Alexander - tre år idag
Det är något visst med födelsedagar, det kan tom. en 70-åring tycka. Men när man bara är tre år gammal, kanske just den födelsedagen sätter ordentliga spår. Nu är man stor nog att kunna önska sig radiostyrda bilar och annat avancerat - och man blir överraskad och får oväntade presenter. För att inte tala om all uppmärksamhet som varar i dagar: kalas hemma, barnkalas för kompisar, uppvaktning på dagis och lite
senare mötet med alla släktingar som inte kunnat vara med tidigare.
Därför säger vi vårt allra hjärtligaste G R A T T I S!
Just nu är det stora skaror återvändande fåglar. En del av dem, f.a.vadare, stannar till vid Morups tånge. Jag tog mig dit härom dagen - det var längesedan jag var där. Men jag fick mitt lystmäte och försökte fotografera så många som möjligt.
Det är ofta ungfåglarna som återvänder så här års. En kärrsnäppa och en större strandpipare, bägge årsbarn, skyndar åt var sitt håll på stranden. Det kryllar av små larver och kräftdjur och alla verkar hysteriskt hungriga
och pickar frenetiskt i sig födan.
I Korshamnsvikens södra ände har mängder med gäss samlats, kanadagäss och grågäss. Det är möjligt att där finns andra gäöss också men jag har inte haft möjlighet att syna dem avar och en. Det låter starkt om dem.
Bland alla vadare finns en liten grupp ängspiplärkor. De rör sig raskt över "skafferigolvet" och hittar snabbat ätbarheter.
Men åter till vadarna. De små kärrsnäpporna och strandpiparna är verkliga småfåglar i sällskap av brushanarna som spatserar här och där.
Några unga kustpipare går också omkring och pickar i sig föda. Deras föräldrar har redan gett sig av söderut; de flesta flyger till Afrika. Nu är det dags för 'ungdomarna'. De nöjer sig med att stanna i Europa utefter ebbstränder.
Jag märker att mina kunskaper har tunnats ut det här året. Jag får ägna mer tid åt fågelskådning - det var ju därför vi flyttade hit!
Bensinförbrukning
Här är siffrorna för vår nya laddhybrid Prius. Vi har snart kört 650 mil och ligger just nu på ett snitt av 0,26 l/mil. Att det blivit så mycket som 0,26 och inte 0,21 l/mil, som är den officiella förbrukningen, beror på att vi ganska ofta kört längre sträckor utan möjlighet att ladda via sladd. Det mesta som bilden dragit under vanlig hybriddrift
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Fortfarande sommar, nytt räckviddsrekord och spindel på jakt
Helgen kommer att få kanonväder, har man sagt. Nå, det är vi ju vana vid, en soligare och varmare sommar än denna var längesedan. Ska man klaga på något, är det väl i så fall att det mörknar för tidigt.
Varje Falkenbergsresa är kanske inte ett tävliingsbidrag i räckvidd på el. Fast nu har jag slagit rekordet tre gånger. Första gången kom jag 24,4 km och sista gången 26,7 km. På DN:s motorsida har jag förekommit som ingress i några veckor under rubriken LADDHYBRIDBLOGGEN:
Räckvidden ökar
Vår laddprius bara ökar sin räckvidd. Motorjournalisterna på DN Motor har haft lite svårt att tro på att räckvidden kunde vara 25 km. Idag klarade vi 25,9 och hade 2,1 km batterikraft kvar: det blir 28 km! Kanske ska man sätta den teoretiska men kanske omöjliga gränsen vid 30 km?
Då var ändå bilen "bara" laddad med 19,2 km från start. Flera gånger har startvädet varit 22,4 km. Jag tror faktiskt på att 30 km räckvid ärr möjligt.
25 km vallen sprängd
Men idag lyckades det. Kanske beror det på att batteriet hade extra mycket ström från början: 22,4 km, högst hittills. Det var i alla fall en bra början. Efter ett par ärenden i Fbg hämtade jag Emily och så for vi hem. Och väl på parkeringen såg vi att vi lyckats: 25,5 km och tom. lite ström över.
Kusinträff, fortsättning
Datorn är ett oberäkneligt verktyg. Ibland är det svårt att hantera bilder man fått som attachment och få med dem tillsammans med andra. Jag gör nu ett försök med några bilder som Sven skickade och några som jag hade redan.
