Hans Johansson

Kärlek var det ju, som Darwin menade höll igång hela tillvaron. Strandskatorna har valt en vacker plats för sitt bröllop, det måste man säga.



Dessa kärrsnäppor och den enda sandlöparen, har äntligen tagit mark efter ett antal ruscher runt om Korshamnsviken. Så småningom kröp huvudena inunder ena vingen och sömnen tog över. Det är nog påfrestande att vara på flytt. Flyktfåglar - nej, det kändes inte bra, flytt är bättre.


Några roskarlar har också landat ibland tånghögarna. Degår där och sliter och drar i tångruskorna - de där som antagligen har börjat "mogna" och som ger den omisskänneliga stranddoften - ruttnande tång. Att där finns mycket att äta går lätt att konstatera. Men alla är inte lika generösa - RÖR INTE MIN TÅNG! tror jag truten vill 

ga till denna unga fiskmås med så ljusa ben. Fiskmåsen är väl lite för stor för att bli uppslukad. Det har dock funnits exempel på trutar som slukat ganska stora skrattmåsar. Även roskarlarna kan ryka ihop och slåss om



skulorna. Men en bit ut, på en sten, har ett par kustsnäppor funnit vila och låter kvällsolen värma fjäderdräkten. Det är långt kvar till de arktiska kusterna.



En rörsångare lät höra sin taktfasta sång: trett, trett, trett ... bland vassbestånden hemom, dvs. Glommens havsbad. Det gällde nu att få se den. Och ett tu tre satt den där och antagligen tittade nyfiket på mig - vad hade jag i hans revir att göra?