Vid tre veckors ålder
Barnbarn är riktiga små underverk, alltså redan som mycket små. Men säger man underverk även om lite äldre barn? Man borde göra det i alla fall.
Att åka bil till Stockholm är ganska påfrestande; det tar drygt sju timmar med lite korta avbrott för kaffe och måltider. Tåg hade varit bättre men Lilia har inte en chans med rullator och de byten som ändå måste göras. Nu fick den nya Aurisen bekänna färg. Den är snabb och nästan ljudlös, en halvliter på milen blev det med landsvägskörning. Den går snålare i stadstrafik eftersom elmotorn mår bättre i lägre hastigheter och en trafikrytm med flera inbromsningar - så att man kan ladda batteriet.
Men nu till huvudpersonen. Alexander var vaken lite då och då och var mest tillfreds med att äta. Det kan man nu inte göra ovavbrutet, så han fick hålla tillgodo med pappas lillfinger som napp.
Alla ville hålla honom - bara så där mindes man hur de små barnen kändes innan de blivit ens fem kg tunga. Varats oändliga lätthet. Det är obegripligt att de ska kunna bli sådär två meter långa. Det är bäst att passa på att ha dem i knät när de är lite behändigare att hantera.
Farmor med Alexander i famnen - det gick så bra till en början men sedan kom väl hungerkänslorna att ta över och då finns det egentligen bara en signal för detta: vi skriker lite så kommer säkert mamma.
Så var det ordnat. Mätt och belåten kan man vara hur glad som helst. Så var det dagen efter medan farmor och farfar åt frukost på sitt hotell. Som tur var fanns kameran kvar i Alexanders närhet och här är resultatet:
Att åka bil till Stockholm är ganska påfrestande; det tar drygt sju timmar med lite korta avbrott för kaffe och måltider. Tåg hade varit bättre men Lilia har inte en chans med rullator och de byten som ändå måste göras. Nu fick den nya Aurisen bekänna färg. Den är snabb och nästan ljudlös, en halvliter på milen blev det med landsvägskörning. Den går snålare i stadstrafik eftersom elmotorn mår bättre i lägre hastigheter och en trafikrytm med flera inbromsningar - så att man kan ladda batteriet.
Men nu till huvudpersonen. Alexander var vaken lite då och då och var mest tillfreds med att äta. Det kan man nu inte göra ovavbrutet, så han fick hålla tillgodo med pappas lillfinger som napp.
Alla ville hålla honom - bara så där mindes man hur de små barnen kändes innan de blivit ens fem kg tunga. Varats oändliga lätthet. Det är obegripligt att de ska kunna bli sådär två meter långa. Det är bäst att passa på att ha dem i knät när de är lite behändigare att hantera.
Farmor med Alexander i famnen - det gick så bra till en början men sedan kom väl hungerkänslorna att ta över och då finns det egentligen bara en signal för detta: vi skriker lite så kommer säkert mamma.
Så var det ordnat. Mätt och belåten kan man vara hur glad som helst. Så var det dagen efter medan farmor och farfar åt frukost på sitt hotell. Som tur var fanns kameran kvar i Alexanders närhet och här är resultatet:
Faster Anna lyckas locka fram det ena skrattet efter det andra. Det blir helt säkert en glad gosse vi har framför oss.
Vi får återkomma med fler rapporter.
Vi får återkomma med fler rapporter.
Kommentarer
Trackback