Hjördis har ett stort hjärta och utan henne hade det troligen inte blivit någon så lyckad kusinträff. Här är det undertecknad som kramar om Hjördis.
Här är Inger med Majvy. Det var inte alla som hade sina respektive med sig men det fick gå ändå.
Marie och Ann-Christin Anki är allierade med Hjördis gossar, liksom Majvy.
Här är Agneta med Tore.
Ute i trädgården har Leif slagit sig ned. Runt det här bordet blev det också livliga diskussioner.
Clarissa och Jan Erik hade en del att berätta om sin semesterresa.
Mängder av minnen ventileras, en del kanske bara känt av någon, andra har varit med om och inblandade i det som är minnesvärt. Barnbarnen spelade på sätt och vis huvudrollen. De var ju inte med den här gången.
Claes, Leif, Bosse och Bengt har engagerade diskussioner.
Monica från Olofstorp är inte genuin kusin men hennes mamma och morbröder var kusiner me våra föräldrar och då är hon en stor tillgång för oss alla. Här jämte Majvy.
Fortsättning följer? Vi hoppas det. Vårt möte idag gav sådan längtan efter att fördjupa oss mer i släktens labyrinter att vi säkert ses igen.
Min Prius laddhybrid kommer i DN:s motorbilaga
Diskussionerna och nyheterna om elbilar, laddhybrider, bilar som går på vätgas eller vanlig gas, ja just nu skrivs det ganska mycket om den nya generationerna bilar med annorlunda framdrivning. Sveriges största dagstidning, DN, har satsat rejält genom att under tre år utvärdera en ladd-Prius och en ladd-Volvo och eventuellt andra liknande. Priusen fick de nästan exakt för ett år sedan och sedan dess har deras laddhybridblogg levererar synpunkter både från redaktionen och från allmänheten.
En "tävling" har funnits i bakgrunden - vem kan köra längst på en uppladdning? Toyotas löfte om att "upp till 25 km" skulle kunna vara möjligt ser ut att infrias. Jag har nämligen rekordet för ögonblicket med 24,4 km och då ändå med ytterligare 400 m kvar i batteriet. Summan av det hela blev en rätt utförlig artikel i DN denna söndag den 18/8. Här kan man läsa den.
Kusinträff, fortsättning följer
Hjördis, tack för detta utmärkta initiativ att bjuda in oss kusiner till en kusinträff. Hjördis' hus är det enda synliga som finns kvar av Knappekulla gård. Minnen från 1700-talet är rivna och har fått ge plats för en bredare väg ilite nyare sträckning.Men Hjördis' hus klarade sig och det var ett utmärkt ställe för just detta ändamål. Där hade jag krupit på golvet som baby, där skulle mina föräldrar bott om de inte flyttat till Göteborg när jag bara var ett år.
Här är kusin Sven med Hjördis, 90, under de gladaste samtal. Smörgåstårta med gräddito är en utmärkt kombination för att lossa tungans band.
Kusin Inger är enda flickan i kusinkretsen, här bredvid Bengts sambo ...........
Leif samspråkar med Sven om ... ja alla samtal denna dag verkade handla om logistik: lastbilar, bussar ellar andra fordon, ja tom. om veteranmopeder. Klart att vissa släktförbindelser också ventilerades. Sven hade med sig ett försvarligt antal fotoalbum där vi kunde se mängder av släktingar i olika åldrar. En del av dem kunde vi inte riktigt placera,varför ytterligare kusinträffar är nödvändiga.
Lennart är en av de yngsta kusinerna och får kämpam på ett tag till innan pensionen dimper ner. Men det tycks inte bekomma honom. Annars hade en del av oss passerat 65, själv är jag äldst med mina 70.
Vi har också en blogg, där vi kan lägga in bilder ocjh på det viset öka kunskapen om släkten. Adressen är
knappekullarna.blogg.se och här har vi också möjlighet att lägga in nytt material.
Ingemar, en av Hjördis klippor i tillvaron, försöjer sig på att vara polis men är ocksåen mycket framgångsrik husbyggare med hittills dussinet fullt av taklagskransar. Det följer ett mönster i släkten, fler har gjort sig kända för större projekt både inom bygge och motor.
