Att hoppa över sin födelsedag
Stoppa tiden, jag vill kliva av! Jag tror att det finns många som Pippi, som önskade att de kunde plocka fram tre krumelurpiller. Om man äter dem i mörker och säger "Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur", ja, då blir man aldrig stor. Barnet vill vara barn för alltid, vill inte lämna den oskuldsfulla tryggheten i att alltid få vara liten och ombrydd, få erfara att någon annan alltid tar ansvar - och verkligen gör det!
Men man växer i alla avseenden och snart nog är man vuxen med alla de krav detta ställer på en. Har man då levt i 69 år, är det kanske lite för sent att 'inte vilja bli stur'. Naturligare hade varit att inte vilja bli äldre. Alternativet är tyvärr inte särskilt tilltalande. Det är bara att gilla läget. Det enda man kan göra är att vilja hoppa över sin föedelsedag som en lam protest mot det ständiga åldrandet. Men helt slipper man inte undan, ett par av döttrarna och hustrun har ändå tänkt att uppvakta: och så blev det ikväll, dagen före. Det blev grillade gyros och kabanosser, potatissallad, tårta och kaffe. Presenter förekom och så var det nästan som vanligt. Sommartårtan fick avrunda.
Vill man fortsätta funderingarna kring åldrandet går det alltid att få tag på Goethes Faust - men det är ingen uppbygglig historia.
Betydligt uppbyggligare är det då att ägna fågelliveet en eller annan timme vid Morups Tånge. En ganska stor skara hade samlats för att få se en skymt av den omtalade kornsparven men just då hade den bestämt sig för det dolda livet. Men det fanns andra att beskåda, kanske inte så sällsynta men nog så välsedda.
I strandkanten gick sex kustsnäppor, fem i röda sommardräkter och en med den vitaktiga vinterdräkten kvar.
En av utffärgade, dvs. röda sträcker på sig. Vingarna är imponerande långa.
En bit bort springer ett par större strandpipare, letar mat och tycks spegla sig i vattnet hela tiden. Med tiden har jag lärt mig tycka alltmer om den här lilla kvicka pippin, den utgör en självklarhet under större delen av säsongen och utgör på så sätt ett slags trygghet.
Stenskvättan har varit här ett tag nu efter övervintringen i Afrika. Det kom en och landade i tångbanken bara några meter framför mig och den började leta något ätbart genast.
När den fått tag på larven den har inäbbet, flög densnabbt iväg in bland stenarna till de väntande ungarna om honan. Och en liten bit därifrån, landade sånglärkan, som uppfyllt rymden hela den timme jag stått där med min kikare och kamera. Den har också en familj att dra försorg om.
En fisktärna sitter på en sten en bit ut med sin svarta näbbspets. Ett par kentska tärnor håller till lite längre bort. Silvertärnorna är kvar, dock inte småtärna, som funnits där tidigare.
Kommentarer
Trackback