Den gudomliga barmhärtighetens söndag
I den katolska kyrkan har söndagarna andra namn än i den svenska kyrkan. Oftast är de numrerade som t.ex. 12. söndagen under året osv. Men denna, dagens namn, Den gudomliga barmhärtighetens söndag, var nåtot nytt för mig. Det tar väl ett tag innan man lägger märke till alla specialiteter - det finns så oändligt (bokstavligt, alltså) mycket att känna till, få reda på, glädja sig åt, överraskas av att det behövs en massa söndagar - och vardagar - för att man ska kunna ta till sig allt.
Själva poängen med att vara kristen tror jag är att, när man hör talas om så många goda saker, underverk, tålamod, andens frukt (kärlek, godhet, trofasthet osv) så inser man att man inte platsar i det gänget. Man har ingen av dessa förnämliga kristna egenskaper eller något som ens kan liknas vid skuggan av dem. Man är egentligen en ganska vissen figur - och frågan är varför man man inte schappat och strunat i alltihop för länge sedan. Men det paradoxala är, att när man känner sig så tilltufsad och ynklig, det är då allt är helt rätt! Då har man inget att komma med av egen rättfärdighet eller egenrättfärdighet om man inte vill särskriva här.
Och vill man ändå ha ett slags rättfärdighet - och det tror jag vi alla innerst inne vill - så kan vi byta till oss den - lätt! Det är bara att leverera (modeord) sin egen orättfärdighet, (bekänna sina synder kallas det på det religiösa fikonspråket) och ta emot förlåtelsen, och så har man blivit ikädd Kristi rättfärdighet istället. Just att det är så lätt gör det faktiskt så otroligt svårt. En ny paradox. Det lätta är det svåra. Är vi inte vana vid, har vi inte blivit inprogrammerade, att vi ska ge något avancerat, nästan svårt, för att få något tillbaka? Och så är det bara att låta någon tömma soptunnan av ens tillkortakommanden, ovänligheter, själviska begär, utstuderade elakheter, bitterhet som är så intressant att kröka sig in i osv. Och så gå med högburet huvud, tröstad, upprättad, förlåten därifrån och så orkar man med med en ny vecka. Och en till och en till. Så har det hållit på i drygt 45 år för egen ringa del under olika grad av medvetnehet om sakernas tillstånd.
Dagens evangelium handlar bl.a. om Tomas, lärjungen som inte trodde på Jesu uppståndelse. Om jag inte fick sticka fingrarna i spikhålen i händerna och sticka handen i hans sida (där Jesus blivit stucken av ett spjut) kan jag inte tro det, sa han. Då står Jesus där någon vecka senare, mitt ibland dem och säger: Räck hit ditt finger, h är är mina händer, räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte utan tro."
Till och med detta underkastar sig Jesus för att få den klentrogne Tomas att tro - ett slags gudomlig barmhärtighet, som om lidandet inte skulle vara över. Caravaggio skildrar scenen med kuslig realism. Det är väl egentligen inte så konstigt att människor flockas kring detta kärlekens tema, söndag efter söndag. Och för den som varit med om det är det en realitet: det "känns" i hela kroppen och själen när reningsprocessen är genomförd. Ja, det var lite tankar för dagen, så att säga, den gudomliga barmhärtighetens söndag.
Själva poängen med att vara kristen tror jag är att, när man hör talas om så många goda saker, underverk, tålamod, andens frukt (kärlek, godhet, trofasthet osv) så inser man att man inte platsar i det gänget. Man har ingen av dessa förnämliga kristna egenskaper eller något som ens kan liknas vid skuggan av dem. Man är egentligen en ganska vissen figur - och frågan är varför man man inte schappat och strunat i alltihop för länge sedan. Men det paradoxala är, att när man känner sig så tilltufsad och ynklig, det är då allt är helt rätt! Då har man inget att komma med av egen rättfärdighet eller egenrättfärdighet om man inte vill särskriva här.
Och vill man ändå ha ett slags rättfärdighet - och det tror jag vi alla innerst inne vill - så kan vi byta till oss den - lätt! Det är bara att leverera (modeord) sin egen orättfärdighet, (bekänna sina synder kallas det på det religiösa fikonspråket) och ta emot förlåtelsen, och så har man blivit ikädd Kristi rättfärdighet istället. Just att det är så lätt gör det faktiskt så otroligt svårt. En ny paradox. Det lätta är det svåra. Är vi inte vana vid, har vi inte blivit inprogrammerade, att vi ska ge något avancerat, nästan svårt, för att få något tillbaka? Och så är det bara att låta någon tömma soptunnan av ens tillkortakommanden, ovänligheter, själviska begär, utstuderade elakheter, bitterhet som är så intressant att kröka sig in i osv. Och så gå med högburet huvud, tröstad, upprättad, förlåten därifrån och så orkar man med med en ny vecka. Och en till och en till. Så har det hållit på i drygt 45 år för egen ringa del under olika grad av medvetnehet om sakernas tillstånd.
Dagens evangelium handlar bl.a. om Tomas, lärjungen som inte trodde på Jesu uppståndelse. Om jag inte fick sticka fingrarna i spikhålen i händerna och sticka handen i hans sida (där Jesus blivit stucken av ett spjut) kan jag inte tro det, sa han. Då står Jesus där någon vecka senare, mitt ibland dem och säger: Räck hit ditt finger, h är är mina händer, räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte utan tro."
Till och med detta underkastar sig Jesus för att få den klentrogne Tomas att tro - ett slags gudomlig barmhärtighet, som om lidandet inte skulle vara över. Caravaggio skildrar scenen med kuslig realism. Det är väl egentligen inte så konstigt att människor flockas kring detta kärlekens tema, söndag efter söndag. Och för den som varit med om det är det en realitet: det "känns" i hela kroppen och själen när reningsprocessen är genomförd. Ja, det var lite tankar för dagen, så att säga, den gudomliga barmhärtighetens söndag.
Kommentarer
Trackback