Kusinträff, fortsättning följer

Hjördis, tack för detta utmärkta initiativ att bjuda in oss kusiner till en kusinträff. Hjördis' hus är det enda synliga som finns kvar av Knappekulla gård. Minnen från 1700-talet är rivna och har fått ge plats för en bredare väg ilite nyare sträckning.Men Hjördis' hus klarade sig och det var ett utmärkt ställe för just detta ändamål. Där hade jag krupit på golvet som baby, där skulle mina föräldrar bott om de inte flyttat till Göteborg när jag bara var ett år. 
 
 
Här är kusin Sven med Hjördis, 90, under de gladaste samtal. Smörgåstårta med gräddito är en utmärkt kombination för att lossa tungans band. 
 
Kusin Inger är enda flickan i kusinkretsen, här bredvid Bengts sambo ...........
 
Leif samspråkar med Sven om ... ja alla samtal denna dag verkade handla om logistik:  lastbilar, bussar ellar andra fordon, ja tom. om veteranmopeder. Klart att vissa släktförbindelser också ventilerades. Sven hade med sig ett försvarligt antal fotoalbum där vi kunde se mängder av släktingar i olika åldrar. En del av dem kunde vi inte riktigt placera,varför ytterligare kusinträffar är nödvändiga. 
 
 
Lennart är en av de yngsta kusinerna och får kämpam på ett tag till innan pensionen dimper ner. Men det tycks inte bekomma honom. Annars hade en del av oss passerat 65, själv är jag äldst med mina 70.
 
Vi har också en blogg, där vi kan lägga in bilder ocjh på det viset öka kunskapen om släkten. Adressen är
knappekullarna.blogg.se     och här har vi också möjlighet att lägga in nytt material.
 
 
Ingemar, en av Hjördis klippor i tillvaron, försöjer sig på att vara polis men är ocksåen mycket framgångsrik husbyggare med hittills dussinet fullt av taklagskransar. Det följer ett mönster i släkten, fler har gjort sig kända för större projekt både inom bygge och motor.
 
Bengt, äldst bland Hjördis kusinbidrag, hade skaffat en veteranmoped och genom denna var minnesflödet fritt och stritt bakåt till det gyllene 60-tal, då de flesta av kusinerna gjorde tillvaron osäker på sina moppar.
 
 
 
Sven och Anders resonerar kring ett gammalt foto på våra föräldrars föräldrahem när förra seklet var ugnt:
 
 
Men vem som är vem på fotot får vi återkomma till. Men i det gamla huset har barnafötter sprungit - även jag själv har många minnen därifrån. Men på 1970- eller 80-talet revs boningshuset för att ge bättre plats åt vägen.
 
Mer följer i senare inlägg.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback