Svindlande toner från fyra sekler
Helsingborgs symfoniorkester överraskar ständigt. I torsdags (14/10) var vi där och lyssnade till Andrew Manzes tolkningar av en Buxtehudebearbetning av Tobias Broström - det blev toner från början av 1700-talet. Det var så tanken med kvällen såg ut: att vi skulle få musikaliska smakprov från fyra seklers början.
2000-talet representereades av Marie Samuelssons Flygande linjer och dån från 2009. Har nu öronen hjälpligt vant sig vid verk av Schönberg, Sjostakovitch och andra mer eller mindre moderna tonsättare, var detta en utmaning. Det var imponerande att se hur musikerna lyckades hålla sig inom musikstycket när det föreföll att vara så lite som band dem samman. Men det kanske beror på att jag själv är inskolad på en mer harmonisk repertoar - inte minst inom körmusiken, där man är rätt beroende av att höra de olika stämmorna för att själv på pejling på tonhöjd och tempo. Ett smakprov från ett liknande stycke finns på Youtube.
Om vår egen tids musik präglas av en mycket speciell tonbild, gick det att vara tryggt hemmastadd vid Joakim Nikolaus Eggerts Bernadottekantat från 1810, det året då Jean Baptiste Bernadotte valdes till kronprins i Sverige. Konserthuskören sjöng en högstämd text, på gränsen till pekoral: Gläds, Svea! - Länge nog den molnhöljda tiden / Flög tung och blodig fram, ... Det intressanta var, påpekade man, att denna kantat har fått ligga ospelad i 200 år. Nu har den efter gediget arbete åter gjorts spelbar. J. N. Eggert var född på Rügen och var tysk genom detta. Dock tillhörde ön Sverige på den tiden... Kronprinsen var i vart fall fransman.
Vill man kan man göra Buxtehude till svensk - han föddes ju ändå i Helsingborg. Men danskarna gör anspråk på honom eftersom han var född av danska föräldrar och verksam i Mariakyrkan i Helsingör en tid. Fast i uppslagsverken räknas han som dansk-tysk kompositör. Han levde dock under en händelserik tid och fick vara med om konsekvenerna av Freden i Roskilde 1658. Vid det laget hade han flyttat tillbaka till Helsingborg och arbetade som organist i Mariakyrkan, på pappans gamla tjänst. Men pga. omständigheterna i samband med att Skåne blev svenskt, återvände han till Danmark. Det blev dock en ny Mariakyrka som fick höra honom spela och glädjas åt hans många kompositioner: den i Lübeck.
Under sista delen av denna konsertkväll framfördes Jean Sibelius 3:e symfoni i c dur från 1906. Så var cirkeln sluten och fyra århundradens musik hade spelats upp för oss. Av någon anledning kom en av presentatörerna in på det svenska i kulturen - men snarare för att visa hur den internationella smältdegeln är så rikt sammansatt. Sibelius hade svenska som modersmål men han var från Finland. Kvällens dirigent, Andrew Manze är engelsman och många i orkestern räknar sina anor från många olika länder. Hade den gamle biskopen Tegnér ändå rätt i sin hotfulla slutsats:
All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.
2000-talet representereades av Marie Samuelssons Flygande linjer och dån från 2009. Har nu öronen hjälpligt vant sig vid verk av Schönberg, Sjostakovitch och andra mer eller mindre moderna tonsättare, var detta en utmaning. Det var imponerande att se hur musikerna lyckades hålla sig inom musikstycket när det föreföll att vara så lite som band dem samman. Men det kanske beror på att jag själv är inskolad på en mer harmonisk repertoar - inte minst inom körmusiken, där man är rätt beroende av att höra de olika stämmorna för att själv på pejling på tonhöjd och tempo. Ett smakprov från ett liknande stycke finns på Youtube.
Om vår egen tids musik präglas av en mycket speciell tonbild, gick det att vara tryggt hemmastadd vid Joakim Nikolaus Eggerts Bernadottekantat från 1810, det året då Jean Baptiste Bernadotte valdes till kronprins i Sverige. Konserthuskören sjöng en högstämd text, på gränsen till pekoral: Gläds, Svea! - Länge nog den molnhöljda tiden / Flög tung och blodig fram, ... Det intressanta var, påpekade man, att denna kantat har fått ligga ospelad i 200 år. Nu har den efter gediget arbete åter gjorts spelbar. J. N. Eggert var född på Rügen och var tysk genom detta. Dock tillhörde ön Sverige på den tiden... Kronprinsen var i vart fall fransman.
Vill man kan man göra Buxtehude till svensk - han föddes ju ändå i Helsingborg. Men danskarna gör anspråk på honom eftersom han var född av danska föräldrar och verksam i Mariakyrkan i Helsingör en tid. Fast i uppslagsverken räknas han som dansk-tysk kompositör. Han levde dock under en händelserik tid och fick vara med om konsekvenerna av Freden i Roskilde 1658. Vid det laget hade han flyttat tillbaka till Helsingborg och arbetade som organist i Mariakyrkan, på pappans gamla tjänst. Men pga. omständigheterna i samband med att Skåne blev svenskt, återvände han till Danmark. Det blev dock en ny Mariakyrka som fick höra honom spela och glädjas åt hans många kompositioner: den i Lübeck.
Under sista delen av denna konsertkväll framfördes Jean Sibelius 3:e symfoni i c dur från 1906. Så var cirkeln sluten och fyra århundradens musik hade spelats upp för oss. Av någon anledning kom en av presentatörerna in på det svenska i kulturen - men snarare för att visa hur den internationella smältdegeln är så rikt sammansatt. Sibelius hade svenska som modersmål men han var från Finland. Kvällens dirigent, Andrew Manze är engelsman och många i orkestern räknar sina anor från många olika länder. Hade den gamle biskopen Tegnér ändå rätt i sin hotfulla slutsats:
All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.
Kommentarer
Trackback