Bengt, äldst bland Hjördis kusinbidrag, hade skaffat en veteranmoped och genom denna var minnesflödet fritt och stritt bakåt till det gyllene 60-tal, då de flesta av kusinerna gjorde tillvaron osäker på sina moppar.
Sven och Anders resonerar kring ett gammalt foto på våra föräldrars föräldrahem när förra seklet var ugnt:
Men vem som är vem på fotot får vi återkomma till. Men i det gamla huset har barnafötter sprungit - även jag själv har många minnen därifrån. Men på 1970- eller 80-talet revs boningshuset för att ge bättre plats åt vägen.
Mer följer i senare inlägg.
Jakten på sista kilometern
Jag hamnade bakom tre blänkande amerikanare nyligen. De körde i 55 km/h och njöt säkert av sommarvärmen genom de nedvevade rutorna, Men hastigheten var också en realitet ur bränslesynpunkt, det måste ju ha gått något billigare i den farten. Jag minns den gamla raggarvitsen om att man var tvungen att stänga av motorn för att få full tank på macken.
Men med min nya laddhybrid passade den hastigheten utmärkt. Att det vara andra käcka pojkar ute i feta BMW:er med basebollmössan bakfram som gjorde svarta streck i asfalten, gjorde mig inget. Jag kände på mig att det skulle gå att komma "torrskodd" hem, dvs att batteriladdningen skulle räcka och att motorn inte skulle behöva gå igång. När bilen är nyladdad brukar det numer stå att man har 19,2 km att hushålla med. Och det gör det alltid, om man inte själv frestas köra lite fortare och ryckigare. Idag, den 11 augusti, klarade vi oss hem med 400 meter tillgodo och då hade vi kört 24,4 km. Antagligen hade vi klarat 25 km om vi behövt snålköra sista biten också.
DN:s blogg för supermiljöbilar efterlyser synpunkter och snålresultat så det här passar bra att skicka in. Leder jag kanske?
Igår var Anders, min bror, här. Vi var på en promenad längs havet med hundarna. Skönt väder, ingen åska just nu.
Idag har jag begripit något bättre hur den nya gula apparaten fungerar där den sitter på väggen i tvättstugan. Det är den som registrerar alla elektriska signaler från taket om omvandlar det till växelström. Genom att trycka på en liten knapp matas den ena hemligheten efter den andra fram - det hade gått mig förbi tididgare. men nu var jag där och tryckte av hjärtans lust med jämna och ojämna mellanrum. Summan av det hela blev att taket har producerat 29,9 kWh denna dag, att det totalt blivit 1568 kWh sedan start för ca 985 soltimmar sedan. Det är tydligen dessa värden och kanske lite till man kan föra över till sin Windowsdator och processa i ett program som medföljde en DVD. Kanske något att tänka på.
Eon har även satt in 265:- på mitt bankkonto. Idag fick jag sammanställningen över transaktionerna. Av alla producerade1568 kWh har man köpt 786 à 28,213 öre (!) + lite annat som jag inte begriper (spotmarknadspris). Men det blev pengar in i alla fall. Elräkningen stannade på 265 kWh för juli; förra årets juli var det 576 kWh. Men det var kanske kallare då? Det märks ändå lite skillnad. En del av tak-elen har ju gått till tvättar, diskmaskinen och ugnen + laddhybriden. Vi har enligt bilens egna displayer kört ca 485 mil varav 40% med elmotorn. Det måste bli närmare 200 mil utan någon bensin. Grattis alla som kör bakom, inga avgaser och inget motorvrål. Men de flesta kör om ...
Men är man pensionär kan man styra en del av sin elanvändning, sätta på tvättmaskinen när solen skiner, baka bröd när det är gratis i ugnen osv. Men en sak är säker: Eon får skärpa sig om de ska behålla sina kunder. Jag har hört om elbolag som är mycket mer generösa med ersättningen för köpt el. Nu inser jag hur korkat det var att binda sin elräkning för lite längre tid.
Åska
Vi trodde det skulle regna grönt gräs från himlen. Visst kom det några skvättar men det är nog bara ett och annat s.k. ogräs som skjuter i höjden. Värmen kom tillbaka efter den enda åskknallen som vväckte oss ur vår förmiddagsslummer. Fyra hundögon stirrade skrämt in i mina men de lugnade ner sig. Annars är de ganska rädda för knallar av olika slag.
