockholm eller bara till Borås. Men jag börjar ana att Facebook-varianten kanske inte är så dum egentligen. De gånger man stött på någon elev på stan har alltid varit glädjestunder - för båda parter. Nu kan man få en liten hälsning, bara så där. Inte undra på att detta har blivit succé.
När jag för tre år sedan var på 40-årsjubileum av studenten, blev det så uppenbart: jag hade väl bara stött på någon enda av mina gymnasiekamrater under alla dessa år. Och nu räckte en kväll på restaurang dåligt till för att uppdatera varandra. Med Facebookvarianten är jag säker på att kontakten varit helt annorrlunda.
En annan företeelse växer snabbt: bookcrossing. Lilia är medlem och h ar fått några meter med etiketter. Dea ska sättas synligt på de böcker man vill bli av med - för att någon annan ska hitta dem, läsa dem och prångla vidare. Sist vi var i Konserthuset i Göteborg, blev vi av med ett par böcker på det viset. Jag tror att det är mer med detta, mottagaren ska nog registrera sig eller så, fler detaljer föjer så småningom.
Men kommer det att bli så att överflödet av böcker kommer att märkas - precis på samma sätt som gratistidningarna tränger sig på en? Nej, det är annorlunda mee böcker. Jag tror inte att de kommer att ligga i travar och skräpa. Men jag vädrar morgonluft - nu kan man slippa snorkiga antikvariatägare och förhoppningsvis bli av med sina överblivna böcker på ett anständigt sätt. Det blir väl bokhandeln man får beklaga, som kanske inte får sålt tillräckligt.
Kalasdags
Emily har alltså fyllt år. I fredags hade hon sina vänner på maskerad och lilla mor och jag tog vår tillflykt till barnbarnens TV-soffa. Själv var jag i ett hopplöst oförsvarligt tillstånd av halvsömn. AV rosa pantern såg jag bara svansen, sedan sov jag djupt. Släkten uppvaktade på söndagen - alltid lika välkomna besök, som påminner om att stolarna inte riktigt räcker till, särskilt inte om dt regnar och alla utestolar är våta.
Men på morgonen måste jag ner till Glommens hamn och spana efter tordmular och kanske lunnefågel. Jag återfann åtminstone en av gårdagens ex, mest på dykning och omöjlig att fotografera. Men ett par andra rariteter ställde upp för fotografen; först kom tre svärtor farande en bit ut:
Från början såg jag inte vad det var, först när bearbetningen vid datorn var klar var jag säker på resultatet.
Den andra upplevelsen bestod i en skärpiplärka som snällt satte sig på en sten på vågbrytaren.
Samtidigt fick jag veta att 26 tordmular hittats döda vid Morups tånge tillsammans med ett par sillgrisslor, som inte heller klarat påfrestningarna. Det var varit flera liknande rapporter senaste veckan där just dessa fåglar dukat under, troligen av utmattning. En hyllning till de döda genom en bild från Norge i somras kan vara på sin plats:
De satt på klipporna eller simmade i vattnen i höjd med Nordkap i tusental, likt pingviner. Och alla ska de söderut för att övervintra utefter Västkusten, i södra Östersjön eller Nordsjön. Var det dessa som inte klarade sig?
Men på morgonen måste jag ner till Glommens hamn och spana efter tordmular och kanske lunnefågel. Jag återfann åtminstone en av gårdagens ex, mest på dykning och omöjlig att fotografera. Men ett par andra rariteter ställde upp för fotografen; först kom tre svärtor farande en bit ut:
Från början såg jag inte vad det var, först när bearbetningen vid datorn var klar var jag säker på resultatet.
Den andra upplevelsen bestod i en skärpiplärka som snällt satte sig på en sten på vågbrytaren.
Samtidigt fick jag veta att 26 tordmular hittats döda vid Morups tånge tillsammans med ett par sillgrisslor, som inte heller klarat påfrestningarna. Det var varit flera liknande rapporter senaste veckan där just dessa fåglar dukat under, troligen av utmattning. En hyllning till de döda genom en bild från Norge i somras kan vara på sin plats:
De satt på klipporna eller simmade i vattnen i höjd med Nordkap i tusental, likt pingviner. Och alla ska de söderut för att övervintra utefter Västkusten, i södra Östersjön eller Nordsjön. Var det dessa som inte klarade sig?