Födelsedagar
September är den tätaste födelsedagsmånaden i vår familj. Äldsta dottern Helena tjuvstartar den 31 augusti och det är ju praktiskt taget september. Jag har ibland skojat med att säga att 'du är äldre än jag' men det är snarare ett uttryck för att jag är en slarver och spelivink medan Helena är så genomgående välstrukturerad och ordningsam. Dessutom har hon en fenomenal förmåga att skapa mycket välsmakande festbord.
Presenter, presenter - en del av dem kommer att sätta spår i kommande födelsedagsmenyer.
Nästa kalasbarn är David som fyller år den 12 september. Alexander fyller två år den 19/9 och tack vare detta kom de båda från Stockholm för att fira gemensamt kalas med - Emily, som fyller den 24:e.
Sist Alexander var här fick han sitta i olika traktorer. Här en av presenterna - att få spaka en grävskopa. Kan lyckan bli större? Pappa David hjälper till. Han får f.ö. fullt upp med att läsa böcker, något han önskar sig varje födelsedag.
Den 19:e var det också dags för kusin Magdalena att fylla år. Här mitt i bild.
Kusin Louise passade på att fylla år hemma hos svåger Hasse i Lerkil. Det blev ett lunchkalas med utmärkt god mat. Här är Lilia med sin bror.
Emily hade ordnat ett riktigt fint kalas i den nya lägenheten i Falkenberg och hela syskonskaran med familjer hade samlats. De pajer som vi fick smaka kommer att stanna i minnet länge. Tack, Emily!
Konsten att ta det lugnt
Det har blåst havsfågelvindar över Glumsten de sista dagarna. Det betyder västliga, helst sydvästliga, vindar. Och då står den långa raden med förväntansfulla skådare i en sned rad för att eventuellt få en gnutta lä i skydd bakom skådarboden. Det är ofta hög stämning och en vänlig atmosfär och man hjälper varandra gärna. Om någon ser något intressant, sprids det i gruppen. Men de båda gånger jag var där, för all del inte så länge, hände inte så mycket i kikarna - inget ovanligt egentligen.
Därför tog jag min tillflykt till Morups tånge och slog mig ner i den hopfällbara regissörsstolen,fällde upp kapuschongen och hade det rätt skönt. Stolsryggen tog emot de lite kyliga vindarna och med kameran i knät var det bara att invänta anstormningen av fotoobjekt.
Nu är det mycket "ungdom" på stränderna, dvs. ungfåglar. De har svarta fläckar på bröstet medan föräldrarna ståtar med svart teckning där. Men de har redan återvänt under juli och augusti medan "ungdomarna" får ta sig söderut på egen hand under september - oktober. Söderut betyder Västafrika eller sydvästra Europa, beroende på vilken ras de tillhör.
Unga spovsnäppor är ungefär lika stora och har liknande näbblängd och - krökning men inga svarta fläckar på bröstet. Båda sorterna gick i samma flock några meter ifrån mig, flög ibland upp en sväng men brukade återvända till de ryggradslösa djuren de festar på.
När man vant sig vid skillnaderna, är det inte så svårt att skilja dem åt. Det är ju detta som är fågelskådandets lockelse, att avgöra ålder, eventuellt kön när man väl har skiljt den ena arten från den andra. Nördigt, eller hur?
Men de för med sig en hälsning från Sibiriens ishavskust och det tycker jag är en mycket spännande skäl till att försöka bekanta sig med spovsnäppan rejält. De flesta ska också till Afrika och bevärdigar Korshamn med sin närvaro - är inte det intressant?.
En pippi som något liknar spovsnäppan är småsnäppan - dock påtagligt mindre. Även här verkar föräldragenerationen ha rest i förväg, för det knappa halvdussin jag kunde betrakta, hade alla de juvenila fåglarnas vitaktiga inslag i ansiktet och inte de adulta fåglarnas mer rödaktiga teckning. Kvickt rusade de omkring och letade matnyttiga saker.
Men plötsligt lyfter alla fåglar och strax syns en pilgrimsfalk - ock utan att anfalla någon och den satte sig på strand något hundratal meter bort. Det verkar vara en ungfågel det också med sin lite bruanktiga dräkt.