Men åskan gjorde att jag drog ur alla sladdar. De flesta är ganska okomplicerade och gick lätt att återställa men av någon anledning hade jag kopplat fel på modemet. Det kom jag på ganska sent i kväll, när jag uppehållit nsupporten på Telia i säkert en timme - utan framgång. Bäst att ta en stund imorgon och rita av/fotografera hur sladdarna ska sitta på viktiga ställen. Att vara utan internet känns absolut inte bra. Nu har vi DN på helgerna - och på nätet och det är en sann njutning att läsa hela tidningen när man vill på dagen.
Vovvarna trivs ute. Men det är viktigt att kunna få in dem när man måste; de får inte skälla på alla små barn som cyklar runt eller gästande hundar. Det går ganska bra, en och annan utryckning får jag göra men det urartar aldrig - de är ju enbart nyfikna och lite leksugna.
DN:s supermiljöbilsblogg kommenterar sin (s)laddprius' effekt. Fulladdad brukar displayen visa 18,6 km:s räckvidd. Då nollställer man en trippmätare och kollar hur långt man kommer egentligen. Det brukar bli drygt 24 km, dvs t.o.r. tätorten utan att motorn behöver besväras: Förbrukning 0,0 l/mil. Idag tog jag mig hem när det egentligen inte skulle gå. Men jag har märkt att de sista kilometarna i battieriet är mycket kraftfulla.
Toyota har lovat att batteriet ska hålla bilens livslängd ut och det vore ju bra. De tidigare Priusarna har inte behövt batteribyte. Sådant skapar förtroende. Och utan förtroende och kvalitetstänkande blir man inte världens största biltillverkare.
Varmt
Vi var på Fredriksdalsteatern i lördags, Lilia och jag. Att resa till Skåne är belöning nog: man kommer in i ett helt annat landskap och anar ett annat kynne, inspirerande, även om man inte hinner prata med särskilt många skåningar. Och de flesta i publiken verkar vara tillresta turister.
'Allå, allå' har gått varenda vecka på BBC entertainment. Jag såg aldrig serien på 80-talet, kanske för att vi inte hade så många kanaler. Nu har jag sett den hela vintern och våren i repriskanalen från BBC. Så när handlingen rullar fram, vet man i allmänhet vad som ska hända. Det förtar spänningen en liten smula. Å andra sidan går man inte och ser en klassiker för att få veta hur det går; teater har andra värden, så det är inget som egentligen stör.
SvD:s recension finns här, SR skriver på detta viset. Visst är det många kvicka repliker, god tajming och många som skrattar. Men det är kanske inte för allt buskisflabbande som jag trivs på Fredriksdalsteatern - det är helt enkelt mycket trevligt att vara där. Bra ensamble, god ordning, kaffekorg, bra 'salong' med vindskyddande och skuggande höga häckar och för handikappade kostar en rullstolsbiljett bara en hundralapp. Omtanke!
Även om serien gått på TV tidigare finns det egentligen ett ökat intresse för tidsepoken; det vittnar alla Hitlerbiografier om som fortsätter att komma ut i den ena upplagan efter den andra.
Vad gör man när sommaren levererar den ena varma dagen efter den andra? Lördagen var den varmaste i år med 31 grader i närliggande Ängelholm. Jo, man klipper sina pudlar ända in på skinnet. Antagligen finns det någon regel som inte tillåter det men det sätter jag mig över. Är det närmare 30 grader varmt ser de ut att må bättre med snaggad friss.
Lite spinkiga men betydligt skönare att slippa all päls.
Lite bensinekonomi kan man ju inte avstå ifrån. Helsingborg t.o.r. är ca 26 mil. När vi startar är det fulladdat, dvs. de första två milen är gratis. Ikea i Helsingborg brukar vi äta middag på och då kan vi ladda batteriet ytterligare: 12,5 km kom vi på den laddningen. Summan av det hela blev 0,35 l/mil för denna resa och slår man ut det hela på de dryga 400 mil vi har haft vår Prius, har förbrukningen höjts något, från 0,24 till 0,25 l/mil. Men man får inte glömma att alla gratismil till och från Falkenberg återställer ordningen.
