Fortfarande frost före frukost
Det handlar om att lära känna. Äntligen börjar jag förstå mig på den manuella skärpeinställningen, olika kombinationer på kameran i olika ljus. Det är nu som jag inser att gör man rätt, kan resultatet bli riktigt bra. Men ännu är det oväntade överraskningar som dyker upp vid "framkallningen" av bilderna.
En övningskväll i förrgår bjöd bl.a. på vitkindad gås. Dessa stod kvar med med stor vaksamhet. De släppte mig inte med blicken ett ögonblick trots att jag låtsades gå bort från dem.
Det var egentligen den stora flocken ljungpipare jag var intresserad av. De stod alla blickstilla vända mot den kraftiva västvinden. Jag gick in i solen för att få bättre ljus. En stor starflock bökade i tångvallarna med dem såg jag inte - de fladdrade iväg när jag närmade mig och fick med sig den hundrahövdade ljungpiparskaran. Det blev inte de bilder jag hoppats. Ett par tagningar blev det dock men en del vegetation emellan.
Kustsnäpporna är kvar ett tag till. Blixsnabbt plockar de smådjur i vattenytan - det ser ansträngande ut eftersom varje näbbrörelse inte ser ut att få med så mycket.
En av de större strandpiparna såg lite annorlunda ut. Den gula näbben har fått sin karaktäristiska mörka spets men för övrigt är det mycket av vinterdräkten som är kvar:
Även om våren är i antågande är det ändå skönast att krypa in i sin vinterjacka för att stå emot de iskalla nordvästliga. Jag la märke till att sanden bildat nya mönster i den ganska starka vinden. Med lite fantasi kan man tänka sig någon nationalpark i USA där vädrets makter fått verka fritt under årmiljoner, kanske. Här sker förändringarna fortare dock - senare på förkvällen gick vi samma runda och nu var det inte kvar några "bergsformationer".
Men kommer man in bland strandtallarna vid Glommens havsbad blommar videt och gransångaren sjunger inne i skogsdunklet .
Den stora åkermarken som hör till den gamla gården som såldes förra året ska bli hästhagar. Nu får man inte snedda över utan följa en annan sträckning. Morris och jag prövade den vägen hem från stranden. Fasaner hör vi ofta och ibland ser vi dem också. Här har vi skrämt upp en ståtlig tupp.
Vi sitter på den ganska nyuppförda bänken på själva stranden och har det mycket gott. Morris har funnit sig i att stå stilla en stund och vädrar mot vinden under det att öronen fladdrar i draget. Så kommer ett par gravänder med god fart och drar förbi. Längre ut syns konturerna av ett ejdersträck- det måste väl vara ett av de sista?
En övningskväll i förrgår bjöd bl.a. på vitkindad gås. Dessa stod kvar med med stor vaksamhet. De släppte mig inte med blicken ett ögonblick trots att jag låtsades gå bort från dem.
Det var egentligen den stora flocken ljungpipare jag var intresserad av. De stod alla blickstilla vända mot den kraftiva västvinden. Jag gick in i solen för att få bättre ljus. En stor starflock bökade i tångvallarna med dem såg jag inte - de fladdrade iväg när jag närmade mig och fick med sig den hundrahövdade ljungpiparskaran. Det blev inte de bilder jag hoppats. Ett par tagningar blev det dock men en del vegetation emellan.
Kustsnäpporna är kvar ett tag till. Blixsnabbt plockar de smådjur i vattenytan - det ser ansträngande ut eftersom varje näbbrörelse inte ser ut att få med så mycket.
En av de större strandpiparna såg lite annorlunda ut. Den gula näbben har fått sin karaktäristiska mörka spets men för övrigt är det mycket av vinterdräkten som är kvar:
Även om våren är i antågande är det ändå skönast att krypa in i sin vinterjacka för att stå emot de iskalla nordvästliga. Jag la märke till att sanden bildat nya mönster i den ganska starka vinden. Med lite fantasi kan man tänka sig någon nationalpark i USA där vädrets makter fått verka fritt under årmiljoner, kanske. Här sker förändringarna fortare dock - senare på förkvällen gick vi samma runda och nu var det inte kvar några "bergsformationer".
Men kommer man in bland strandtallarna vid Glommens havsbad blommar videt och gransångaren sjunger inne i skogsdunklet .
Den stora åkermarken som hör till den gamla gården som såldes förra året ska bli hästhagar. Nu får man inte snedda över utan följa en annan sträckning. Morris och jag prövade den vägen hem från stranden. Fasaner hör vi ofta och ibland ser vi dem också. Här har vi skrämt upp en ståtlig tupp.
Vi sitter på den ganska nyuppförda bänken på själva stranden och har det mycket gott. Morris har funnit sig i att stå stilla en stund och vädrar mot vinden under det att öronen fladdrar i draget. Så kommer ett par gravänder med god fart och drar förbi. Längre ut syns konturerna av ett ejdersträck- det måste väl vara ett av de sista?
Kommentarer
Trackback