Tång, tång, tång
Haydens trumpetkonserti D-dur klingar i högtalarna och sprider glädje. Detta är en kväll där tröttheten tagit över och man vaknar efter ett par timmar ovanpå sängöverkastet. Sverige har just vunnit med 2-1 mot Ungern i fotboll. Och jag som hoppats att jag åtminstone fått se slutminuterna. På datorn visar SMHI:s radarbilder att det ganska tunga regnandet dragit upp över landet och lämnat västkusten åt stjärnorna. Det är ju alltid en tröst.
Gårdagens fågelkurs bjöd på fler rovfåglar - snyggast var stenfalken som satt sig i toppen av ett träd ca 300 m bort.
Bättre än så här gick inte på det avståndet och med den lilla Contaxkameran kopplad till tuben. Men hittills har jag bara sett den fågeln på lågsniff över ängarna i jakt på födan, gunås. Sparvhök, brun och blå kärrhök, ormvråk samt några tornfalkar blev utbytet av kvällen. Förutom ett par buskskvättor och en gråhäger var det enbart rovfågel vi såg. Det är begripligt att man väljer sitt sällskap.
Dagen innan var lyckad med en givande "sittning" på Morups tånge. Ett par tre meter innanför den tungt doftande tångvallen satte jag mig på min lilla tältstol och väntade. Snart kom de, alla vadarna. Den småsprang inåt, smånafsade efter varandra och var intensivt sysselsatta med att plocka i sig vad de nu kunde hitta. Mig tog de absolut ingen notis om och jag kunde fotografera så mycket jag orkade, Efter att ha ätit i ca 15 minuter, drog de sig utåt igen och ställde sig till fotknölarna i vattnet, stack huvudet under vingen och vilade. Efter ytterligare drygt 15 minuter var de igång igen, småsprang de dryga tio metrarna in mot tången och fortsatte kalaset. Detta upprepades några gånger innan jag lämnade dem. Fascinerande.
En av sandlöparna - det var väl de här som mest gjorde skäl för namnet.
En enda liten mosnäppa höll sig i flocken, som dominerades av kustsnäppor, brushanar och kärrsnäppor.
Ibland kändes det tryggare att ta till vingarna och utföra lite akrobatiska luftkonster. men det verkade mest vara ett spel för galleriet. Har man flugit från Ishavet är det väl klokt att äta allt vad man kan.
Och så var de igång igen, bråttom, bråttom. Färgskalan är ganska sparsmakad. Om de inte rörde sig, skulle man inte omedelbart upptäcka dem för de smälter in i bakgrunden, sina vackra fjädermönster till trots.
Några som skiljer sig från bakgrunden är utan tvekan strandskatorna. De måste ju också bygga upp sitt fettlager inför flytten söderut.
Väl hemma igen har vi fått besök av amiralen, fjärilen som övervintrar i Spanien - eller åtminstone varannan generation. Nu hade den funnit vår fjärilsbuske och har sin sugsnabel i högsta hugg:
Gårdagens fågelkurs bjöd på fler rovfåglar - snyggast var stenfalken som satt sig i toppen av ett träd ca 300 m bort.
Bättre än så här gick inte på det avståndet och med den lilla Contaxkameran kopplad till tuben. Men hittills har jag bara sett den fågeln på lågsniff över ängarna i jakt på födan, gunås. Sparvhök, brun och blå kärrhök, ormvråk samt några tornfalkar blev utbytet av kvällen. Förutom ett par buskskvättor och en gråhäger var det enbart rovfågel vi såg. Det är begripligt att man väljer sitt sällskap.
Dagen innan var lyckad med en givande "sittning" på Morups tånge. Ett par tre meter innanför den tungt doftande tångvallen satte jag mig på min lilla tältstol och väntade. Snart kom de, alla vadarna. Den småsprang inåt, smånafsade efter varandra och var intensivt sysselsatta med att plocka i sig vad de nu kunde hitta. Mig tog de absolut ingen notis om och jag kunde fotografera så mycket jag orkade, Efter att ha ätit i ca 15 minuter, drog de sig utåt igen och ställde sig till fotknölarna i vattnet, stack huvudet under vingen och vilade. Efter ytterligare drygt 15 minuter var de igång igen, småsprang de dryga tio metrarna in mot tången och fortsatte kalaset. Detta upprepades några gånger innan jag lämnade dem. Fascinerande.
En av sandlöparna - det var väl de här som mest gjorde skäl för namnet.
En enda liten mosnäppa höll sig i flocken, som dominerades av kustsnäppor, brushanar och kärrsnäppor.
Ibland kändes det tryggare att ta till vingarna och utföra lite akrobatiska luftkonster. men det verkade mest vara ett spel för galleriet. Har man flugit från Ishavet är det väl klokt att äta allt vad man kan.
Och så var de igång igen, bråttom, bråttom. Färgskalan är ganska sparsmakad. Om de inte rörde sig, skulle man inte omedelbart upptäcka dem för de smälter in i bakgrunden, sina vackra fjädermönster till trots.
Några som skiljer sig från bakgrunden är utan tvekan strandskatorna. De måste ju också bygga upp sitt fettlager inför flytten söderut.
Väl hemma igen har vi fått besök av amiralen, fjärilen som övervintrar i Spanien - eller åtminstone varannan generation. Nu hade den funnit vår fjärilsbuske och har sin sugsnabel i högsta hugg:
Kommentarer
Trackback