Elina 18 år och myndig
Födelsedagskalasen är en källa till glädje och gemenskap. Nyligen var det Elinas tur att bli uppvaktad. Efter en hisnande tågluffarresa i Europa har hon skaffat sig värdefulla erfarenheter av ett spännande Europa.
Så var det dags att samlas för en gruppbild. Men Betty, 1 år, hade gett sig iväg på egen hand och alla följde henne med blicken. Så är det hon som äger bilden fastän hon inte syns.
Och såhär såg det ut när alla drog efter andan - skulle vi hinna ta kortet innan några måste fånga in rymlingen?
Presentöppningen är alltid lika spännande. En massa överraskningar väntar i vackra paket:
Det goda kalaset kunde fortsätta och tankar bytas. Och glädjande nog kunde David och Johanna vara med denhär gången - tack vare en utrymd friggebod!
Svenne, Pia och Anna under muntert samspråk och provsmakning av de båda olika tårtorna.
Anna och Helena har fått soffan för sig själva.
John och Joel i soffan.
Faster Emily har alltid tid för syskonbarnen. Alexander tar en filmpaus med Emilys telefon.
Pia tar sig också tid med små barn, här med Betty.
Barn och barnbarn
Den här sommaren har redan gått till historien. 25 grader varmt i över en vecka, det är vi intevana vid. Håller det kylslagna begreppet 'den svenska sommaren' på att ändra innehåll? Just ikväll drar ett oväder förbi i söder. Blixtar mot svartblå botten och muller på avstånd - kommer vi att få regn på våra rödbrända gräsmattor?
Huset är sig inte riktigt likt. Emily har effektivt hjälpt till med att lägga saker i säckar och sedan har vi fraktat det till Falkenbergs avfallsupplag. Det gällde att ta snabba och obekvämna beslut: alla CD-skivor och videoinspelningar hamnade i 'brännbart', hyvelbänk och lite annat användbart fick Agape ta hand om för sin andrahandsförsäljning. Summa: Emilys gamla rum har blivit ett bra sovrum för tillresta barn och barnbarn och friggeboden har blivit ett hundfritt övernattningsställe om allergireaktioner skulle uppstå. Märkligt att man klarar sig utan alla dessa prylar man trott sig behöva i alla år. Och idag har jag tömt min ena garderob och har plötsligt fått en massa plats över.
Vi är så glada för att David inte blir lika påverkad av hundarna som tidigare. Nu kan de ju vara här så länge de önskar. Alexander äter duktigt. Betty har också god aptit:
Kanske vi kan tända ett fågelskådarintresse? Fast egentligen var det hästar vi tittade på.
På eftermiddagen for vi på utflykt, förstärkta med ytterligare ett pr barnbarn, John och Joel. Caféet vid Getteröns flygplats har prisvärda räkmackor och kaffe för en tia muggen. Ibland landade eller startade ett litet privatplan.
Så gick ytterligare en sommardag och lades till de övriga. Som pensionär märker man att allt har ett annat tempo och dagarna upprepar sig irriterande mycket. Det är något man måste vänja sig vid ...
Fossilmacken gynnas alltmer sällan
Fågelskådningen har legat nere. Det har blivit viktigare att ställa iordning friggeboden för övernattning än att spana på fåglar. Var sak har sin tid och tids nog får jag ägna mig åt fågellivet. Det gäller egentligen att ha kameran med sig för att dokumentera. Och den var med häromdagen. En liten törnsångare, ungfågel, satt ganska stilla i ett träd i närheten av stranden.
En annan dag kom Helena och besökte oss. Emily var också med. Det blev en promenad till havet där vinden tog ordentliga tag i oss. Denna blåsiga sommar har man hukat inför vindbyarna. Jag var också med, bör tilläggas men bildbevis uteblir denna gång.
Jag försöker mer och mer komma underfund med vår nya laddhybrid. Vid vanlig motorvägskörning i hybridläget nöjer din sig med 0,43 l/mil i ca 100 km/h hastighet. Ingen annan bil vi haft har klarat sig med så lite - och då har vi ändå varit fyra vuxna i bilen. Någon laddning från vägguttaget fanns inte med längre, den gjorde vi slut på under nervägen. Medvind? Ja, men värdet noterades i motvind, när vi varit på Wapnö och ätit lunch nu i onsdags.
