Hans Johansson

Vintersolståndet inleddes med bländande ljus - solen har ju inte synts på veckor. Det blev ett par timmar med Morris på stranden.
Det har blåst bra senaste dagarna, stranden var bar spår av detta genom alla stenar som följt med upp, fastsatta som de var i tångruskor. Jag har funderat på hur starkt "lim" naturen kan åstadkomma när tångruskan sitter bergfast vid stenen. Själva fogen går inte att få loss, åtminstone inte med handkraft. Snarare går tången sönder lite högre upp i stjälken.  Något att bli doktor på? Kanske ett nobelpris - i dessa tider är det ju mer aktuellt än annars.

Igår var vi på Stadsteatern i Göteborg och såg Sista dansen. Den pjäsen har gått för utsålda hus och lär fortsätta så hela våren. Expressens recension t.ex. Om jag trodde att det skulle handla om något som liknade Let´s dance, blev jag grymt besviken - eller snarare lättad. Det handlade om ett äldreboende, eller vad man nu ska kalla ett ställe där mer eller mindre senila äldre människor lever, minns, glömmer, äter, blir "förälskade" och kissar på sig. Att en stor del av publiken bestod av grupper av åldringsvårdare var det ingen tvekan om. Resten bestod av ossa andra som kanske har tio år kvar till nämnda boendeform. Om vi har tur. Vi gick inte i pausen, kanske för att skådespelarna var ganska roliga att höra - och minnas från alla våra teaterår. De spelade mycket övertygande - och förutsägbart. Efter pausen blev det alltså inget överraskande slut

Och nu har det varit julafton. Emily och Hannu har tillverkat en pepparkaksborg. Det är så trevligt att se dem jobba tillsammans i köket.

Idag är det juldag. Vinåkören med Lilia och mig har haft ett framträdande i Vinbergs kyrkas julotta. De ca 35 kyrkobesökarna fick förutom körsång en god predikan.

Katolsk mässa är det först kl 17.00 i Falkenberg. Det kunde bli ett par timmar till Årnäshalvön och ett nytt försök att fånga hedpiplärkan på bild. Solsken, någon minusgrad och lättrampade stigar ner till viken där ett halvt dussin skådare ställt upp sina kikare. Och där var den. Stundtals satt den blickstilla och verkade helt obekymrad över de båda yngre fotografer som försökte få den att sätta sig på deras långa linser. Det lyckades nu inte men de kom bra nära. Jag fick använda mig av digiscoping (fotografera genom tuben) för att få närbilder:



Det gick ju bra. Det blev också en del bilder genom telelinsen men trots stativ var det inte lätt att få samma skärpa då man måste förstora upp motivet.



Så nu har jag mängder med bilder i min dator, alldeles för många naturligtvis och i sinom tid kommer jag att rensa. Men att vara välförsedd med bilder ur olika vinklar på en så sällsynt fågel (tredje gången den blivit sedd i Sverige på 100 år) känns som en rikedom.