Vadarstranden är som en modell av livet
Mindre strandpipare har vi sett i flera dagar vid Morups tånge. Idag kom de båda någorlunda nära. Gul orbitalring lyste i solen och den mörka näbben syntes tydligt. Att vi inte ser den så ofta kan bero på att de föredrar sötvatten vid sina rastplatser på flytten från Afrika.
Ett fåtal större strandpipare fanns i grannskapet - bara för jämförelsens skull. Men den är så vanlig att den knappast behöver närmare presentation.
Ny på stranden var dock kustsnäppa, en dryg handfull i sin grå vinterdräkt. Lite längre fram blir den vackert tegelröd på huvud och undersida. Nu är den på väg till de arktiska kusterna. Fåglar verkar vara rätt motståndskraftiga mot kyla - bara det finns något att äta.
Ett tjugotal ljungpipare verkar ha flugit långt. Flocken stod helt stilla, alla på ett ben, och vilade. Det är en vanlig syn så här års, kanske inte varje dag men ofta nog. Ibland är det flockar på ett par hundra som alla ska upp till sin tundra:)
Parningsspel förisggick i alla riktningar. Gravänder som vevade sin halsar, strandskator som utförde alla exercisens varianter och så dessa, rödbenorna. Efter ett antal smärre jakter stannar de upp och
hannen slår frenetiskt med vingarna till dess han far upp något i luften, ovanför
och landar på honans rygg. Det hela är över på överraskande kort tid - man undrar om det blev något av.
Men det är ingen risk - släktet kommer att föras vidare; de har ju dessutom all tid i världen.
Kommentarer
Trackback