Men jag tror jag kommit på hur det hänger ihop. När motorn är igång laddas batteriet kontinuerligt. Och med jämna mellanrum kommer denna uppladdade ström oss tillgodo och då går bilen flera kilometer på batteriet. Så överraskningar kan oförmodat dyka upp. Och för säkerhets skull har jag kollat den verkliga bensinförrukningen genom att föra bok över de få tankningar jag gjort och relatera det till hur långt vi kört hittills: 0,23 l/mil. Jag har också förbrukat 174 kwh men priset för detta är svårberäknat eftersom jag oftast laddar upp bilen från solcellerna på taket. Det borde vara gratis för det mesta.
El på IKEA i Helsingborg
Det blev en liten utflykt till Skåne. Emily och jag hade ett ärende till Halmstad och när vi ändå var en bit söderut, kunde vi lika gärna åka till Helsingborg och handla - på IKEA. Men eftersom det ligger en Macrestaurang alldeles intill, frågade vi om det möjligen fanns en laddstolpe hos dem: det finns i Falkenberg! Men en i personalen visste att IKEA hade laddmöjlighet för supermiljöbilar.
Vi åkte till angivet ställe, spanade åt alla håll för att se en enda liten skylt, men icke! Men när vi kom fram till entrén såg vi dem, flera stycken laddplatser. Varje kontaktbox innehåller två typer av kontakter, den vanliga schukokontakten (vanlig jordat uttag) och den som antagligen blir EU:s standard, en rund kontakt, vanlig på camingplatser. På en dryg timme hade batteriet fått dryga 17 km att spela med.
Men man undrar varför det var så dåligt skyltat. Inte förrän man stod strax intill såg man var laddplatserna fanns. Men på på IKEA:s hemsida finns information - det gäller bara att leta efter nyckelord som miljö och hållbarhet.
Och Priusen håller stilen även när batteriet har förbrukat de ca två milen av gratisresa. O,42 l/mil i ren hybriddrift på motorväg är faktiskt riktigt bra och då ligger vi ändå i ca 100 km/h. När vi kommit hem hade totalförbrukningen ökat något - till 0,24 l/mil. Men redan efter ett par dagar med några kortare resor till sta'n är vi åter på 0,23 l/mil.
För några dagar sedan kom också de utlovade 40.000 kronorna, supermiljöbilspremien! Så mycket pengar hade ju kunnat räcka till en rejäl semesterresa men de gick istället direkt in på banken för att kapa toppen på billånet. Det börjar kännas riktigt bra: gratis el från solpanelerna, mycket långt mellan tankningarna och amorteringarna som krympt ihop på ett påtagligt sätt. Fast ännu är det en bit kvar till de 0,12 l/mil som DN:s laddprius nöjt sig med under sistlidna vinter. Det blir något att kämpa för.
Fågelkurs i midsommartid
Den sista kursomgången for vi till Modellflygplatsen för att skåda rovfågel. Det stället har alltid gett god utdelning i form av både kungsörn och havsörn förutom vråkar, glador och annat. Men alla 22 ögonen spanade förgäves - endast en och annan svala som pilade fram var allt vi såg.
Mungkagårdsfloen var lite mer fågelrik - trots att vattenståndet var mycket lågt. Svartsnäppa hittade vi, om än bara en enda. Det är ofta hundra meter eller mer mellan kameran i fågeltornet och motivet på vattenspegeln. Att fotografera genom tuben blir inte alltid tillräckligt skarpt.
Skärfläckorna ståtade med sina ungar, som sågs lite överallt.
En rödbena måste ju också vara med - den är en av de säkraste vadarna och allestädes närvarande.
Svartsnäppa och skogssnäppa i en bild.
En sävsparv fattade posto strax nedanför (å)skådartornet efter att ha drillat några strofer. Och lite längre ut spatserar en gluttsnäppa: här ser man hur djupt vattenståndet är.
I andra ändan av vattenlandskapet står några krickor och vilar sig. De understryker stillheten, där spegelbilderna i vattnet tycks uttrycka rörlighet.
En gulärla hoppar omkring på en av öarna, omöjlig att komma åt för kameran. Får man in den i sökaren, är den strax borta. Något senare kommer en "blåduva" och slår sig ner i det höga strandgräset. Blåduva är ett gammalt namn för skogsduva - och mycket riktigt, skogsduvan ger ett blått intryck.
Så återstår att säga ett varmt tak till vår ledare, som lämpligt nog heter samma som jag. Tack, tack!
Nere på 0,23 l/mil
Resorna till Kungsbacka och Göteborg förra veckan drev upp bensinförbrukningen till 0,24 l/mil. Nu är vi sakta men säkert på väg nedåt igen; 0,23 l/mil. Och allt beror på att det inte kostar en massa drivmedel att köra t.o.r. Falkenberg. Har detta någon betydelse alls? BBC:s globetrotter Bruce Parry var på TV sent i kväll på en av sina resor, denna gång till Svalbard, där han besökt en av forskningsstationerna där. Där fick man veta att en av glaciärerna hade minskat i höjd med fyra meter på tre år. Och en viktig orsak är vår överanvändning av energi. Men har det någon betydelse att en och annan laddhybrid rullar omkring i Falkenberg?
Barndop
Brorsonen Magnus och hans Jeanette har haft dopkalas för Isak, en omåttligt söt liten gosse. Samtidigt fick vi tillfälle att se deras nya hus, som de byggt praktiskt taget helt själva. Imponerande.
Men åter till Björlanda medeltidskyrka från 1200-talet.
Här är ett foto från dopgudstjänsten.
Nu fungerar taket - tillsammans med bilen
Först kom solpanelerna på plats, 23 - 24 maj, sedan dröjde det nästan tre veckor innan den nya elmätaren var monterad och idag, bara ett par dar senare, har allt startats av Stefan Gustavsson, från Hallands Energiutveckling. Det var underbart att se hur mätaren registrerade inflödet av energi.
Det första jag gjorde var att sätta igång tvättmaskinen. Sedan var det dags att ladda upp laddhybriden, som behöver ca 3000 watt för nästkommande 20 km. Ingen bensin går åt, alltså! Här visas hur mycket som strålar in just nu denna regntunga förmiddag. När solen bröt igenom kom det ca tre gånger så mycket. Och det som inte går åt direkt, säljs vidare och påverkar på det viset elräkningarna i fortsättningen.
Dags att dokumentera solpanelanläggningen inför de slutdokument som ska ge underlag för det 35-procentiga statliga bidraget. Jag finns med på 2014 års lista så det dröjer lite innan bidraget kommer. Men anläggningen är färdig opch fungerar - det är huvudsaken.
Här är Stefan Gustavsson efter den slutliga installationen
Om nu solenergin ger underlag för en massa tabeller och beräkningar - liksom inbesparingar - är Plugin-priusen inte mindre intressant. Kör vi bara t.o.r. Falkenberg, kostar resan ingen bensin. Hade vi köpt elen som vi laddat batteriet med, skulle den ha kostat ca 2 kr per mil. Nu kostar det ingenting - eller snarare - det kostar så mycket som den använda bil-elen kunnat ge som inkomst. Och priset styrs av spot-marknaden och tids nog får jag väl veta hur mycket det handlar om.
Priusen har två tripmätare men till skillnad från de flesta andra bilar, kan man utläsa bensinförbrukningen på var och en. Så Trip A blir de kortare sträckorna, där man kan se hur mycket så gått åt under t.ex. tre resor till Falkenberg eller till Varberg eller Kungsbacka. Trip-B får mäta förbrukningen i det längre perspektivet.
En större uppgift blir att hitta möjliga laddstolpar men ännu har jag inte utnyttjat någon av dem. Det finns två i Falkenberg, lite fler i Halmstad. Men eftersom det tar 1 1/2 timme att ladda upp, är det inget man gör annat än när man t.ex. hälsar på någon och man ändå är på plats. Så igår fick vi "retur-el" hos Peter och Helena, vilket förkortade hemresan från Anneberg med ett par mil - ekonomiskt. I vanliga fall vill Prius ha en halvliter per mil men med två laddningar stannade förbrukningen vid 0,33 l/mil. Alltid något.
