Det blir allt bättre
Varför ska en liten gasoltub kosta närmare hundralappen i Falkenberg när man kan får fyra motsvarande på Biltema? Varför kostar ett telefonbatteri till min Nokia 426:- när min pålitlige batterileverantör bara tar 50:- - inklusive frakt? För att inte tala om glasögon. TV-reportage om märkliga prisskillnader. - Men det är väl ändå bästa att ... känns tryggast ...
Tillräckligt många är beredda att betala tillräckligt mycket bara för känslan av - trygghet, tillfredsställelse eller vad det nu är. Men man ska inte misströsta. De som tar för sig av vinsterna sätter sprätt på lite mer pengar och så snurrar hjulen snart som vanligt. Och vi, som någon gång sparar några hundralappar genom lägre priser, vi sägger också sprätt på det intjänade ganska kvickt. Leve konsumismen! Det har jag läst i tidningen så det är nog sant. Fast i verkligheten är jag nog bara avundsjuk. Vad har jag att klaga över, jag har ju Spotify alldeles gratis. Och fåglarna flyger och finns snart sagt överallt.
Fågelkursen i tisdags var kanske inte så artrik men desto mer spännande att vandra. Slingan i Påvadalens trånga dalgång såg ut att rymma hur många småfåglar som helst. Men lövsångare, bofink, svarthätta och trädkrypare dominerade. Omöjliga att fotografera dock i den täta vetetaionen. Behållningen låg i samvaron och naturkänslan.
Avslutning vid Högelids dammar skulle ha kunnat ge större utdelning än ett antal knölsvanar och ett sävsparvspar. Näktergalarna gol dock i alla vädersstreck. Kanske kom vi en vecka för tidigt? Bägge ställena är omistliga och återbesök följer. Jag är glad över att ha varit där.
Kråkan får vara med i brist på bättre. På tomten har vi en huskråka som ofta och förväntantsfullt sitter på staketet och väntar på något gott. Morris får då och då en näve Frolic utslängd på gräsmattan i akt och mening att nosa upp alla bitarna. Det gillar han. Det gillar också kråkan. Men då har det hänt att jag slängt ut en gammal brödbit för att Morris ska få ha sitt godis för sig själv. Det är förunderligt hur många brödbitar en kråka kan pressa in i näbbet samtidigt. En riktig levnadskonstnär är det.
Tillräckligt många är beredda att betala tillräckligt mycket bara för känslan av - trygghet, tillfredsställelse eller vad det nu är. Men man ska inte misströsta. De som tar för sig av vinsterna sätter sprätt på lite mer pengar och så snurrar hjulen snart som vanligt. Och vi, som någon gång sparar några hundralappar genom lägre priser, vi sägger också sprätt på det intjänade ganska kvickt. Leve konsumismen! Det har jag läst i tidningen så det är nog sant. Fast i verkligheten är jag nog bara avundsjuk. Vad har jag att klaga över, jag har ju Spotify alldeles gratis. Och fåglarna flyger och finns snart sagt överallt.
Fågelkursen i tisdags var kanske inte så artrik men desto mer spännande att vandra. Slingan i Påvadalens trånga dalgång såg ut att rymma hur många småfåglar som helst. Men lövsångare, bofink, svarthätta och trädkrypare dominerade. Omöjliga att fotografera dock i den täta vetetaionen. Behållningen låg i samvaron och naturkänslan.
Avslutning vid Högelids dammar skulle ha kunnat ge större utdelning än ett antal knölsvanar och ett sävsparvspar. Näktergalarna gol dock i alla vädersstreck. Kanske kom vi en vecka för tidigt? Bägge ställena är omistliga och återbesök följer. Jag är glad över att ha varit där.
Kråkan får vara med i brist på bättre. På tomten har vi en huskråka som ofta och förväntantsfullt sitter på staketet och väntar på något gott. Morris får då och då en näve Frolic utslängd på gräsmattan i akt och mening att nosa upp alla bitarna. Det gillar han. Det gillar också kråkan. Men då har det hänt att jag slängt ut en gammal brödbit för att Morris ska få ha sitt godis för sig själv. Det är förunderligt hur många brödbitar en kråka kan pressa in i näbbet samtidigt. En riktig levnadskonstnär är det.
Kommentarer
Trackback