Mörkert faller tidigare i år
En vecka gick - vart tog den vägen? Helgen gick också snabbt men med välbehövlig vila och långa hundpromenader. En granne fick över en massa byggvirke och sedan några dar ligger det sådant trä i min vedtrave. Där finns fem kbm ved och det bör väl räcka åtminsone ett par år.
Vid Glumsten hade ett gäng stockholmare samlats för att skåda sjöfågel. Det blåste friskt och även jag hade hopp om att se någon inblåst lira. Men det blåste från fel håll, visade det sig; väst/nordväst istället för sydväst. Vid dagens vindar kommer de sällsynta gästerna nära land först längre söderut, vilket flera larm skvallrade om.
På Morups tånge var det nästan fler skådare än arter. Men satt man bara stilla kunde småsnäppor samlas i stora skaror bara några meter från betraktaren. Det var väl inga människor på de arktiska tundrahedarna, där de såg dagens ljus. Men nu gäller det att äta bra under resan så att fettlagret räcker till Afrika.
Snabbt som symaskinsnålar går huvud och näbbar ner i den lösa sörja där småkrypen tycks föröka sig på mördarsnigelvis. Synd bara att inga fåglar egentligen fallit för dessa spanska delikatesser.
Kärrsnäppor är ju vanligare förstås, men dem talade jag om sist. En ensam storspov står dock och betraktraktar skådespelet med upphöjt lugn:
På Munkagårdsfloen några kilometer härifrån fanns sothöns, knipor, gräsänder och smådopping. Senast jag såg dem var de som små prickar - de är sannerligen inte stora som de är, som andungar ungefär. Nu hade de två jag såg kommit lite närmare.
Det gällde att passa på - många kameratagningar resulterade bara i ringar på vattnet när de dök ner för att hitta ätbara saker.
En sista rest som minner om sommaren susar i huvudhöjd: en bordsfläkt som ju knappast behövts denna sommar. Den har visserligen hållit flugor och mygg på avstånd. Men du får den packas ihop.
Ute har det mörknat. Klockan är bara drygt halv nio och man är van vid att landskapet badar i kvällssol. Mörkret verkar falla tidigare i år.
Vid Glumsten hade ett gäng stockholmare samlats för att skåda sjöfågel. Det blåste friskt och även jag hade hopp om att se någon inblåst lira. Men det blåste från fel håll, visade det sig; väst/nordväst istället för sydväst. Vid dagens vindar kommer de sällsynta gästerna nära land först längre söderut, vilket flera larm skvallrade om.
På Morups tånge var det nästan fler skådare än arter. Men satt man bara stilla kunde småsnäppor samlas i stora skaror bara några meter från betraktaren. Det var väl inga människor på de arktiska tundrahedarna, där de såg dagens ljus. Men nu gäller det att äta bra under resan så att fettlagret räcker till Afrika.
Snabbt som symaskinsnålar går huvud och näbbar ner i den lösa sörja där småkrypen tycks föröka sig på mördarsnigelvis. Synd bara att inga fåglar egentligen fallit för dessa spanska delikatesser.
Kärrsnäppor är ju vanligare förstås, men dem talade jag om sist. En ensam storspov står dock och betraktraktar skådespelet med upphöjt lugn:
På Munkagårdsfloen några kilometer härifrån fanns sothöns, knipor, gräsänder och smådopping. Senast jag såg dem var de som små prickar - de är sannerligen inte stora som de är, som andungar ungefär. Nu hade de två jag såg kommit lite närmare.
Det gällde att passa på - många kameratagningar resulterade bara i ringar på vattnet när de dök ner för att hitta ätbara saker.
En sista rest som minner om sommaren susar i huvudhöjd: en bordsfläkt som ju knappast behövts denna sommar. Den har visserligen hållit flugor och mygg på avstånd. Men du får den packas ihop.
Ute har det mörknat. Klockan är bara drygt halv nio och man är van vid att landskapet badar i kvällssol. Mörkret verkar falla tidigare i år.
Kommentarer
Trackback