Till Varberg drar den 0,22 l/mil på en t.o.r. resa och då är den bara laddad för ca 20 km. Men det märkliga är att det verkar gå att köra taktiskt; slå av något på gasen och bilen laddar upp batteriet något. Det syns tydligast på "kvarvarande sträcka". Det kan t.ex.stå 7,6 km kvar i batteriet men efter att ha dämpat farten något, växer sträckan till 7,7 och 7,8 osv. Och så är man tillbaka på 7,6 igen - efter en halv km. På det viset varade laddningen nästan ända fram till sjukhuset härom dagen.
Hittills i juni har vi kört drygt 100 mil och långtidsförbrukningen har legat på 0,17 l/mil. Men efter några lite längre turer till Kungsbacka, har den ökat något men stannat på 0,22 l/mil. Men vi är snart på väg nedåt igen efter ett antal gratisresor till Falkenberg.
Här är ett exempel från en av menyerna, som hetsar en till att hela tiden tävla med sig själv om att köra allt snålare. Det är faktiskt så att ens beteende har ändrats i grunden. När alla andra dras med konstanta siffror för förbrukning, går det att komma ner tillsagolikt låga siffror med en supermiljöbil. Och det är nu som fundringarna på hur mycket bilen har sparat in i bränsle hittills har kommit igång. Men även detta ger en av menyerna besked om: Ca 19,2 l bensin har vi sparat genom att ladda upp batteriet. Och hittills har vi laddat upp det med 60 kwh.
70 - så är det bara
Nu har jag fyllt år och det var omåttligt trevligt. Om tiden före kalaset mest var en vånda för hur allt skulle hinnas med, blev själva tillställningen så trösterikt balsamisk för mig, alla barn och barnbarn, många riktigt goda vänner som vi känt i decennier och glada tillrop från omkringboende som hört de eggande tonerna i "Ja må han leva " med flera dängor från Anders Brogrens dragspel.
Och nu är det efteråt, tanken man umgicks med: "Tänk om det ändå vore efteråt". Döttrarna Anna och Emily tröstade och sa att jag inte skulle oroa mig. Och inte behövde jag det. Jag hade visserligen dammsugit och så men ett par kvadratmeter smörgåstårta och högt prisade prinsesstårtor framställdes i Emilys kök. Välsignade barn! Johannas chokladpinnar - mums! Och nu har jag säkert glömt en massa begåvade inslag på kalasbordet - men vid denna ålder är sådant inte bara möjligt utan rentav förväntat.
Uppvaktning av alla de slag. Jag kommer att bli ganska kunnig på Winston Churchill - Liljegrens nya samt en om retorikern och talaren Churchill - högtidsstunder väntar! Kaptensgårdar i våra gamla hemtrakter, Släp. Vallda och Onsala blir spännande återseenden - och nyheter.
Och Per Olof Enquists senaste roman Liknelseboken. Love!
Hannu hade bidragit med sin konstnärliga begåvning och gjort denna stilstudie över skärfläckan. Dessutom hade han gjort en tavla med en av dessa fåglar, som vi varje år ser häcka vid Morups tånge:
David och Johanna hade rest längst - från Bromma - med Alexander och lilla Betty.
En del kusiner finner varandra genast på morfars/farfars födelsedag. Här är ett lyckat exempel: Jakob och ettåringen Betty.
Så kalas borde man ha oftare, eller hur. Släkten behöver dessa ljuspunkter för att hålla ihop, särskilt som alla inte bor så nära varandra.
De minsta barnbarnen vill gärna spela huvudrollen - dessutom mitt bland alla släktingar som man inte får träffa så ofta i Bromma.
Emily fick äntligen en möjlighet att koppla av tillsammans med Peter och istället njuta av vad hon haft huvudansvaret för.
Peter och Helena tillsammans med dottern Elina kommer snart att fira sonen Jakobs "grundentexamen". Det är väl så nära realexamen man kan komma, när man för 55 år sedan lämnade Östra real med den grå mössan på huvudet. Vi får se vilka attribut som gäller för årets upplaga.
Birgitta, Engelbert och "morbror" Hasse har avhandlat någon gemensam angelägenhet. Det är märkligt vad vissa epitet bitit sig fast: Hasse måste nästan ha "morbror" framför sitt namn för att det ska kännas rätt. Men det är väl så att det är barnens prespektiv som bitit sig fast.