Så lägrar sig lugnet igen, pilgrimsfalken far på annat håll och snart är det ivriga pickandet på stranden igång
igen. Några större strandpipare finns också i den gemensamma flocken. De har ännu "tonårrsgarderoben" på sig med svart näbb och lite enklare teckningar på huvudet. Men de visar generöst både rygg och undersida.
En ung skrattmås har också funnit behag i sörjan på stranden - man hoppas att något ryggradslöst ska falla i smaken. Annars får skrattmåsarna sällan vara med i bloggen - kanske för att den är så vanlig.
Utanför går ett större fartyg förbi i den hårda vinden. Ett av flottans fartyg har stannat till - ankrat? Det ligger alldeles still ganska lång tid. Ovanligt med militär närvaro i våra vatten.
Skådartid
Man behöver stå i hård vind vid Glumsten och spana ut över vresiga vågor. Ett par dar har det blåst vita gäss på vågtopparna från väst eller sydväst. Det är vindar som kan bära med sig havsfågel. De stackars timmar jag var där bjöd nu inte mig på några stora överraskningar - men det var inte mindre skönt för det. En stenskvätta stod på sin runway och visade upp sin vackra dräkt.
Har man kameran hängande runt halsen har man en chans att få iväg en serie bilder på snabba, lågtflgande vadare som kommer längs strandkanten. Här susade fem sandlöpare fram på snabba vingslag i vågtoppshöjd och som väl var fick jag in dem i sökaren strax innan de var borta. Men med tio bilder per sekund behövs inte så lång tid.
Därför gick mesta uppmärksamheten åt att spana på nära håll: drömmen vore dock att få bra bilder på lunnefågel. Men drömmar är bra att ha och när en sådan fågel är inom synhåll, är man själv någon helt annan stans. Som idag - en gulnäbbad lira passerade ca tio minuter innan jag var på plats. Men imorgon ska det blåsa ännu mer - hoppas bara det det blir från rätt håll!
Men vi har varit på Getterön också, Emily, Hannu, Lilia och jag. Räkmackelunch på flygplatsen är numera tradition. Men vi skådade också en del fågel strax intill. Hannu var flitigast att fotografera - det är huvudsakligen hans bilder vi kan se nu. Brushanen gick ganska nära och blev bra motiv.
En ung stare finns i bakgrunden. Tofsvipor fanns också på nära håll och de är tacksamma att fotografera: ganska stora, kan stå relativt stilla långa stunder, har en metallglänsande dräkt och ett nasalt läte. Dessutom är de urskickliga flygare. Alltså en spännande fågel för kameran.
En brun kärrhök fick vi också se - om än på lite håll. Men det är alltid spännande med rovfåglar - de lyckas sätta skräck i stora delar av de övriga fåglarna, som stiger till väders i vild oordning.
När vi ändå är inne på djur som äter andra djur, måste vi nämna korsspindeln , som Hannu upptäckte några meter från vår utkikspunkt. Med teleobjektivet var den ett lämpligt objekt att ta med hem i kameran:
Den sitter i sitt när och bara väntar på att en fet insekt ska fastna för att erbjuda ett skrovmål. otäcka men vackra!
Från fotogömslet hade vi hoppats få en serie olika fåglar att fotografera men tyvärr var det inte så mycket att välja på. Men några enkelbeckasiner kom till undsättning och så var det besöket inte helt bortkastat.
Fjärilar har jag inte hunnit med i år - men den praktfulla amiralen måste man bara nämna.Jag ser den överallt nu i våra trakter och dessa fräscha exemplar samlar ihop sig för att flytta söderut. Ölands södra udde och Falsterbo kan bjuda på mängder av flyttfjärilar lite längre fram i höst. Det ger sig av ner i Europa. Avkomman av dessa återvänder till Norden under försommaren, skapar en ny avkomma som flyger tillbaka.
Men det här flyttbeteendet har även kålfjäril, rovfjäril, storfläckig pärlemorfjäril och tistelfjäril.
Men det är inte bara fotograferandet som intresserar hannu. Hans begåvning som tecknare avsatte ju fem sidor i SvD:s kulturbilaga härom sommaren. Och att han har blick för fåglar är numera bevisat. Av de tre havsörnar som brukar hålla till vid reservatet på Getterön, såg vi ingen. Men så här har Hannu skapat en havsörn:
